Det har varit lite tyst här igen ett tag.
Kameran är full av somriga bilder på vresrosor, buketter och de ljuvaste aklejor. Men de är kvar där. Just i de stunder då de tas, när vi är ute och går då är livet okej. Men sen när det är dags att föra över dem hit eller till arkiv då tar det stopp. Ett tag trodde jag att det skulle bli roligare om jag hade en ny kamera, nu tvivlar jag på om det verkligen är där skon klämmer.
Orden finns inte heller. Det knyter sig i magen och fingrar kroknar. Själen har fått nog och hjärtat vill inte vara med längre. Såhär har det visserligen varit förut, men det har gått över. Nu är det svårare.
För den som inte vet så är utbrändhet och posttraumatisk stress ett smärre helvete. Tröttheten är alltid där och ofta förlamande tung, märkligt nog är det trots detta ofta svårt att sova. Och även om man sover så vaknar man med tröttheten kvar ändå. De minsta saker tar lång tid och mycket kraft. Jag har båda två av dessa "diagnoser". En långvarig pressad livssituation, lite eller obefintligt stöd, en arbetsgivare av värsta sorten och ovanpå det en kraftig virusinfektion så var tröttheten ett faktum. Bara infektionen i sig sägs medföra en stor trötthet i upp till ett år. Efter att jag blev sjukskriven för tre år sedan så gick min far bort vilket medförde att jag ärvde ett väldigt trassligt dödsbo inkluderat ett företag, flertalet rättstvister/reklamationer har förekommit och därtill blev jag anklagad för förskingring av en bror. Jag blev också arbetslös då jag arbetat i fars företag. Sedan dog mitt högt efterlängtande föl efter fem veckors kamp för att få honom att klara sig. Fölets mor som jag haft i sexton år fick också tas bort, en fölningspsykos som inte släppte. därefter följde flera kaniners och katters bortgång, avlivning av en liten ponny jag tyckte mycket om, infektioner, trassel med hus och ekonomibyggnader, påhopp från gamla arbetsgivaren, olaga intrång på gården, en förföljelse av en man som jag till slut fick be om hjälp av advokat för att få stopp på, sjuka hundar m.m. Det hela avslutades med att mina ena bror gick till mäklare och la ut gården till försäljning utan att tala om det innan. Sedan gjorde han dock inget alls inför visningar eller för att få klart renoveringar och städning till försäljningsdatum. I november då jag skulle flytta ifrån gården gjorde jag illa en fot kraftigt så jag har fram till april haft svårigheter att gå. Så utbrändheten har så att säga inte haft tid att ens försöka läka ut. Min samtalskontakt ville ha en sammanfattning av händelser som skett efter att jag insjuknat, det blev 65 sidor i kortfattad form...
Därtill har jag posttraumatisk stress som medför långvariga och ångestfyllda mardrömmar där jag återupplever fragment gång på gång. Det gör en inte mindre trött. Vissa sociala situationer är jobbiga eftersom jag tenderar att gå i baklås, även fast jag är så van vid kritik så gör det jäkligt ont och jag tenderar att tystna istället.
Ovanstående stycke skrivs för att försöka förklara varför jag valde att flytta dit där jag bor idag. Jag hade en önskan om ett bättre liv. En lättare tillvaro där jag kunde få vila mig men ändå ha närhet till service och kultur, sjön och fina promenadvägar. Jag har sörjt frånvaron av trädgård mycket men det har underlättat lite grann att det finns parker i närheten och att jag har en liten balkong. Lägenheten har jag tyckt mycket om, den har en trevlig planlösning och en ljus färgsättning. Visserligen är den lite daterad i sin 40-tals utformning men som sagt jag har gillat den. Jag blev också lovad att det skulle vara ett lugnt hus med vettiga grannar. Det blev en stor omställning för mina hundar men de verkar ha funnit sig mer till rätta nu.
Och så kommer vi fram till idag då... jag kan inte bo kvar här. Det bara inte går. För även om jag som sagt hade en önskan och förhoppning om ett enklare och bättre liv så går det inte längre att stå ut här. De senaste sex månaderna har jag flera gånger fått arga anonyma lappar, min besökande pojkvän har också fått lapp på bilen. Det sista jag vill är att bråka och jag har verkligen ansträngt mig för att visa hänsyn till grannar. Men i fredags när kom hem efter att bara ha varit borta drygt en timme så satt en lapp igen på dörren. Och den här gången handlade det om hundarna. Den minste som var helt lugn när jag gick hade tydligen blivit skrämd och skällde. Men det som stod på lappen saknar helt grund, hundarna är ju inte ens hemma större delen av dygnet eftersom de går på dagis. Vi har också varit bortresta en hel del. Jag klarar inte längre av den stress som dessa lappar medför. Jag törs knappt inte gå ut längre. Nu är lägenheten uppsagd. Jag har sagt ifrån om de anonyma lapparna men det känns inte värt att leva med stressen att aldrig vara säker på att det inte kommer något nytt. Det var hundarna den här gången, vad blir det nästa... någon här i huset mår inte bra verkar det som, speciellt inte eftersom det även har luktat urin i trappuppgången, mycket ljud förekommer också nattetid.
Nu lever jag igen med en stor osäkerhet, det var det sista jag hoppats på. Jag hoppas på att hitta ett litet hus på landet iaf över sommaren men det ser verkligen mörkt ut på den fronten också.
Jag är väl medveten om att det finns många människor i världen som har det ännu värre. Men tyvärr kan jag inte komma bort från den här längtan om ett bättre liv, en enklare tillvaro, en trädgård, ett litet hus på landet...
Om nu någon skulle vara intresserad så finns en bok kallad Trädgårdsterapi skriven av forskare på SLU i Alnarp. Jag håller väl kanske inte med om allt de skriver men boken innehåller en bra beskrivning av utbrändhet och dess orsaker.
