Hos själarna i skogen är det höst. Få ställen där årstiderna syns så tydligt som här.
Tiden går rasande fort och naturen går sin gilla gång men samtidigt så står tiden ändå stilla.
Det är en märklig plats. Som en bubbla, ett eget litet universum i skogen. Trots alla andra ljud som ligger så nära är det nästan alltid tyst här. Som om den vanliga världen aldrig riktigt når in.
Rhododenronbuskens knoppar varslar om det som ska komma. Det passerar en hel del människor och djur i området men denna plats den är ändå så tydligt övergiven.
Det känns ända in i benmärgen att huset, trädgården och "människorna" har stannat i det som varit, att de väntar på någon/något som aldrig kommer igen.
Det är ingen ogästvänlig plats. Men känslan av slutenhet finns där. Som sagt tiden går rasande fort men samtidigt har den stannat, en ficka i tidens evighetsmarsch.
Går trappan uppåt eller nedåt? Har skulpturen vars fäste finns uppe på källarens tak helt sonika vandrat ned från sin tron och gått?
De ger inte längre någon frukt träden vid uthuset, men mossan är vacker på grenarna.
Slyn, hallonsnåren och gullriset breder ut sig invasivt förut just här bakom.
Rester av "skräphögen". Hoppas inte rådjuren skär sig.
Inga skärvor men väl drömmar som tyngs ned. Där i dungen bakom vedboden, där ungträden nu börjar bli större, där bikuporna stod där finns inte samma känsla av välkomnande, där blir man inte insläppt i "bubblan" från det hållet sluter sig skogen, eller kanske om man hellre vill se det så - så slickar den såren.
