onsdag 2 oktober 2013

Skogen, hösten, ödetorpet, hackspetten


Skogen.
Mäktig. Maffig. Mörk. Mossig. Mystisk. 
Märkvärdig. Märklig.



Magisk på sitt eget vis.
Ett system.
Människan inte kan förstå
och kanske heller inte ska kunna.



Magin kan inte ses
men den anas
ständigt närvarande men inte påtaglig
påträngande endast när den själv vill
Sinnlig
Omslutande 
Opåverkbar



Jag har varit här förut. Det var många år sen, men ändå så nära.
Jag hade tänkt en solig promenad i kall och klar morgonluft.
Kanske hitta några nedfallna kottar från lärkträden.
När jag kom dit stod inte solen så högt. 
Skogen sov, den passade på att få lite vila efter gryningens ståhej.
Hackspetten knackade i något en bit bort.
Frostens kristaller låg ännu kvar på fröställningar och gräs.




Jag var tyst en stund. Andades. Sträckte på mig. 
Tänkte att det inte alls såg ut såhär när jag var här sist.
Skogsmaskiner och stormarna hade förändrat platsen
men känslan var den samma om jag mindes rätt.
Med solen i ansiktet följde jag stigen till ödetorpet.
Lyssnade, tittade, tänkte.
Hackspetten hade tystnat. Det gick nu bokstavligen att höra löven falla från fågelbärsträdet.




Framme vid det som är kvar att torpet tittade jag på resterna av stenmuren.
De här murarna var mycket längre förut, flera hundra meter i två kvadrater inne i skogen. En lämning av de som funnits tidigare. Då när jag såg dem sist var skogen mörkare och tätare. 
Nu hade skogsmaskinerna för flera år sen sett till att även de försvunnit till stor del.


Det är bara uthuset kvar. Och träden har tagit tillbaka en del av utrymmet även här. 
Men i gräset runt om verkade det finnas en del saker kvar. och på dörren hängde något som liknade resterna av en liten vagn.


Det  finns inget sorgligt över det här torpets förfall. Jag tror de som lämnade det också lämnade ett hårt liv. Men spåren efter människorna och efter något mer av kultur finns ändå kvar. Snöbär. Vintergröna. Körsbär. Tibast. Aklejor. Flox. En längtan efter att göra vackert, efter blommor som dröjer sig kvar så väldigt långt efter att människorna lämnat. Det säger väl kanske något om vad som egentligen är mest livskraftigt och kanske också något om de spår vi lämnar efter oss - de lever ändå kvar långt efteråt på både gott och ont.



När jag jag gick bort från torpet och stenmuren och en bit ut till 
mot det som verkar vara kalhugget tidigare
kraxade en korp borta i de stora granarna bortom bilden. 
Lövens fallande hördes inte längre inte heller hackspetten. 
Korpen kraxade igen och igen, men annars var det tyst.



Jag gick tillbaka mot bilen men vek av in i den mörkare delen för att förhoppningsvis få ett bra foto
på växterna från ödetorpet utan att få med reflexer.

När jag stod böjd över mossan hörde jag det.
Suset.
Till en början viskande och längre bort men strax allt högre.
Tsss, tsss, tsss
Jag var inte ensam längre. Skogen hade vaknat. Och den burrade upp sig och slöt leden
Alldeles nära och med en skärpa
Tss, tsss, tsss
Vad gör du här?!? Du hör inte hit! Det är vår tid nu!
Tss, tsss, tsss
vi är inte som trädgården vi ha ingen sprakande föreställning du är inbjuden till
Här finns inget att hämta, vi läker nu och du river bara upp.
Lite överraskad och med tvivel på mitt eget sinne reste jag mig.
Löven prasslade igen, korpen kraxade och hackspetten knackade närmare nu.
Jag gick mot bilen men tänkte att jag ville fota den stora eken jag sett tidigare ner på andra sidan
Tsss, tsss, tsss
Du hör inte hit! Det är vår tid nu! Gå iväg! 
Tonen blev skarpare och skarpare, trädet lät sig fotas men solen lyste inte genom granarna när jag vänt om.
Jag gick tillbaka och åkte ut på grusvägen undrandes vad som hänt.




I skogskanten utmed asfaltsvägen lyste solen igen. Koltrasten flög lågt.
Hörde ett nervöst  Vad har du gjort?!? Vad har du gjort?!? 




Det kändes lite kallt igen när jag kom hem. Trött gick jag in till mig och satte igång tevattnet.
Lite av slentrian tittade jag ut mot fågelbordet.
En hackspett satt bredvid småfåglarna.
 - Han är allt bra dramatisk, tycker du inte det?
- Va? Vem då, Vad nu?
- Ja, korpen alltså. Sån himla show off! En riktig skrytmåns emellanåt, eller ja mest hela tiden om du frågar mig men de andra gillar honom.
- Jo, det blev ju liksom inte den där stilla rofyllda promenaden jag tänkt mig.
- Nej, jag förstod det. Det är därför jag är här. Jag har sagt till. Man gör inte så mot gamla bekanta. För visst är det väl du? En liten mager tjej och en lyhörd brun ponny med snabba ben?
- Jo, jag har ridit där i krokarna för länge sen. Men det är väl 20 år sen nu. Jag tyckte mycket om henne, den bruna ponnyn, vi hoppade diken och tyckte vi var världsbäst.
- Haha, jo vi vet. Vi skrattade åt er. De där dikena de var inte så stora... Den grå, han var lite tröttare? Och den gula hur gick det där?
- Jo, han var lite seg men jag tyckte om honom också,och den stora gula det gick inte bra hon hade så ont men det vet ni väl redan? Jag har inte glömt dem.
- Vi vet vi vet, men vi hade glömt oss lite och korpen är ju en rätt ny invånare hos oss. Du får komma tillbaka, men kom efter att vi fått hämta oss lite, vintern är lång, vi måste samla kraft.
- jo, jag får väl komma till våren eller om jag bara lämnar några äpplen till koltrasten innan.
- haha, han är så nervös den stackaren! Men du dra inte omkring saker ifrån det där torpet nästa gång! Tack för talgbollen!
Hackspetten försvann och jag hittade taggtråd under skorna.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du som tittar in lämnar en kommentar! Vänligen håll en god ton i kommentarsfältet.