Tänk om de låtit bli, inlägg 2

(det här är den andra delen av texten kallad Tänk om de låtit bli. Första delen finns publicerad i ett eget inlägg)

2003... det är länge sen. Borde jag inte ha släppt det där och gått vidare vid det här laget? Jo, kanske. Men grejen är väl den att jag faktiskt hade gått vidare. Men det som hänt det hade jag aldrig fått bearbeta utan det hade stängts in och kom med full kraft tillbaka när jag sen blev sjuk. Och tankarna om att vara oduglig och ovärdig, de har väl egentligen legat där i bakgrunden och malt. Ty när en person får höra hela tiden att den är dålig, inget att ha o.s.v. och det inte finns en stark kärleksfull omgivning som kan fånga upp så blir det en "självuppfyllande profetia", man blir "dålig" för att man får höra så ofta att man är det. Jag kan därför inte låta bli att undra hur det hade tett sig om de hade låtit bli? Hur hade min studietid varit om jag sluppit undan alla hårda ord och ifrågasättandet? Tänk om de låtit bli? Tänk om man istället sett att det kanske var en rätt okej tjej som fanns där? Tänk om det kanske är så att en riktigt bra HR-arbetare gått till spillo? Tänk om de låtit bli...

Hade jag inget eget ansvar? Jo. Och det var väl precis det jag tog genom att studera ordentligt? Ställa frågor? Fundera kring ämnen och verkligen reflektera? Det var väl ansvaret jag tog när jag kom förbered till gruppmöten, lämnade in hemtentor och uppgifter i tid? Tog jag inte mitt ansvar när jag bemötte andra okej? Jag höll inte på med skvaller, intriger eller ständigt ifrågasättande. Jag kan såhär i efterhand helt ödmjukt säga att jag faktiskt gjorde mitt allra bästa utifrån de förutsättningar som fanns. Och är inte det att ta ansvar? Kanske skulle jag ha kollat upp det här med nolle-aktiviteter (för jag hade inte tänkt avstå från alla) ännu mer i förväg, kanske skulle jag ha försökt fixa ett tillfälligt boende under nolle-perioden, kanske skulle jag ha gjort än det ena och än det andra... men jag hade inte möjligheterna. Det fanns ingen ekonomi att ta ifrån, det fanns ingen vettig dator och internet hemma hos mig, det fanns ingen som kunde eller ville ge mig ett handtag med hästar eller annat. Jag hade ett eget ansvar och det tog jag också och än mer därtill, tyvärr var det ingen som såg det. Hade jag inget ansvar att välja att sluta på programmet om det nu var så förfärligt? Jo, såhär i efterhand borde jag ha insett det, men i min omgivning fanns ingen förståelse för att jag ville sluta, det fanns inte ens på kartan att se till sig själv, det var alltid mig det var fel på och hade jag slutat hade jag setts som ett än större misslyckande.

Jag har inga vänner kvar från den här tiden. Inte för att jag lyckades skaffa några nya direkt heller men även de som jag redan umgicks med har valt att vända sig åt andra håll. Det finns ingen skuld hos andra att det blivit så, det största problemet  låg då och ligger väl fortfarande hos mig. Men tänk om det kunnat bli annorlunda? Tänk om man låtit bli att säga allt som sades? Tänk om det då inneburit att jag hade fått med mig ett socialt nätverk? Tänk om jag hade sluppit att höra alla orden, kanske hade jag då inte trott att jag var värdelös? Tänk om det är så att någon kanske missat en rätt okej vän, tänk om jag kanske hade något att bidra med?

Många nätter har de senaste åren ägnats åt tankar om varför människor väljer att uttrycka sig nedsättande om och gentemot andra. Varför det är så utbrett att utan eftertänksamhet spy ur sig galla mot någon? Varför det är okej att ständigt ifrågasätta och anmärka för ifrågasättandets och anmärkandets egen skull? Varför ska det ens behöva finnas en "hackordning"? Varför är det så lätt för vissa att ta sin egen frustration, ilska och negativitet och låta den gå ut över andra? Jag har inga svar. Men däremot vet jag att ansvaret ligger hos den som vräker ur sig allt, ansvaret ligger inte hos den som blir utsatt. Det är aldrig den som blir mobbad som är fel, gör fel eller ser ut fel. Felet ligger hos de som medvetet väljer att göra någon annan illa! Det går att framföra konstruktiv kritik om det nu är något som behöver kritiseras. Det går att hålla igen på orden. Det går att försöka se saker ur mottagarens synvinkel. Det går att låta bli skvaller och skitsnack. Det går att låta bli att skuldbelägga. Däremot går det inte till slut att värja sig för den som drabbas, ens mentala regnrock nöts bort vare sig man vill eller inte. Och att stå hudlös, är en hemsk känsla som nog bara de som råkat ut för det kan riktigt förstå vidden av. Men det går för alla människor att åtminstone försöka förstå vad onda ord egentligen kan göra med en individ!

Mobbningen under tiden vid universitetet är inte ensam orsak till att jag formats till den individ jag är. Den är inte ensam orsak till att jag upplevt stor stress. Den är inte orsaken till att jag levde kvar i en omgivning som var otroligt pressande. Men det är den som fick det hela att rinna över. Det var den som puttade mig över kanten. Det var den som slutligen tog bort självförtroendet. Och jag kan inte låta bli att undra om de som utsatte mig för det här skulle ha låtit bli om de vetat hur jag hade det utanför studierna? Tänk om de låtit bli? Tänk om jag hade lyckats ta mig ur de omständigheter jag levde under om jag bara sluppit de onda orden?

Utöver studierna sysslade jag med ridning. Det fanns två stora ridhästar och en liten ponny hemma på gården jag kommer ifrån. Och de var min passion. Jag hade ridit in dem själv och var på god väg att tävla upp båda de stora på nationell nivå inom hoppning, en av dem gick bland annat Svenskt Avelschampionat med riktigt bra placeringar. Det kanske kan tyckas att jag hade för stora ambitioner med hästarna. Men varför skulle jag inte ha haft det? Jag var en bra ryttare och jag tränade riktigt ambitiöst. Pratade jag för mycket om dem? Ja, möjligen men vem pratar inte om sitt stora intresse? Vem pratar inte om de som står ens hjärta närmast? De övriga studenterna på programmet gjorde då sannerligen det. Var hästarna verkligen en ursäkt för att mobba mig? Sägas bör kanske också att jag hade tränare som kunde ägna timmar åt att stå och skrika på mig och som ytterst sällan sa något positivt. Tränare som aldrig tycktes vara nöjda hur mycket tid och kraft jag än lade på deras övningar.

Förutom hästarna fanns andra djur på gården. Som jag tog hand om eftersom mina föräldrar inte gjorde det fullt ut.  Som tidigare sagts så har jag två yngre bröder, tvillingar, som jag skjutsade till skolan nästan varje dag. Hade jag inte skjutsat dem hade de fått gå 6 km enkel väg och det är väl lite tufft om man går i lågstadiet. Ofta hämtade jag dem på fritids och det var även saker som att skjutsa till idrottsträningar och kompisar, hjälpa dem med läxor. En del av mitt studiebidrag gick också till att köpa kläder och annat till bröderna. Ofta hörde skola och deras kompisars föräldrar av sig till mig istället för våra föräldrar. Gården vi bodde på var i nästan obeboligt skick när vi flyttade dit och jag hjäpte hela tiden till med renoveringar och underhåll. Året innan jag började på PA-programmet fick min far reda på att han hade en allvarlig blodsjukdom, tyvärr fick han reda på det genom att han fick en stor stroke. Stroken medförde att han tappade nästan hela sin empatiska förmåga, vilket vi inte fick någon information om förrän långt senare. Sjukdomen och stroken påverkade hans hälsa mycket och det medförde att ännu mer ansvar lades på mig. Min mor började under denna tid att utveckla ett alkoholberoende, hon var också stressad över sin livssituation, därför var det väl enklast att inte se vad jag faktiskt tvingades gå miste om i form av eget umgänge, studier etc. Båda mina föräldrar använde sig tidigt av ett skuldbeläggande och om jag någon gång sa ifrån så uttrycktes hot om att hästarna skulle tas ifrån mig. Utöver krävande föräldrar fanns ett stort tryck från annan släkt. Jag skulle alltid finnas till hands för min farmor och farbror. Jag hade en moster som redan när jag var 14 börjat tjata om att jag skulle skaffa barn. Det fanns även många som riktade en väldig missriktad välvilja mot mig, ett ständigt påpekande om vad jag skulle göra, hur jag skulle se ut, vad jag skulle tänka. Jag jobbade extra som brevbärare och tidningsbud under somrarna och även under pågående terminer, det jag tjänade gick dock inte till mig utan användes för att kunna behålla hästarna, få mina bröders tillvaro drägligare och så betalade jag hyra, mat och annat till hushållet. Det fanns en pojkvän också. En pojkvän som efter en tid visade sig vara allt annat än vad han utgav sig för att vara. En pojkvän som rent ut kunde säga att jag var ful, manhaftig, okunnig, besvärlig osv. Som kunde utnyttja mig ekonomiskt och slå mig till viss del, eftersom hela omgivningen sa att han var precis vad jag förtjänade. Gjorde jag slut? Jo, flera gånger. Men alla som nån gång råkat på en destruktiv partner vet hur svårt det är att bryta sig loss. Man är dessutom rädd för att det ska bli värre om man lämnar. I mitt fall följde ett och halvt år av telefonterror efter att jag lämnat honom. För att hinna med så sprang jag jämt, hela tiden for jag runt, alltid småspringande, det var så naturligt att jag aldrig märkte att jag inte gick utan sprang. Såhär hade jag det utanför universitetets begränsade värld, undrar om någon nånsin såg det? Förstod jag själv hur illa det var? Nej, för jag hade aldrig upplevt något annat. Och som sagt, får man bara höra att man är dålig, är det lätt att man till slut tror på det. Ville jag bryta mig loss? Ja, men inte utan hästarna, de betydde allt för mig. Gjorde jag några försökt, tog jag eget ansvar? Ja, flera gånger men jag antingen hindrades eller fick höra att jag aldrig skulle klara av det. Andra studenter har inget ansvar eller skuld till att jag hade det tufft på andra håll. Men hur hade det sett ut om de låtit bli att göra som de gjorde? Tänk om de låtit bli?

Det här är en viktig text. Viktig för att det talas för lite om mobbning bland vuxna. Viktig för att mobbning förekommer på såväl universitetsutbildningar som på arbetsplatser. Men kanske allra viktigast för att den är viktig för mig. Texten har inte skrivits för att lägga skuld på någon annan. Texten har skrivits för att lätta bördan från mina axlar en smula. För jag är viktig. Precis lika viktig som någon annan, jag är inte värdelös, jag är inte konstig. Och till den som säger elaka saker titt som tätt till sina medmänniskor, studenter eller kollegor, tänk dig för! Låt bli att vräka ur dig det där obetänksamma negativa gnället som mottagaren med stor sannolikhet inte förtjänar. Mobbning har aldrig nånsin varit okej och det säger egentligen ingenting om den som blir utsatt men en himla massa om den som utför. Till den student som kämpar, som blir utsatt, som fryses ut, som gråter när den kommer hem vill jag avsluta med det jag önskat att någon sagt till mig: Du är viktig! Du är inte det negativa som andra säger att du är. Du är du och det är tillräckligt.