Hos själarna i skogen, inlägg nr 2

Mannen mitt i hösten.

Han har rest sig med någons hjälp. Och på nåt vis tycker jag han gör sig bättre där än uppe på fundamentet.

Den här mannen ger ett så inneslutet intryck så att han får vara mer i ett med växterna gjorde det mer harmoniskt. Som jag nog skrivit en annan gång, det känns som han ropar efter något, som att det är något som fattas men, men även om det skulle komma som tror jag kanske inte att det når honom, tiden har stannat men samtidigt rusat honom förbi.

Den massiva mannen i granit. Även han på sitt fundament i all sin dominans kan inte längre stå emot naturens kraft på samma vis.

Hundarna tycker inte om den här skulpturen. Jag antar att de ser saker på ett annat vis.

En som aldrig blev klar, som åldrats innan  livet ens börjat, som sprack innan den ens var hel.

Tiden går, färgen flagnar, faller även våra lager faller av?

Hos själarna i skogen, inlägg nr 1

Hos själarna i skogen är det höst. Få ställen där årstiderna syns så tydligt som här.

Tiden går rasande fort och naturen går sin gilla gång men samtidigt så står tiden ändå stilla.

Det är en märklig plats. Som en bubbla, ett eget litet universum i skogen. Trots alla andra ljud som ligger så nära är det nästan alltid tyst här. Som om den vanliga världen aldrig riktigt når in.

Rhododenronbuskens knoppar varslar om det som ska komma. Det passerar en hel del människor och djur i området men denna plats den är ändå så tydligt övergiven.

Det känns ända in i benmärgen att huset, trädgården och "människorna" har stannat i det som varit, att de väntar på någon/något som aldrig kommer igen.

Det är ingen ogästvänlig plats. Men känslan av slutenhet finns där. Som sagt tiden går rasande fort men samtidigt har den stannat, en ficka i tidens evighetsmarsch.

Går trappan uppåt eller nedåt? Har skulpturen vars fäste finns uppe på källarens tak helt sonika vandrat ned från sin tron och gått?

De ger inte längre någon frukt träden vid uthuset, men mossan är vacker på grenarna. 

Slyn, hallonsnåren och gullriset breder ut sig invasivt förut just här bakom.

Rester av "skräphögen". Hoppas inte rådjuren skär sig.

Inga skärvor men väl drömmar som tyngs ned. Där i dungen bakom vedboden, där ungträden nu börjar bli större, där bikuporna stod där finns inte samma känsla av välkomnande, där blir man inte insläppt i "bubblan" från det hållet sluter sig skogen, eller kanske om man hellre vill se det så - så slickar den såren.

Drömmar i kras (inlägg nr 2)

Andra inlägget om det lilla huset i kanten av skogen som vi fann under en promenad.

Då ett fönster var öppet och ett annat var trasig stack jag in kamerans objektiv.

I köket fanns kaffekopparna framme, lite som om någon snart skulle komma tillbaka, udda och små, men ändå fina i enkelhet.

Mögel och röta har tyvärr gått hårt åt huset även om man som till exempel på golvet i kammaren kan se att det nog inte var så länge sedan som renoveringsplaner funnits.

Taket bågnar kraftigt och bitar har börjat falla ned. Det här motsvarar bilden på taket där pannorna var borta i det förra inlägget.

Rummet som ändå var förhållandevis väl städat kändes nästan iscensatt med den svagdricksflaskan och den fina spisen. Tapeten i köket var det som drog ögat till sig, den kändes väldigt rätt för detta lilla hus fyllt av sommardrömmar.

En "modern" spaljé ger intryck av att det inte var så länge sedan huset iaf användes som fritidsbostad. Å andra sidan fanns ingen växt i närheten och trädgården har för länge sedan slutat vara omskött.

Tapeten ovan fanns i utbyggnaden och vyn nedan är in mot den äldsta delen.

Fönstret som fanns på denna sida av utbyggnaden var öppet och en känsla for över mig. Hur ska det bli när vintern kommer? Och snön får fart nedför backen. De kommer ju att frysa så alldeles! Men Malin... det är ju ingen där.

Har valt att kalla inlägget "Drömmar i kras" då det syns att det funnits renoveringsplaner som avstannat. Ett litet hus i kanten av skogen och med ängen i ryggen. Kopplingen till porslin spelar också in. Drömmar och förhoppningar. Och kaffe i blommigt porslin med nya tapeter och en eld när kvällen skymmer. Skärvor av dåtid och fragment i nuet

Drömmar i kras (inlägg nr 1)

Vi går och letar svamp vovvarna och jag.

Det tycks för torrt i marken så vi har inte hittat nåt i år.

Däremot hittar vi hus! Vi följde en stig och rätt som det var dök det här rara lilla huset upp.

En gång ett litet barns sommarkrypin, nu hopplöst på sniskan. Jag tog inte någon närmare titt, på något vis kändes det ovärdigt.

Tillbyggnaden kändes som den tillkommit vid 40- 50 tal eller ja, kanske även ett eller två årtionden senare. I vindfånget på baksidan låg veden staplad så fint fortfarande. 

Äpplen i trädgården. Mumsigt för rådjuren. Men sån vemodig känsla det kan ge. Man vet hur viktigt det kunde vara att ha egen frukt och så var det tiden, jobbet och kärleken någon tidigare lagt ned.

Taket skulle behövt få en översyn för många år sen. Ändå förhållandevis välbevarat.

En stor samling bergenia. Tänk, när människorna gått finns ofta trädgården ändå kvar, kanske frodas vissa växter ännu mer innan naturen åter tar över. Vackert att en persons drömmar om trivsel och det vackra ändå på sitt sätt lever vidare.


Jag har valt att kalla inlägget "Drömmar i kras" för att det gick att se att det trots allt funnits renoveringstankar som sedan stannat av. Kopplingen till porslin känns också självklar för den som vet var huset finns. Ett torp och sedan ett omtyckt fritidshus, drömmar och förhoppningar, om sommarkaffe i blommiga koppar om ro i gräset, om vänner på besök - drömmar då, drömmar nu, skärvor i kras

Det kommer att bli två inlägg härifrån