Vinden viner, sjön ryter, ångesten stormar

Det är natt och jag borde sova, behöver sova men kan inte.

Vinden viner, får fart längs långsidan och viker sen runt gaveln och åstadkommer det där tjutandet, iskallt ekar det mot tegelfasaden, fönstret i köket skallrar. Visst, det blåser alltid här, så det kommer ju inte som någon överraskning men ändå – sömnen vill sig inte och jag vaknar alltid lätt av ljud.

Igår kunde jag heller inte sova, men av andra orsaker. Tog en promenad ner till slottsparken. Jag, securitasvakten och en man i badrock var de enda filurerna ute. Gick längs med strandpromenaden och kunde konstatera att sjön heller inte var på humör, vågorna slog till och med upp över vågbrytaren. Den är mäktig den där sjön… lever sitt eget liv. I natt hörs hur den ryter ända hit in, trots att det är ganska långt bort. Funderar på om den är ilsken för att den inte trivs med att vara en sjö, kanske vill den klassas som hav?

Den där ångesten som i nästan allt är närvarande numera stormade in här för ett par timmar sen. Den är inte belevad och knackar på först så att säga. Den lurar alltid i skuggorna och “slår sen in dörren” utan förvarning. Egentligen brukar den hålla sig lite lugnare när vädret är dåligt men antar att vindens tjut passar som förträffligt sällskap.

Tankar far och inte är de roliga, snarare lika mörka som himlen utanför, och vassa precis som gatlyktans sken. Jag började formulera något om acceptans, hänsyn, respekt – men läste sen nån kommentar om att sånt bara är ego. Är det så? Ja kanske, ego – jag? Men är det då sån skuld i det? Varför ska jag skämmas för att jag tycker det är ledsamt att inte bli accepterad? Varför är min sorg som är så bottenlös och som fastnat utanpå inte värd att ta hänsyn till? Är det egoistiskt att vilja bli omtyckt, något som man inte kan förvänta sig, inte begära, och som är skamligt att önska?

En tanke/minne kommer åter och åter igen: “DU ÄR INTE VATTEN VÄRD!” Och kanske är det så. Men om jag inte är värd vatten? Vad är då sjön värd, den som består av vatten? Uppenbarligen mer än jag, men till skillnad från mig så är den sig själv nog.

Men jag tror vi skulle behöva en semester vid havet…