Tänk om de låtit bli, inlägg 1

Tänk om de låtit bli

Har länge tänkt skriva ner något om min tid vid universitetet. Tanken väcktes för några år sedan när alumninätverket hade gästbloggare. Och då hade jag tänkt skriva om mitt jobb som administratör inom fastighetsbranschen, hur intressant det var med människors boendemiljö och glädjen i att kunna vara behjälplig vid kanske de största affärerna som människor gör som privatpersoner. Samt att det på något sätt ändå kan lösa sig även om man inte får jobb inom det område man utbildat sig som. Säkerligen hade jag även velat nämna min häst som höll mig uppe under studietiden och som senare var motivationen till att jobba hårt (så här i efterhand så går det att se att det var alltför hårt), hon var den stora glädjen i mitt liv och en trogen vän. Vid tiden då jag börjat skissa på en text var min häst även dräktig och ett litet högt efterlängtat föl väntades i juli 2011.

Under våren 2011 blev jag sjuk i kraftig influensa precis efter att jag anmält intresse som gästbloggare så jag fick tacka nej, men hade för avsikt att skriva en text så fort jag repat mig lite. Men sedan följde en kort tid med den ena tunga händelsen efter den andra; min hund höll på att stryka med av ett ormbett, mitt arbete försvann, min far dog oväntat och efterlämnade ett väldigt trassligt dödsbo, jag lämnades ensam att sköta allt med begravning, bouppteckning, företagsavslut m.m. Två dagar innan min fars begravning föddes fölet, men tyvärr flera veckor för tidigt så han var svag vid födseln. Vid fölningen drabbades min häst av en psykos och tog aldrig till sig fölet samtidigt som hon själv var väldigt sjuk. Fölet repade sig men kom att kräva flaskmatning dygnet runt, veterinärvård och mycket omvårdnad. Efter en dryg månad tvingades jag tyvärr till avlivning av såväl föl som hans mor eftersom deras tillstånd kraftigt försämrades och det inte fanns hopp om bättring. I slutet av sommaren 2011 började min hund må dåligt vilket senare visade sig vara diabetes. Någonstans här började jag gå sönder såväl fysiskt som psykiskt. Vid kontakt med vården skrevs tabletter ut, vilka gjorde mig jättesjuk. Under hösten hade jag börjat  repat mig och även börjat skissa på en text. Men då jag fick två lunginflammationer i tät följd, juridiska tvister jag "ärvt" från fars dödsbo samt andra djurs bortgång följde så var utbrändheten ganska raskt ett faktum. Och med utbrändheten kom en svårighet att kommunicera, "orden fanns inte längre" och fingrarna knöt sig när jag försökte skriva. Orden har börjat komma åter till mig nu även om det går långsamt att skriva och är smärtsamt, men på något vis är det också förlösande.

I och med att jag drabbades av utbrändhet fick jag en ny kontakt inom vården. När vi först träffades hade jag i princip inga minnen kvar annat än av de senaste månaderna. Långsamt har vi genom samtal lättat på dörrar som jag tydligen hade stängt och bommat igen väldigt kraftigt, för att försöka förstå varför jag blev så sjuk. Visserligen var jag utsatt för en nästan övermänsklig stress under våren och sommaren men gissningsvis fanns det annat bakom också. Jag mådde själv väldigt dåligt av att inte ha några minnen, kände mig rotlös och undrade om de där glimtarna som kom i mardrömmar endast var allt. En del samtal har ägnats åt den tidsperiod då jag studerade och jag har också funderat mycket själv. En del av resultatet av funderingarna och samtalen är den här texten.
Jag började på Personal- & Arbetsvetenskapsprogrammet (PA-programmet) vid Linköpings universitet hösten 1999. Jag såg mycket fram emot att börja vid universitetet, träffa nya människor, kanske få nya vänner, vidga vyerna lite, se en del av studentlivet, lära mig nya saker. Och inte minst, jag hade valt ett program jag verkligen tyckte verkade intressant!

När började det gå fel? Ja, kanske redan första dagen? Jag var som sagt riktigt motiverad. Men jag var inte beredd på att man förväntades bo i Linköping, kunna gå direkt till festande och nolleaktiviteter efter föreläsningar och träffar på universitetet, det fanns ingen information om att man skulle vara beredd på sånt. Inte heller hade man sagt till i förväg om att nollorna förväntades dricka mycket alkohol. Jag kunde inte följa med på kvällen och jag kunde inte dricka sprit. Det fanns en mycket enkel förklaring till det, jag var tvungen att åka hem och ge mina hästar mat och jag var tvungen att vara nykter eftersom jag hade ansvar för att skjutsa mina tio år yngre bröder till skolan morgonen därpå. Detta togs inte väl emot av de andra medlemmarna i den grupp jag var indelad i eller av faddrar och sedan var det väl liksom fritt fram efter det...

"Malin du är SÅ konstig", det händer fortfarande att jag vaknar ur en dröm och hör de där orden. De förekom liksom inte bara en gång, utan nästan varje dag jag var på universitetet och i flera olika sammanhang.  Det var bara den där meningen, det fanns aldrig en förklaring eller motivering till varför den sas. Utan den kom alltid med ett nedlåtande tonfall och väldigt ofta utan att jag gjort eller sagt något. Än idag efter väldigt mycket funderade har jag fortfarande inte förstått vad det var som var så konstigt med mig eller hur jag skulle ha kunnat få det att sluta. Jag gjorde allt i min makt för att ändra på mig och anpassa mig efter vad det nu än var som efterfrågades, men det räckte visst aldrig till efter som det fortsatte under hela studietiden.

Några veckor in på höstterminen blev jag sjuk. En influensa som gick hårt åt mig. Jag var borta i ungefär två veckor. Men så är det ju tyvärr. Människor blir sjuka. Ingen väljer att få ett virus och det kan drabba alla. Jag var inte borta mer än andra och jag var inte mindre engagerad än andra studenter på programmet. Jag läste all kurslitteratur och även annat inom området, kom förberedd till grupparbeten, rättade mig helt efter de regler som gruppen satt upp, lyssnade och antecknade på föreläsningar, delade med mig av material om nån frågade. Men ändå... så kom en tjej fram till mig då jag en dag var tvungen att gå lite tidigare från ett grupparbete (vilket jag meddelat i god tid) och sa rent ut att "Malin du ska inte gå kvar på programmet för du är inte tillräckligt motiverad!!!". Jag grät hela vägen hem. Och det var inte den enda gången. Om det är någon som ska ha rätt att tala om för en student att den inte ska gå kvar så borde det väl vara programmets rektor eller annan ansvarig personal? Men enskilda andra studenter? Jag blev rätt chockad av det där påhoppet och tyvärr drog jag mig därför undan i diskussioner, vilket kanske var precis vad de andra ville. Men låt mig dock påpeka att i den grupp jag gick i så var tre av de andra på besök hos studievägledaren eftersom de tvivlade på om de valt rätt utbildning liksom flera andra studenter på programmet, jag var inte dit för jag var som sagt nöjd med mitt val och jag var intresserad. Jag ville studera och sedan jobba med de här frågorna, och inte minst jag ville jobba tillsammans med människor inte enbart bestämma över dem. Kanske är det det som är så konstigt med mig? Jag är inte ute efter makt eller att trycka ner andra, vilket såhär i efterhand var tydligt att många andra studenter på PA-programmet var.

Var det då bara dessa två ovanstående saker som skedde? Nej. Det var saker som att en tjej sa åt mig att flytta på mig eftersom hon inte kunde sitta bredvid mig då jag hade häst och hon var allergisk (jag hade helt rena, nytvättade kläder och hade duschat precis innan jag åkte hemifrån). Att jag satt på platsen först och att det inte fanns någon annan ledig stol i hela salen var visst inte vidkommande. En annan tjej var riktigt sur över att ha blivit lottad i samma grupp som mig och sa åt mig att jag skulle byta för hon ville inte vara i samma grupp som mig och dessutom hade hon ju varit det en gång förut. Varför var det jag som skulle byta och inte hon om det nu var så att hon var så irriterad? Jag fick låna ut min mobiltelefon för samtal som behövde ringas i samband med grupparbeten, jag skjutsade folk i min bil m.m. jag fick aldrig tillbaka rätt mängd pengar. Det förekom rena lögner om att jag skulle vara skyldig andra pengar trots att jag aldrig frågat dem om lån. Det förekom lögner om att jag var ute efter att stjäla andras pojkvänner. Jag undanhölls information. Trots att jag betalat medlemskap i sektionen för hela studietiden sades att jag inte var medlem. Personer kunde inför en hel grupp stå och ifrågasätta mitt privatliv. De kunde säga att jag var tvungen att sälja mina hästar, ta sabbatsår och åka utomlands för det var så otroligt viktigt att man jobbat på kibbutz, varit aupair och sånt och eftersom jag inte hade det så var jag en dålig och omogen person. Ingen frågade om det egentligen var något jag ville... När en tumör av en slump hittades då jag besökte vården för annat ifrågasattes även det. Jag genomgick totalt åtta operationer/kontroller på två år och vid varje behövde jag få ledigt ett par dagar, då sades att jag nog egentligen inte var sjuk utan hittade på. Och när det inte var glåpord, kritik eller ifrågasättande så fanns ju alltid möjligheten att frysa ut mig fysiskt.  Enda gången jag slapp glåporden var under de veckor jag valde att läsa valfria kurser på en annan institution (EKI), det var en sån oerhörd lättnad! Jag kom tillbaka från EKI med förnyad energi och faktiskt lite framtidstro, men inget hade förändrats. Tyvärr var det hela inte isolerat till studenter.  När jag presenterade min idé inför magisteruppsats stod de två kursansvariga och i princip skrek i 10 minuter om att arbetsrätt inte alls var någon del av HR och att man på programmet minsann sysslade med mjuka frågor och inte nåt så vidrigt hårt som juridik. Ingen gav något förslag på vad jag skulle skriva om istället. Ingen förde en dialog med mig. Ingen ställde några fördjupande frågor om hur jag tänkt lägga upp det hela eller om jag hade någon annan fundering kring ämnesområde. Det var ren och skär kritik i ett hetsigt tonfall och jag uppfattade det som om att det inte enbart var riktat mot ämnesområdet arbetsrätt utan även mot mig som person ty det fanns inget resonerande överhuvudtaget. Gjorde jag något för att reta upp kursansvariga? NEJ! Jag var så paff att jag satt tyst och handlingsförlamad under deras utläggning, sedan gick jag vid rast ut till toaletten och kräktes av chock. Den sista tiden på programmet försökte jag undvika de värsta plågoandarna men de tycktes hitta mig ändå, det förekom även sådant som att man med flit lät bli att läsa mina rapporter inför seminarium, påstod att jag ej betalat in pengar till avslutningsmiddagen osv. Ett år efter att vi slutat anordnades en återträff. Jag fick på omvägar veta att de inte kunnat skicka inbjudan till mig, detta trots att jag redan långt tidigare anmält intresse. Min e-post adress fanns tillgänglig, jag stod i telefonkatalogen, bodde på samma adress som tidigare och var dessutom fortfarande inskriven som student men ändå så påstods att jag inte gick att få tag på. Då blev jag faktiskt riktigt besviken, ledsen och faktiskt en smula arg, att man till och med skulle fortsätta med allt efter att programmet slutat...

Jag började PA-programmet hösten 1999, full av motivation och med ett djupt intresse för personalfrågor. I juni 2003 tog jag examen med totalt söndersmulat hjärta. Fullt övertygad om att jag var en dålig, okunnig, korkad, ful, konstig, udda, felaktig, intolerant, ovärdig, självisk och på alla sätt dålig person hade jag inte längre någon passion för HR-frågor. Jag hade ett intresse, men jag trodde att allt som sagts faktiskt var sant och att jag aldrig skulle kunna göra något av min långa utbildning. Jag har gjort några ansökningar om HR/personaljobb men ja, jag hade tappat hjärtat. Och jag hade också fått tvivel, tvivel om att det kanske inte var rätt ämne för mig ändå trots att jag hade all den där instuderade kunskapen, en förmåga och en examen. Kanske värst av allt, de där åren har sått ett tvivel om mig själv som person och fått mig att ha en djupt sittande undermedvetande tro om att andra vill mig illa.

(Texten är lång och har därför delats upp i två delar.)