onsdag 11 juni 2014

Önskan om ett bra liv

Det har varit lite tyst här igen ett tag.

Kameran är full av somriga bilder på vresrosor, buketter och de ljuvaste aklejor. Men de är kvar där. Just i de stunder då de tas, när vi är ute och går då är livet okej. Men sen när det är dags att föra över dem hit eller till arkiv då tar det stopp. Ett tag trodde jag att det skulle bli roligare om jag hade en ny kamera, nu tvivlar jag på om det verkligen är där skon klämmer.

Orden finns inte heller. Det knyter sig i magen och fingrar kroknar. Själen har fått nog och hjärtat vill inte vara med längre. Såhär har det visserligen varit förut, men det har gått över. Nu är det svårare.

För den som inte vet så är utbrändhet och posttraumatisk stress ett smärre helvete. Tröttheten är alltid där och ofta förlamande tung, märkligt nog är det trots detta ofta svårt att sova. Och även om man sover så vaknar man med tröttheten kvar ändå. De minsta saker tar lång tid och mycket kraft. Jag har båda två av dessa "diagnoser". En långvarig pressad livssituation, lite eller obefintligt stöd, en arbetsgivare av värsta sorten och ovanpå det en kraftig virusinfektion så var tröttheten ett faktum. Bara infektionen i sig sägs medföra en stor trötthet i upp till ett år. Efter att jag blev sjukskriven för tre år sedan så gick min far bort vilket medförde att jag ärvde ett väldigt trassligt dödsbo inkluderat ett företag, flertalet rättstvister/reklamationer har förekommit och därtill blev jag anklagad för förskingring av en bror. Jag blev också arbetslös då jag arbetat i fars företag. Sedan dog mitt högt efterlängtande föl efter fem veckors kamp för att få honom att klara sig. Fölets mor som jag haft i sexton år fick också tas bort, en fölningspsykos som inte släppte. därefter följde flera kaniners och katters bortgång, avlivning av en liten ponny jag tyckte mycket om, infektioner, trassel med hus och ekonomibyggnader, påhopp från gamla arbetsgivaren, olaga intrång på gården, en förföljelse av en man som jag till slut fick be om hjälp av advokat för att få stopp på, sjuka hundar m.m. Det hela avslutades med att mina ena bror gick till mäklare och la ut gården till försäljning utan att tala om det innan. Sedan gjorde han dock inget alls inför visningar eller för att få klart renoveringar och städning till försäljningsdatum. I november då jag skulle flytta ifrån gården gjorde jag illa en fot kraftigt så jag har fram till april haft svårigheter att gå. Så utbrändheten har så att säga inte haft tid att ens försöka läka ut. Min samtalskontakt ville ha en sammanfattning av händelser som skett efter att jag insjuknat, det blev 65 sidor i kortfattad form...
Därtill har jag posttraumatisk stress som medför långvariga och ångestfyllda mardrömmar där jag återupplever fragment gång på gång. Det gör en inte mindre trött. Vissa sociala situationer är jobbiga eftersom jag tenderar att gå i baklås, även fast jag är så van vid kritik så gör det jäkligt ont och jag tenderar att tystna istället.

Ovanstående stycke skrivs för att försöka förklara varför jag valde att flytta dit där jag bor idag. Jag hade en önskan om ett bättre liv. En lättare tillvaro där jag kunde få vila mig men ändå ha närhet till service och kultur, sjön och fina promenadvägar. Jag har sörjt frånvaron av trädgård mycket men det har underlättat lite grann att det finns parker i närheten och att jag har en liten balkong. Lägenheten har jag tyckt mycket om, den har en trevlig planlösning och en ljus färgsättning. Visserligen är den lite daterad i sin 40-tals utformning men som sagt jag har gillat den. Jag blev också lovad att det skulle vara ett lugnt hus med vettiga grannar. Det blev en stor omställning för mina hundar men de verkar ha funnit sig mer till rätta nu.

Och så kommer vi fram till idag då... jag kan inte bo kvar här. Det bara inte går. För även om jag som sagt hade en önskan och förhoppning om ett enklare och bättre liv så går det inte längre att stå ut här. De senaste sex månaderna har jag flera gånger fått arga anonyma lappar, min besökande pojkvän har också fått lapp på bilen. Det sista jag vill är att bråka och jag har verkligen ansträngt mig för att visa hänsyn till grannar. Men i fredags när kom hem efter att bara ha varit borta drygt en timme så satt en lapp igen på dörren. Och den här gången handlade det om hundarna. Den minste som var helt lugn när jag gick hade tydligen blivit skrämd och skällde. Men det som stod på lappen saknar helt grund, hundarna är ju inte ens hemma större delen av dygnet eftersom de går på dagis. Vi har också varit bortresta en hel del. Jag klarar inte längre av den stress som dessa lappar medför. Jag törs knappt inte gå ut längre. Nu är lägenheten uppsagd. Jag har sagt ifrån om de anonyma lapparna men det känns inte värt att leva med stressen att aldrig vara säker på att det inte kommer något nytt. Det var hundarna den här gången, vad blir det nästa... någon här i huset mår inte bra verkar det som, speciellt inte eftersom det även har luktat urin i trappuppgången, mycket ljud förekommer också nattetid.

Nu lever jag igen med en stor osäkerhet, det var det sista jag hoppats på. Jag hoppas på att hitta ett litet hus på landet iaf över sommaren men det ser verkligen mörkt ut på den fronten också.

Jag är väl medveten om att det finns många människor i världen som har det ännu värre. Men tyvärr kan jag inte komma bort från den här längtan om ett bättre liv, en enklare tillvaro, en trädgård, ett litet hus på landet...




Om nu någon skulle vara intresserad så finns en bok kallad Trädgårdsterapi skriven av forskare på SLU i Alnarp. Jag håller väl kanske inte med om allt de skriver men boken innehåller en bra beskrivning av utbrändhet och dess orsaker.

3 kommentarer:

  1. Jag har misstänkt att allt inte var riktigt bra. Men att det var så illa hade jag inte kunnat tro.
    Jag hoppas du har någon som står på din sida och kan stötta dig. Och att det ordnar sig med ett boende som fungerar. Lycka till med fortsatta livet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är inte bra tyvärr. Det är nog också så att det varit illa långt tidigare. Jag var 14 år när min moster började prata om att jag skulle skaffa barn, 16 när min mor första gången sa att jag skulle läggas in på institution, otaliga är de gånger då mina föräldrar sagt att de ska ta hästarna ifrån mig ifall jag inte gjorde som de ville, jag har ställt upp på hela släkten och därför fått mycket av det egna livet helt fråntaget. Kunde jag valt något annat? Nej, jag tror inte det för jag visste inte ens att något annat fanns, när man så ofta hör att man inte är något att ha eller att man inte gör något bra då tror man till slut på det... Jag har haft en milt sagt destruktiv fd pojkvän, 3,5 års mobbning på universitet men ändå har jag jobbat massor, alltid sett till att jag inte låg till last och hjälp och varit omtänksam mot andra men ändå får jag höra att jag inget kan, att det är min far som gjort att jag hade ett jobb, att det är mina föräldrars tjänst att jag haft hästar osv osv Missriktad välvilja och kritik delux kan man kanske sammanfatta det med...

      Jag har idag ingen kontakt med en bror, moster eller mor - det går inte. De kan uppenbarligen inte vara tysta med sina nedlåtande anmärkningar och jag har så mycket sår i själen att jag ändå "hör" dem fast vi inte ses.

      jag har en pojkvän sen 11 år tillbaka men han bor och jobbar i Norge sedan 9 år. Han har en ganska speciell personlighet vilket inte underlättat direkt. Han flyttade till Norge utan att diskutera det med mig och har helelr inte bett mig flytta dit. Däremot har hans vänner och familj många åsikter... som de säger endast till mig... men visst jag tycker ofantligt mycket om honom.

      Min pojkväns familj talade redan första gången om att jag inte var nåt att ha, de har delat ut hans telefonnummer till andra tjejer, sagt att jag inte fick hälsa på om jag inte var gravid, aldrig bjudit in mig under dessa 11 år men däremot själva kommit till min gård flera gånger utan att ens ha frågat mig innan... bland annat när jag var som sjukast efter fölets bortgång och då även tog väldigt stark medicin som gav många biverkningar (inget jag tar idag). Så att ens bli något litet omtyckt känns motigt...

      Jag har inga nära vänner kvar. de få jag haft har gått åt andra håll. Jag har också kämpat med att överhuvudtaget få komma iväg på något socialt, varje gång jag planerat något har alltid någon försökt hindra mig genom att säga att "kan du verkligen det där?, måste du?, du kan väl inte åka ensam? osv". Sen var det gården och djuren som jag inte kunnat få hjälp med osv osv.

      Jag har haft ett krigarhjärta och en stor enträgenhet men nu växer inte avklippta vingar ut igen om man ska ta en metafor. Och nej, jag gör mig inte till ett offer, ibland är det omständigheterna och inte personen det är fel på.

      Radera
    2. Lavendia ovanstående svar var inte enbart riktat till dig. Tack för att du så ofta skriver en kommentar på mina inlägg. Det uppskattas.

      Radera

Tack för att du som tittar in lämnar en kommentar! Vänligen håll en god ton i kommentarsfältet.