Rädsla

Jag har ju tyvärr varit sjukskriven ganska länge. Och ja, det har inte varit en lätt resa. Senaste tre veckorna har det varit så förfärligt tungt. Det är inget gnäll. Det har varit en så stark smärta att ja, förtvivlan är nog det allra närmast man kan komma.
Den här smärtan jag haft är fysisk till sitt ursprung men det har påverkat mig så själsligt senaste året. En typ av rädsla jag aldrig har upplevt förut har krupit över mig. Tyvärr gör denna rädsla att jag tappar humöret rätt rejält emellanåt. Men det är ingen obefogad rädsla, jag har nog omedvetet tagit väldigt illa vid mig av det inbrotts försök som skedde i somras (mina vovvar satte stopp för det) samt av den misshandel som skedde när jag besökte en massageterapeut (armar låsta i handfängselposition medan hon hände sig på min axel med full tyngd, grepp under mina trosor, i armhålor avtagning av min bh m.m.  jag skrek rakt ut i ångest men hon slutade inte och jag var så chockad att jag blev helt tyst, naturligtvis skulle jag ha gått raka vägen till polisen men ja måste ha varit helt i chock). Vid jul blev jag också hotad med misshandel av en kvinna jag sa ifrån till att jag inte längre ville ha någon kontakt med då hon varit våldsam mot mina hundar samt otillåtet grejade med de hästar jag hjälpte till att passa. Det skedde inte heller direkt mot mig utan gjordes i grupp på facebook jag inte har tillgång till, en grupp som dessutom har ungdomar som medlemmar, det blev ingen rolig upplevelse. Inte så att jag tänker att hon kommer att göra något men att se de där hoten i skrift igen har släppt löst demoner från förr.
Jag jobbade under två år på ett företag där två sociopater fick härja fritt, jag hade inte varit anställd länge förrän hoten via mail började komma. Hot om allt möjligt, till att börja med förtäckt, men sedan allt mer öppet. Tyvärr sparade jag inte kopior på mailen, jag var helt förtvivlat rädd till att sluta av med då personerna även kom förbi vår gård osv. Samtidigt var jag hårt ansatt av föräldrar, min farmor, farbror, moster och min pojkväns släkt. Jag kämpade på i allt detta - men jag förstod inte då att jag var så rädd att rädslan styrde i princip allt jag gjorde. Jag sökte hjälp hos vården redan i början av hoten, för jag blev så trött av allt också och fysiskt sjuk. Jag önskade få någon form av KBT eller liknande så att jag skulle kunna bryta mönstren. Men så blev det inte. För KBT måste utgå ifrån att det som personen säger är sant, och den socionom/kurator jag träffade trodde inte på mig. Istället fick jag tidigt en stämpel på mig som deprimerad och oförmögen att känna glädje (så var det inte, jag var till exempel jätteglad över min lilla hund, min pojkvän och mina bröder och en av deras flickvänner, mina hästar). Tyvärr var jag så pressad att ja - jag trodde på det som sades, och en tabletthärva startade. Så här i efterhand skulle jag aldrig behövt ta de där tabletterna. För det var inte hos mig felen låg. Jag hotade aldrig någon och jag försökte alltid vara vänlig och inte efterhängsen på de jag träffade. Folk såg mig nog som en konstig person, gnällig, låst och anklagande. Men det var aldrig så, jag har alltid varit en snäll person, omtänksam och egentligen inte osäker. Men min självkänsla den fanns aldrig.
När man lever så utsatt som jag ändå gjorde blir det inte bra. Jag förstod det inte då för jag trodde i min "enfald" att det var hos mig allt låg, att jag hade fel attityd, att om jag bara försökte ännu mer skulle det lösa sig. Jag har heller aldrig varit förtjust i att dela med mig av mitt privatliv, iaf inte det allra innersta men jag blev ständigt pressad till att avslöja saker jag egentligen inte ville av släkt och vårdpersonal. De som borde ha sett att rädsla var orsaken, de gjorde aldrig det. Det var aldrig någon som sa att det jag drabbades av inte var okej. Det var alltid jag som var jobbig för att jag ibland grät, för att jag inte hade ork, för att jag blev sjuk, för att jag försökte freda mig ifrån allas krav nån enstaka gång, för att jag inte hade allt man "ska ha". Jag blev nog till slut så låst i rädsla att jag gav upp och bara tystnade - det får jag tyvärr betala priset av nu när mardrömmarna härjar fritt, när jag blir fysiskt påverkad av smällar, och ja, ibland blir jag så rädd att jag inte riktigt vet vad jag gör förrän efteråt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna text. Kanske inte något alls egentligen. Det är bara ett litet försök till att berätta något som är svårt att beskriva överhuvudtaget. Ett resonerande med mig själv, för jag har faktiskt svårt att tro på det jag själv skriver ofta. Jag önskar att man var mer varsam med de som är undflyende i sitt beteende. Att man tog sig fem minuter att säga hej och prata om vädret utan att göra nån stor affär av det. Förhoppningsvis ger det någon som kanske har någon liknande upplevelse ett stöd i att känna att man inte är så ensam. Rädslan det är inte alltid något vi väljer, och ibland är man inte annat än fast i omständigheter man inte själv rår över.

Tragedin i Trollhättan

En ung människa, knappt i början av sitt vuxna liv tappar besinningen och glider över gränsen in i galenskap. Ingen vet med säkerhet ännu vad som var hans motiv, om det ens finns ett motiv. Ingen vet vad han varit med om innan. Ingen vet varför han gjorde som han gjorde. En ung människa dödar och skadar andra unga människor. Samhället har misslyckats med att fånga upp en person innan gränsen överskridits - och det är i mitt tycke också en tragedi! Det är inget monster det är en människa som gjort detta, när vi avhumaniserar gärningsmän och reducerar dem till deras etnicitet och eventuella ideologiska bakgrund - då är vi redan på väg utför. Idag har det skett en tragedi, idag har unga människor mist livet, idag visas samhället stå polariserat, idag öser många ur sig hat, idag kallar vi människor för monster medan andra görs till hjältar... imorgon hoppas jag vi inte låter någon oavsett politisk eller religiös tillhörighet glida över i vansinne... imorgon hoppas jag på ett mänskligare samhälle...

Tänk om de låtit bli, inlägg 2

(det här är den andra delen av texten kallad Tänk om de låtit bli. Första delen finns publicerad i ett eget inlägg)

2003... det är länge sen. Borde jag inte ha släppt det där och gått vidare vid det här laget? Jo, kanske. Men grejen är väl den att jag faktiskt hade gått vidare. Men det som hänt det hade jag aldrig fått bearbeta utan det hade stängts in och kom med full kraft tillbaka när jag sen blev sjuk. Och tankarna om att vara oduglig och ovärdig, de har väl egentligen legat där i bakgrunden och malt. Ty när en person får höra hela tiden att den är dålig, inget att ha o.s.v. och det inte finns en stark kärleksfull omgivning som kan fånga upp så blir det en "självuppfyllande profetia", man blir "dålig" för att man får höra så ofta att man är det. Jag kan därför inte låta bli att undra hur det hade tett sig om de hade låtit bli? Hur hade min studietid varit om jag sluppit undan alla hårda ord och ifrågasättandet? Tänk om de låtit bli? Tänk om man istället sett att det kanske var en rätt okej tjej som fanns där? Tänk om det kanske är så att en riktigt bra HR-arbetare gått till spillo? Tänk om de låtit bli...

Hade jag inget eget ansvar? Jo. Och det var väl precis det jag tog genom att studera ordentligt? Ställa frågor? Fundera kring ämnen och verkligen reflektera? Det var väl ansvaret jag tog när jag kom förbered till gruppmöten, lämnade in hemtentor och uppgifter i tid? Tog jag inte mitt ansvar när jag bemötte andra okej? Jag höll inte på med skvaller, intriger eller ständigt ifrågasättande. Jag kan såhär i efterhand helt ödmjukt säga att jag faktiskt gjorde mitt allra bästa utifrån de förutsättningar som fanns. Och är inte det att ta ansvar? Kanske skulle jag ha kollat upp det här med nolle-aktiviteter (för jag hade inte tänkt avstå från alla) ännu mer i förväg, kanske skulle jag ha försökt fixa ett tillfälligt boende under nolle-perioden, kanske skulle jag ha gjort än det ena och än det andra... men jag hade inte möjligheterna. Det fanns ingen ekonomi att ta ifrån, det fanns ingen vettig dator och internet hemma hos mig, det fanns ingen som kunde eller ville ge mig ett handtag med hästar eller annat. Jag hade ett eget ansvar och det tog jag också och än mer därtill, tyvärr var det ingen som såg det. Hade jag inget ansvar att välja att sluta på programmet om det nu var så förfärligt? Jo, såhär i efterhand borde jag ha insett det, men i min omgivning fanns ingen förståelse för att jag ville sluta, det fanns inte ens på kartan att se till sig själv, det var alltid mig det var fel på och hade jag slutat hade jag setts som ett än större misslyckande.

Jag har inga vänner kvar från den här tiden. Inte för att jag lyckades skaffa några nya direkt heller men även de som jag redan umgicks med har valt att vända sig åt andra håll. Det finns ingen skuld hos andra att det blivit så, det största problemet  låg då och ligger väl fortfarande hos mig. Men tänk om det kunnat bli annorlunda? Tänk om man låtit bli att säga allt som sades? Tänk om det då inneburit att jag hade fått med mig ett socialt nätverk? Tänk om jag hade sluppit att höra alla orden, kanske hade jag då inte trott att jag var värdelös? Tänk om det är så att någon kanske missat en rätt okej vän, tänk om jag kanske hade något att bidra med?

Många nätter har de senaste åren ägnats åt tankar om varför människor väljer att uttrycka sig nedsättande om och gentemot andra. Varför det är så utbrett att utan eftertänksamhet spy ur sig galla mot någon? Varför det är okej att ständigt ifrågasätta och anmärka för ifrågasättandets och anmärkandets egen skull? Varför ska det ens behöva finnas en "hackordning"? Varför är det så lätt för vissa att ta sin egen frustration, ilska och negativitet och låta den gå ut över andra? Jag har inga svar. Men däremot vet jag att ansvaret ligger hos den som vräker ur sig allt, ansvaret ligger inte hos den som blir utsatt. Det är aldrig den som blir mobbad som är fel, gör fel eller ser ut fel. Felet ligger hos de som medvetet väljer att göra någon annan illa! Det går att framföra konstruktiv kritik om det nu är något som behöver kritiseras. Det går att hålla igen på orden. Det går att försöka se saker ur mottagarens synvinkel. Det går att låta bli skvaller och skitsnack. Det går att låta bli att skuldbelägga. Däremot går det inte till slut att värja sig för den som drabbas, ens mentala regnrock nöts bort vare sig man vill eller inte. Och att stå hudlös, är en hemsk känsla som nog bara de som råkat ut för det kan riktigt förstå vidden av. Men det går för alla människor att åtminstone försöka förstå vad onda ord egentligen kan göra med en individ!

Mobbningen under tiden vid universitetet är inte ensam orsak till att jag formats till den individ jag är. Den är inte ensam orsak till att jag upplevt stor stress. Den är inte orsaken till att jag levde kvar i en omgivning som var otroligt pressande. Men det är den som fick det hela att rinna över. Det var den som puttade mig över kanten. Det var den som slutligen tog bort självförtroendet. Och jag kan inte låta bli att undra om de som utsatte mig för det här skulle ha låtit bli om de vetat hur jag hade det utanför studierna? Tänk om de låtit bli? Tänk om jag hade lyckats ta mig ur de omständigheter jag levde under om jag bara sluppit de onda orden?

Utöver studierna sysslade jag med ridning. Det fanns två stora ridhästar och en liten ponny hemma på gården jag kommer ifrån. Och de var min passion. Jag hade ridit in dem själv och var på god väg att tävla upp båda de stora på nationell nivå inom hoppning, en av dem gick bland annat Svenskt Avelschampionat med riktigt bra placeringar. Det kanske kan tyckas att jag hade för stora ambitioner med hästarna. Men varför skulle jag inte ha haft det? Jag var en bra ryttare och jag tränade riktigt ambitiöst. Pratade jag för mycket om dem? Ja, möjligen men vem pratar inte om sitt stora intresse? Vem pratar inte om de som står ens hjärta närmast? De övriga studenterna på programmet gjorde då sannerligen det. Var hästarna verkligen en ursäkt för att mobba mig? Sägas bör kanske också att jag hade tränare som kunde ägna timmar åt att stå och skrika på mig och som ytterst sällan sa något positivt. Tränare som aldrig tycktes vara nöjda hur mycket tid och kraft jag än lade på deras övningar.

Förutom hästarna fanns andra djur på gården. Som jag tog hand om eftersom mina föräldrar inte gjorde det fullt ut.  Som tidigare sagts så har jag två yngre bröder, tvillingar, som jag skjutsade till skolan nästan varje dag. Hade jag inte skjutsat dem hade de fått gå 6 km enkel väg och det är väl lite tufft om man går i lågstadiet. Ofta hämtade jag dem på fritids och det var även saker som att skjutsa till idrottsträningar och kompisar, hjälpa dem med läxor. En del av mitt studiebidrag gick också till att köpa kläder och annat till bröderna. Ofta hörde skola och deras kompisars föräldrar av sig till mig istället för våra föräldrar. Gården vi bodde på var i nästan obeboligt skick när vi flyttade dit och jag hjäpte hela tiden till med renoveringar och underhåll. Året innan jag började på PA-programmet fick min far reda på att han hade en allvarlig blodsjukdom, tyvärr fick han reda på det genom att han fick en stor stroke. Stroken medförde att han tappade nästan hela sin empatiska förmåga, vilket vi inte fick någon information om förrän långt senare. Sjukdomen och stroken påverkade hans hälsa mycket och det medförde att ännu mer ansvar lades på mig. Min mor började under denna tid att utveckla ett alkoholberoende, hon var också stressad över sin livssituation, därför var det väl enklast att inte se vad jag faktiskt tvingades gå miste om i form av eget umgänge, studier etc. Båda mina föräldrar använde sig tidigt av ett skuldbeläggande och om jag någon gång sa ifrån så uttrycktes hot om att hästarna skulle tas ifrån mig. Utöver krävande föräldrar fanns ett stort tryck från annan släkt. Jag skulle alltid finnas till hands för min farmor och farbror. Jag hade en moster som redan när jag var 14 börjat tjata om att jag skulle skaffa barn. Det fanns även många som riktade en väldig missriktad välvilja mot mig, ett ständigt påpekande om vad jag skulle göra, hur jag skulle se ut, vad jag skulle tänka. Jag jobbade extra som brevbärare och tidningsbud under somrarna och även under pågående terminer, det jag tjänade gick dock inte till mig utan användes för att kunna behålla hästarna, få mina bröders tillvaro drägligare och så betalade jag hyra, mat och annat till hushållet. Det fanns en pojkvän också. En pojkvän som efter en tid visade sig vara allt annat än vad han utgav sig för att vara. En pojkvän som rent ut kunde säga att jag var ful, manhaftig, okunnig, besvärlig osv. Som kunde utnyttja mig ekonomiskt och slå mig till viss del, eftersom hela omgivningen sa att han var precis vad jag förtjänade. Gjorde jag slut? Jo, flera gånger. Men alla som nån gång råkat på en destruktiv partner vet hur svårt det är att bryta sig loss. Man är dessutom rädd för att det ska bli värre om man lämnar. I mitt fall följde ett och halvt år av telefonterror efter att jag lämnat honom. För att hinna med så sprang jag jämt, hela tiden for jag runt, alltid småspringande, det var så naturligt att jag aldrig märkte att jag inte gick utan sprang. Såhär hade jag det utanför universitetets begränsade värld, undrar om någon nånsin såg det? Förstod jag själv hur illa det var? Nej, för jag hade aldrig upplevt något annat. Och som sagt, får man bara höra att man är dålig, är det lätt att man till slut tror på det. Ville jag bryta mig loss? Ja, men inte utan hästarna, de betydde allt för mig. Gjorde jag några försökt, tog jag eget ansvar? Ja, flera gånger men jag antingen hindrades eller fick höra att jag aldrig skulle klara av det. Andra studenter har inget ansvar eller skuld till att jag hade det tufft på andra håll. Men hur hade det sett ut om de låtit bli att göra som de gjorde? Tänk om de låtit bli?

Det här är en viktig text. Viktig för att det talas för lite om mobbning bland vuxna. Viktig för att mobbning förekommer på såväl universitetsutbildningar som på arbetsplatser. Men kanske allra viktigast för att den är viktig för mig. Texten har inte skrivits för att lägga skuld på någon annan. Texten har skrivits för att lätta bördan från mina axlar en smula. För jag är viktig. Precis lika viktig som någon annan, jag är inte värdelös, jag är inte konstig. Och till den som säger elaka saker titt som tätt till sina medmänniskor, studenter eller kollegor, tänk dig för! Låt bli att vräka ur dig det där obetänksamma negativa gnället som mottagaren med stor sannolikhet inte förtjänar. Mobbning har aldrig nånsin varit okej och det säger egentligen ingenting om den som blir utsatt men en himla massa om den som utför. Till den student som kämpar, som blir utsatt, som fryses ut, som gråter när den kommer hem vill jag avsluta med det jag önskat att någon sagt till mig: Du är viktig! Du är inte det negativa som andra säger att du är. Du är du och det är tillräckligt.

Tänk om de låtit bli, inlägg 1

Tänk om de låtit bli

Har länge tänkt skriva ner något om min tid vid universitetet. Tanken väcktes för några år sedan när alumninätverket hade gästbloggare. Och då hade jag tänkt skriva om mitt jobb som administratör inom fastighetsbranschen, hur intressant det var med människors boendemiljö och glädjen i att kunna vara behjälplig vid kanske de största affärerna som människor gör som privatpersoner. Samt att det på något sätt ändå kan lösa sig även om man inte får jobb inom det område man utbildat sig som. Säkerligen hade jag även velat nämna min häst som höll mig uppe under studietiden och som senare var motivationen till att jobba hårt (så här i efterhand så går det att se att det var alltför hårt), hon var den stora glädjen i mitt liv och en trogen vän. Vid tiden då jag börjat skissa på en text var min häst även dräktig och ett litet högt efterlängtat föl väntades i juli 2011.

Under våren 2011 blev jag sjuk i kraftig influensa precis efter att jag anmält intresse som gästbloggare så jag fick tacka nej, men hade för avsikt att skriva en text så fort jag repat mig lite. Men sedan följde en kort tid med den ena tunga händelsen efter den andra; min hund höll på att stryka med av ett ormbett, mitt arbete försvann, min far dog oväntat och efterlämnade ett väldigt trassligt dödsbo, jag lämnades ensam att sköta allt med begravning, bouppteckning, företagsavslut m.m. Två dagar innan min fars begravning föddes fölet, men tyvärr flera veckor för tidigt så han var svag vid födseln. Vid fölningen drabbades min häst av en psykos och tog aldrig till sig fölet samtidigt som hon själv var väldigt sjuk. Fölet repade sig men kom att kräva flaskmatning dygnet runt, veterinärvård och mycket omvårdnad. Efter en dryg månad tvingades jag tyvärr till avlivning av såväl föl som hans mor eftersom deras tillstånd kraftigt försämrades och det inte fanns hopp om bättring. I slutet av sommaren 2011 började min hund må dåligt vilket senare visade sig vara diabetes. Någonstans här började jag gå sönder såväl fysiskt som psykiskt. Vid kontakt med vården skrevs tabletter ut, vilka gjorde mig jättesjuk. Under hösten hade jag börjat  repat mig och även börjat skissa på en text. Men då jag fick två lunginflammationer i tät följd, juridiska tvister jag "ärvt" från fars dödsbo samt andra djurs bortgång följde så var utbrändheten ganska raskt ett faktum. Och med utbrändheten kom en svårighet att kommunicera, "orden fanns inte längre" och fingrarna knöt sig när jag försökte skriva. Orden har börjat komma åter till mig nu även om det går långsamt att skriva och är smärtsamt, men på något vis är det också förlösande.

I och med att jag drabbades av utbrändhet fick jag en ny kontakt inom vården. När vi först träffades hade jag i princip inga minnen kvar annat än av de senaste månaderna. Långsamt har vi genom samtal lättat på dörrar som jag tydligen hade stängt och bommat igen väldigt kraftigt, för att försöka förstå varför jag blev så sjuk. Visserligen var jag utsatt för en nästan övermänsklig stress under våren och sommaren men gissningsvis fanns det annat bakom också. Jag mådde själv väldigt dåligt av att inte ha några minnen, kände mig rotlös och undrade om de där glimtarna som kom i mardrömmar endast var allt. En del samtal har ägnats åt den tidsperiod då jag studerade och jag har också funderat mycket själv. En del av resultatet av funderingarna och samtalen är den här texten.
Jag började på Personal- & Arbetsvetenskapsprogrammet (PA-programmet) vid Linköpings universitet hösten 1999. Jag såg mycket fram emot att börja vid universitetet, träffa nya människor, kanske få nya vänner, vidga vyerna lite, se en del av studentlivet, lära mig nya saker. Och inte minst, jag hade valt ett program jag verkligen tyckte verkade intressant!

När började det gå fel? Ja, kanske redan första dagen? Jag var som sagt riktigt motiverad. Men jag var inte beredd på att man förväntades bo i Linköping, kunna gå direkt till festande och nolleaktiviteter efter föreläsningar och träffar på universitetet, det fanns ingen information om att man skulle vara beredd på sånt. Inte heller hade man sagt till i förväg om att nollorna förväntades dricka mycket alkohol. Jag kunde inte följa med på kvällen och jag kunde inte dricka sprit. Det fanns en mycket enkel förklaring till det, jag var tvungen att åka hem och ge mina hästar mat och jag var tvungen att vara nykter eftersom jag hade ansvar för att skjutsa mina tio år yngre bröder till skolan morgonen därpå. Detta togs inte väl emot av de andra medlemmarna i den grupp jag var indelad i eller av faddrar och sedan var det väl liksom fritt fram efter det...

"Malin du är SÅ konstig", det händer fortfarande att jag vaknar ur en dröm och hör de där orden. De förekom liksom inte bara en gång, utan nästan varje dag jag var på universitetet och i flera olika sammanhang.  Det var bara den där meningen, det fanns aldrig en förklaring eller motivering till varför den sas. Utan den kom alltid med ett nedlåtande tonfall och väldigt ofta utan att jag gjort eller sagt något. Än idag efter väldigt mycket funderade har jag fortfarande inte förstått vad det var som var så konstigt med mig eller hur jag skulle ha kunnat få det att sluta. Jag gjorde allt i min makt för att ändra på mig och anpassa mig efter vad det nu än var som efterfrågades, men det räckte visst aldrig till efter som det fortsatte under hela studietiden.

Några veckor in på höstterminen blev jag sjuk. En influensa som gick hårt åt mig. Jag var borta i ungefär två veckor. Men så är det ju tyvärr. Människor blir sjuka. Ingen väljer att få ett virus och det kan drabba alla. Jag var inte borta mer än andra och jag var inte mindre engagerad än andra studenter på programmet. Jag läste all kurslitteratur och även annat inom området, kom förberedd till grupparbeten, rättade mig helt efter de regler som gruppen satt upp, lyssnade och antecknade på föreläsningar, delade med mig av material om nån frågade. Men ändå... så kom en tjej fram till mig då jag en dag var tvungen att gå lite tidigare från ett grupparbete (vilket jag meddelat i god tid) och sa rent ut att "Malin du ska inte gå kvar på programmet för du är inte tillräckligt motiverad!!!". Jag grät hela vägen hem. Och det var inte den enda gången. Om det är någon som ska ha rätt att tala om för en student att den inte ska gå kvar så borde det väl vara programmets rektor eller annan ansvarig personal? Men enskilda andra studenter? Jag blev rätt chockad av det där påhoppet och tyvärr drog jag mig därför undan i diskussioner, vilket kanske var precis vad de andra ville. Men låt mig dock påpeka att i den grupp jag gick i så var tre av de andra på besök hos studievägledaren eftersom de tvivlade på om de valt rätt utbildning liksom flera andra studenter på programmet, jag var inte dit för jag var som sagt nöjd med mitt val och jag var intresserad. Jag ville studera och sedan jobba med de här frågorna, och inte minst jag ville jobba tillsammans med människor inte enbart bestämma över dem. Kanske är det det som är så konstigt med mig? Jag är inte ute efter makt eller att trycka ner andra, vilket såhär i efterhand var tydligt att många andra studenter på PA-programmet var.

Var det då bara dessa två ovanstående saker som skedde? Nej. Det var saker som att en tjej sa åt mig att flytta på mig eftersom hon inte kunde sitta bredvid mig då jag hade häst och hon var allergisk (jag hade helt rena, nytvättade kläder och hade duschat precis innan jag åkte hemifrån). Att jag satt på platsen först och att det inte fanns någon annan ledig stol i hela salen var visst inte vidkommande. En annan tjej var riktigt sur över att ha blivit lottad i samma grupp som mig och sa åt mig att jag skulle byta för hon ville inte vara i samma grupp som mig och dessutom hade hon ju varit det en gång förut. Varför var det jag som skulle byta och inte hon om det nu var så att hon var så irriterad? Jag fick låna ut min mobiltelefon för samtal som behövde ringas i samband med grupparbeten, jag skjutsade folk i min bil m.m. jag fick aldrig tillbaka rätt mängd pengar. Det förekom rena lögner om att jag skulle vara skyldig andra pengar trots att jag aldrig frågat dem om lån. Det förekom lögner om att jag var ute efter att stjäla andras pojkvänner. Jag undanhölls information. Trots att jag betalat medlemskap i sektionen för hela studietiden sades att jag inte var medlem. Personer kunde inför en hel grupp stå och ifrågasätta mitt privatliv. De kunde säga att jag var tvungen att sälja mina hästar, ta sabbatsår och åka utomlands för det var så otroligt viktigt att man jobbat på kibbutz, varit aupair och sånt och eftersom jag inte hade det så var jag en dålig och omogen person. Ingen frågade om det egentligen var något jag ville... När en tumör av en slump hittades då jag besökte vården för annat ifrågasattes även det. Jag genomgick totalt åtta operationer/kontroller på två år och vid varje behövde jag få ledigt ett par dagar, då sades att jag nog egentligen inte var sjuk utan hittade på. Och när det inte var glåpord, kritik eller ifrågasättande så fanns ju alltid möjligheten att frysa ut mig fysiskt.  Enda gången jag slapp glåporden var under de veckor jag valde att läsa valfria kurser på en annan institution (EKI), det var en sån oerhörd lättnad! Jag kom tillbaka från EKI med förnyad energi och faktiskt lite framtidstro, men inget hade förändrats. Tyvärr var det hela inte isolerat till studenter.  När jag presenterade min idé inför magisteruppsats stod de två kursansvariga och i princip skrek i 10 minuter om att arbetsrätt inte alls var någon del av HR och att man på programmet minsann sysslade med mjuka frågor och inte nåt så vidrigt hårt som juridik. Ingen gav något förslag på vad jag skulle skriva om istället. Ingen förde en dialog med mig. Ingen ställde några fördjupande frågor om hur jag tänkt lägga upp det hela eller om jag hade någon annan fundering kring ämnesområde. Det var ren och skär kritik i ett hetsigt tonfall och jag uppfattade det som om att det inte enbart var riktat mot ämnesområdet arbetsrätt utan även mot mig som person ty det fanns inget resonerande överhuvudtaget. Gjorde jag något för att reta upp kursansvariga? NEJ! Jag var så paff att jag satt tyst och handlingsförlamad under deras utläggning, sedan gick jag vid rast ut till toaletten och kräktes av chock. Den sista tiden på programmet försökte jag undvika de värsta plågoandarna men de tycktes hitta mig ändå, det förekom även sådant som att man med flit lät bli att läsa mina rapporter inför seminarium, påstod att jag ej betalat in pengar till avslutningsmiddagen osv. Ett år efter att vi slutat anordnades en återträff. Jag fick på omvägar veta att de inte kunnat skicka inbjudan till mig, detta trots att jag redan långt tidigare anmält intresse. Min e-post adress fanns tillgänglig, jag stod i telefonkatalogen, bodde på samma adress som tidigare och var dessutom fortfarande inskriven som student men ändå så påstods att jag inte gick att få tag på. Då blev jag faktiskt riktigt besviken, ledsen och faktiskt en smula arg, att man till och med skulle fortsätta med allt efter att programmet slutat...

Jag började PA-programmet hösten 1999, full av motivation och med ett djupt intresse för personalfrågor. I juni 2003 tog jag examen med totalt söndersmulat hjärta. Fullt övertygad om att jag var en dålig, okunnig, korkad, ful, konstig, udda, felaktig, intolerant, ovärdig, självisk och på alla sätt dålig person hade jag inte längre någon passion för HR-frågor. Jag hade ett intresse, men jag trodde att allt som sagts faktiskt var sant och att jag aldrig skulle kunna göra något av min långa utbildning. Jag har gjort några ansökningar om HR/personaljobb men ja, jag hade tappat hjärtat. Och jag hade också fått tvivel, tvivel om att det kanske inte var rätt ämne för mig ändå trots att jag hade all den där instuderade kunskapen, en förmåga och en examen. Kanske värst av allt, de där åren har sått ett tvivel om mig själv som person och fått mig att ha en djupt sittande undermedvetande tro om att andra vill mig illa.

(Texten är lång och har därför delats upp i två delar.)

Höstvisa och pumpor

"Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,

nu blir kvällarna kyliga och sena.

Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,

och med ens så förfärligt allena.

Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,

går och tänker på allt det där man borde.

Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,

och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,

dagarna mörknar minut för minut.

Tänd våra ljus, det är nära till natten,

snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort

och som du kunde hjälpa mej att finna.

En sommar går förbi, den är alltid lika kort,

den är drömmen om det man kunnat vinna.

Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå

innan ängarna är torra och tomma.

Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på

något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,

det är för sent för att undra och leta.

Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr

men mer än du nånsin får veta.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust

och hör vågorna villsamma vandra.

En enda sak är viktig och det är hjärtats lust

och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…"

Moodboard April

"Jag vandrar genom skogen en mycket tidig vår,

den vår som jag har längtat till och saknat.

Med himlen full av vingar och jorden full av spår,

av alla kryp som äntligen har vaknat.

Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt.
Jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt
och äga vill jag inte, för man måste vara fri,när man söker nya sånger, en egen melodi.

Jag ville ge en visa åt vårens klara bäck
och tyst musik för månens bleka skära,
små sånger på mitt munspel för varje fågelsträck
och en visa till ensamhetens ära.

Men timmarna försvinner och skymningen blir lång
och jag kan inte finna en enda liten sång,
som handlar om förväntan och om vårmelankoli
och om en som går allena och är fullständigt fri."

Texten ovan är från Vårvisa som Snusmumriken sjunger för krypet Ti-tii-oo när han stannar till på vandringen tillbaka mot Mumindalen från sin vinterflykt.

The lyrics above are written by Tove Jansson, the song is sung by Snusmumriken a character in her stories about Moomins. 

Gå in till Trädgården på höjden för andras tolkningar

varje månad kan du vara med och skapa ett moodboard med det som finns i naturen/trädgården just nu; saker och färger som inspirerar och symboliserar den aktuella månaden. du väljer själv hur du arrangerar och fotograferar

each month we create moodboards with things we find in the garden and/or the nature right now; things that inspire and symbolizes the month we are in. you decide how to arrange and photograph it

Head in tradgardenpahojden.blogspot.se for more moodboards and how to join.

Glad april! Happy April!

Bland tomtar och troll - fotoutmaning

Jag deltar i Växthuslivs fotoutmaning Underbara onsdag och denna vecka är temat "Bland tomtar och troll".

Mitt bidrag får bli en repris av en en liten historia jag skrev i höstas. Du hittar den HÄR


Och på bloggen Växthusliv finns fler spännande bidrag.

November comes and goes

"November comes and November goes,

With the last red berries and the first white snows.

With night coming early and dawn coming late,

And ice in the bucket

And frost by the gate.

The fires burn

And the kettles sing,

And earth sinks to rest

Until next spring.”

- Clyde Watson

Vinden viner, sjön ryter, ångesten stormar

Det är natt och jag borde sova, behöver sova men kan inte.

Vinden viner, får fart längs långsidan och viker sen runt gaveln och åstadkommer det där tjutandet, iskallt ekar det mot tegelfasaden, fönstret i köket skallrar. Visst, det blåser alltid här, så det kommer ju inte som någon överraskning men ändå – sömnen vill sig inte och jag vaknar alltid lätt av ljud.

Igår kunde jag heller inte sova, men av andra orsaker. Tog en promenad ner till slottsparken. Jag, securitasvakten och en man i badrock var de enda filurerna ute. Gick längs med strandpromenaden och kunde konstatera att sjön heller inte var på humör, vågorna slog till och med upp över vågbrytaren. Den är mäktig den där sjön… lever sitt eget liv. I natt hörs hur den ryter ända hit in, trots att det är ganska långt bort. Funderar på om den är ilsken för att den inte trivs med att vara en sjö, kanske vill den klassas som hav?

Den där ångesten som i nästan allt är närvarande numera stormade in här för ett par timmar sen. Den är inte belevad och knackar på först så att säga. Den lurar alltid i skuggorna och “slår sen in dörren” utan förvarning. Egentligen brukar den hålla sig lite lugnare när vädret är dåligt men antar att vindens tjut passar som förträffligt sällskap.

Tankar far och inte är de roliga, snarare lika mörka som himlen utanför, och vassa precis som gatlyktans sken. Jag började formulera något om acceptans, hänsyn, respekt – men läste sen nån kommentar om att sånt bara är ego. Är det så? Ja kanske, ego – jag? Men är det då sån skuld i det? Varför ska jag skämmas för att jag tycker det är ledsamt att inte bli accepterad? Varför är min sorg som är så bottenlös och som fastnat utanpå inte värd att ta hänsyn till? Är det egoistiskt att vilja bli omtyckt, något som man inte kan förvänta sig, inte begära, och som är skamligt att önska?

En tanke/minne kommer åter och åter igen: “DU ÄR INTE VATTEN VÄRD!” Och kanske är det så. Men om jag inte är värd vatten? Vad är då sjön värd, den som består av vatten? Uppenbarligen mer än jag, men till skillnad från mig så är den sig själv nog.

Men jag tror vi skulle behöva en semester vid havet…

Liten sa...

 

Liten sa" Men när vi dött

och inte finns och så,

älskar du mej då?

kan kärleken bestå?

Stor höll Liten hårt

och de såg ut genom sitt fönster,

såg på månens sken

och tusen stjärnors mönster.

Liten, se på alla stjärnor

som gnistrar min vän.

Och minns att någon dog

för mycket längesen.

Där gnistrar de i natten

de som en gång var.

Kärlek är som stjärnor,

den finns alltid kvar

När natten är som tyngst och allt bråkar som mest kan jag återigen inte sova. Kom då att tänka på den här texten som jag läst någonstans. Fotografierna har jag dock tagit själv. Nu hoppas jag få lite vila sen och att kärleken är där för både stora och kanske allra mest de små.

Fin dikt, I lost a special friend...

I lost a special friend today
the kind you can't replace, 
and looking at her empty bed
I still can see her beautiful face. 

I know she's in a special place
our Lord has for such friends,
Where meadows, fields & flowers
help make them strong and whole again.

I know she's watching over me
She'll be with me when I cry,
So with one more kiss on her beloved head
I told my friend goodbye.


Hittade ovanstående text hos Dachsound Delights på facebook (författare okänd) och jag tyckte den var så fin. Och eftersom dagen idag är en extra ledsen sådan redan innan jag läste texten kände jag att den fick summera alltihopa. Djuren - matte tänker på er <3