Tankar, tid, tystnad, trädgård, trötthet, trafiken

Nu är natten här och med den äntligen en svalare och lättare luft.

Sitter vid öppet fönster och kan äntligen andas någorlunda utan motstånd.

De här förkylningarna som jag råkat på nu så många gånger under så många år. De önskar jag inte åt någon annan. Ja, och definitivt inte åt mig själv heller för den delen. Att inte kunna andas utan att behöva ta i, att alltid ha näsdukar i beredskap, näsblodet, kramperna, hostan, illamåendet, yrseln, paniken, sömnbristen och feberhallucinationerna och kanske allra värst smärtorna, tröttheten och mattheten.

Lyckades sova igenom värmen under dagen både idag och tack och lov även igår (som var den varmaste dagen i år) någorlunda smärtfritt. Vaknade några gånger men orkade inte gå upp. Hade som tur var kommit ihåg att ställa fram vatten och näsdukar och hällt upp extra vatten åt hundarna.

Det är klart att det är tråkigt och säkert också ganska jobbigt för hundarna när deras matte blir sån här. Men de har också sovit, och Hjärtegull har fått vara med på övervåningen också (hon brukar annars sova på nedervåningen för hon buffar runt en massa). Men tyvärr är det så att det helt enkelt inte är fysiskt möjligt att greja med dem mer - benen bär inte. Tusan vet hur jag klarade av det när jag hade hästar att ta hand om. Men å andra sidan klarade jag kanske av det då men får betala priset nu...

Märker också att hundarna går ner i varv rent allmänt, men det tar några dagar. Jag tror det kan vara bra för dem på sikt - vi kan inte ha det såhär längre att det måste hända saker varje dag och att man ska göra allt med berikning och aktivering och allt vad man nu tjatat på oss om. Det går inte - matte är trots allt sjukskriven för en utmattningsdepression. Utmattningen ger inte med sig eftersom det pressas på hela tiden. Och det är ju inte hundarnas fel - det är omgivningens... Mina hundar liksom tidigare mina andra djur har det bra - de sköts bra måste bara försöka få bort tvivlen.

Under sen eftermiddag/tidig kväll var vi ute i trädgården. På baksidan av mitt lilla hus. jag satt ner och kunde då kasta vattenkannan åt Franz en rätt så lång stund. Hjärtegull och Andy var också med. Andy sprang lite och Hjärtegull nosade runt. Emellanåt fick det bli paus i soffan på altanen men det verkade de inte bry sig om. De kröp också upp i soffan, Franz skulle sitta i knät dessutom.

Det var ovanligt lite trafik under de timmar vi var ute. Och det har inte kommit en bil under tiden som jag suttit här. Det är helt underbart! Trafiken utanför oss har blivit allt mer kraftig de senaste åren och nu i sommar har den varit riktigt påfrestande. Det är så tyst att jag inte riktigt vet om det är sant nästan. Det är till och med tyst nere hos grannen, där det i vanliga fall är en massa buller såhär års. Alldeles ljuvligt iaf! Äntligen några timmars respit! En stunds tystnad! Inga ljud som Franz behöver bli skrämd av, inga ljud som Andy tycker att han måste skälla på, inga ljud som triggar mattes ångest.

Jag har en liten bärbar pall ute i trädgården och eftersom jag inte orkade så mycket satt jag och plockade av två av vinbärsbuskarna efter att lekt med hundarna. det blev ungefär 2 liter vita vinbär och 3 liter svarta. Ska fortsätta i morgon om hälsan tillåter. Vinbärsbuskarna är en tillgång i vår trädgård, de ger karaktär och minner om att det från början var en arbetande gård.

När jag satt där, plockade och hade förmånen av tystnad. Omgiven av lagom ljummen men ändå syrerik luft och ett sånt där "luddigt" ljus som bara sensomrar kan ge så kom ju tankarna. kanske är det en sån omgivning som behövs för att man ska stå ut med att tänka på sånt här utan att det nockar en, utan att ångesten slår till?

Tankar kring argumentation, åsikter, krav, förväntningar, prestation, prestige, skuld, tävlan, skam, blygsel, regler, ansträngning, misslyckanden, utseende, stress, tidsbrist, instängdhet. Sådant som det varit så mycket av i mitt liv. Mycket mer än vad jag egentligen tidigare förstått och mycket mer än vad någon annan vill erkänna.

Och så tankar kring kärlek, omtanke, respekt, ömsesidighet, vänskap, acceptans. Sådant som det varit så lite av.Och även om jag inte vet skälen bakom allt så vet jag en sak - jag har försökt, jag har ansträngt mig, jag har brytt mig om, jag har haft ett gott hjärta, men visst tvivlen de finns ändå där...

Tiden... läker den verkligen såren? Nej, jag tror inte det. den sopar kanske igen spåren men inte så mycket mer. Tid? Har jag fått det? Nej, det har jag inte, det är väl just kanske därför jag mår som jag gör och har de skador jag har? Tiden med gården och med trädgården den är snart över... hjärtat går itu vid tanken på det. det har ju inte funnits tid utan skuld, utan krav här förrän nu på senare år. Som sagt tiden utan trädgård, den börjar snart kommer förmodligen aldrig åter...

Men lite tid, lite respit det har jag fått nu ikväll. En tid med mjukt luddigt ljus, med omfamnande luft,  med hundar och med vinbärsbuskarna.

En liten tid, en kort stund men ändå, en liten tid i tystnad med det jag tycker om - tack för det