Det skulle inte vara såhär!

Den här bloggen startades främst för min egen skull. Men jag har ju märkt att det finns en del läsare. Känner att jag vill skriva något... den som följt med ett tag har kanske märkt att det inte är så mycket trädgårdsbilder eller beskrivningar av min egen trädgård och gård. Det var inte tänkt att det skulle bli så.

Trädgården har förutom djuren varit mitt stora intresse och min passion. I trädgården eller i pysslandet med snittblommor och arrangemang är det som jag mått som bäst - haft ro. Men jag har inte mått bra under lång tid, det såg ut som det skulle bli bättre men jag har inte orkat med. Det är en stor sorg. I vintras och våras kämpade jag med yrsel och därför hängde jag inte med i början av säsongen. Det verkade lätta under senvåren men så kom det här med försäljningen av gården... I juli grejade jag en hel del med gårdens hus när jag orkade och då hann jag inte göra så mycket ute. Och sen kom influensan i början av augusti och i 4 veckors tid hade jag rätt kraftiga symptom, de är ännu inte helt borta. Jag har grejat en del, klippt mycket gräs och rensat lite ogräs när jag orkat med men prioriteringarna har fått hamna på reparation, underhåll och städning av husen och inte på trädgården.

Det är ju också så att trädgården hamnat i något av "förfall" under de senaste åren och jag har liksom inte kommit i fatt riktigt, det blev så när jag under sommaren 2010 försökte hämta mig från en tidigare arbetsgivares milt sagt dåliga behandling samtidigt som jag skulle jobba i pappas företag. Sommaren 2011 gick först pappa bort, sen ägnade jag fem veckor åt att försöka rädda livet på Troja och Pyrramus och efter det kom alla rättstvister och  4 veckor med en kraftig medicinering som såhär i efterhand var väldigt felaktig. Sommaren 2012 gick mycket tid åt trasslet med kvarvarande hästar och renoveringar. Det var finare på baksidan av mitt hus tidigare, med välskötta bärbuskar, ett jordgubbsland, en kryddträdgård med 100 olika sorter och lummighet - det finns inte kvar även om det nu igen är ganska välskött.

Under hösten har det inte lättat utan jag har snarare blivit ännu tröttare, ledsnare, nervös, matt och sliten. Den där resan som skulle hjälpa den gjorde nästan saker värre. Och den där kursen jag var på med Franz den tippade mig så att säga över kanten. Franz och taxarna har varit den stora anledningen till att jag gått upp på morgnarna, de har varit mitt intresse, mitt hjärta och min glädje. Jag skaffade ju lille Andy som valp för att jag ville ha något hoppfullt och när Hjärtegull kom fick jag ett litet projekt samtidigt som det kändes som man gjorde en god gärning.Men nu tvivlar jag på att de verkligen sköts på rätt sätt. Enligt instruktören på kursen gick det inte så bra för att Franz egentligen inte alls vill vara med mig.

Förra veckan kom så ett besked.Inte för att det egentligen var så överraskande, men ändå, det blev väldigt mycket mer konkret. Hälsan kommer vad man kan se inte att bli bättre, jag kommer att få medicinsk behandling, men den ses som bromsande/lindrande inte botande (nu hör det kanske också till att jag är förfärligt medicinkänslig, reagerar häftigt på ett flertal läkemedel och får alla biverkningar som kan tänkas). Jag har fått en diagnos som känns väldigt dräpande, som att alla de kommentarer jag hört genom åren verkligen stämmer in. Jag är misslyckad, avvikande,konstig, mindre intelligent,vek,svag, självisk, lortig,simpel, lat, dömande, intolerant, omotiverad, ovärdig, egocentrisk och jag luktar illa, ser ful ut och borde ha satts på institution för länge sedan med mera. Under tidigare perioder av livet har jag trott att om jag bara försökte lite till, ansträngde mig ytterligare, försökte ändra på mig, brydde mig om andra, inte tog notis om egna önskemål så skulle det ordna sig, jag skulle bli omtyckt och jag skulle få ett bra jobb och kunna ha djur och trädgården nära - har nu förstått att jag var helt fel ute.

Men som sagt trädgården... det känns ledsamt, hjärtat är i ännu mer kras. Ska försöka få några fina dagar till,men det blir nog inte så mycket till bloggen. Tvivlet har byggt bo även i trädgårdsintresset - jag kan ju egentligen inget...

Nu kramar jag om de små och funderar kring hur roligt det hade varit att få åka på fotomässan i november, men det blir nog inte så, ekonomin är också i kras och kroppen eller huvudet orkar nog inte med. Hoppas att hundarna ändå vet att matte är oändligt tacksam för att de finns. Lägger upp några foton på dem nedan.

Ingen rolig text att läsa kanske, men kände att jag ändå ville försöka ge en förklaring. Avsikten var aldrig att sprida missnöje eller jobbiga tankar utan att förhoppningsvis ge en någorlunda vettig bild av varför det blivit såhär. För som sagt, egentligen skulle det här vara en blogg i positiv anda om djur och trädgård med ett gnutta kultur.

Önskar er en fin helg!
Respektfullt /Malin