Idag är det 2 år sedan min häst Troja och lilla fölet Pyrramus fick lämna oss för Trapalanda. Gick till deras plats i hagen och lämna en pionbukett. Tror Troja tyckte om dem, hon var en sån tjej - starka färger och ljuvliga dofter. 2 år sen sist jag fick klappa om dem men det känns som igår. Så mycket har hänt de här åren så det är nog först nu jag hunnit med att känna efter (eller kanske tillåtit mig rättare sagt). 17 år tillsammans fick vi Troja och jag, och nog hade jag tänkt mig att det skulle bli 17 till. Det var en fantastisk häst, stort hjärta, alltid glad och med en enorm livsenergi som smittade av sig. Men ingen häst har gjort sig förtjänt av en sån smärta, hur mycket jag än ville ha henne kvar fanns inget etiskt försvarbart skäl att fortsätta. Och lille fina Pyrramus, han fick bara några veckor här- så var det inte alls meningen, vi som sett fram mot hans ankomst så mycket - alla förhoppningarna och glädjen över långa fölben och liten mule.
Matte saknar dem, stallet ekar tomt och hjärtat värker.
 |
| Minnesplatsen under det stora sov-trädet i hagen |
 |
| Sista tävlingen, som hon faktiskt gick och vann! |
 |
Pyrramus
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du som tittar in lämnar en kommentar! Vänligen håll en god ton i kommentarsfältet.