Trollvinter

Jag sover ju inte så mycket nuförtiden - eller om jag inte gör annat än sover? Det är nog något av en tolkningsfråga. Jag tycker det är tungt. Vintern. Sömnlösheten. Kylan. Smärtan.
Och av någon anledning har tankar om personligt varumärke nässlats sig in och skapar motstånd. Varumärke? Som enskild person? Personligt varumärke?
Kanske är det något jag ständigt brottats med? Eller så är jag kanske född med fel typ av varumärke? Sömnlösheten maler sin väg likt Isfrun genom nätterna och lämnar spår i tanken. En fråga känns dock som om den alltid hänger kvar... får man verkligen skriva sånt här? Skulle folk tycka bättre om dig om du lät bli? Skulle livet ha varit lättare? Vad ska folk egentligen tro?

För mig har vintern än så länge varit som Trollvinter när den är som allra värst.
Jag funderar då och då kring Mumintrollen och texterna om dem. Tycker de har nått visst. En storhet i det lilla som man kanske inte riktigt förstår som barn? (Därmed inte sagt att böckerna inte skulle vara lämplig läsning för barn - nej tvärtom) Det är mest en allmän fundering som kommer upp då och då, en tankeassociation, något jag tror på sitt vis är sprunget ur just vintern självt. För visst har de hållit sig bra över tiden de här historierna? Boken Trollvinter kom ändå ut 1957. Eller hade de kanske ett starkt varumärke redan från början...

(bild och text så klart tillhörande Tove Jansson. Egna texter ovan är  endast fria associationer)

The Night

Usch, vaknade igen i natt. runt halv tre och full panik. Det är så kämpigt. Att somna om går inte. Och går jag inte upp så blir paniken bara större. Det har varit kämpigt lite mer frekvent i ett år nu. Har haft så många förkylningar, ögoninflammationer, lunginflammation, kramp i magen, huvudvärk, svampinfektion, muskelsammandragningar i händer och fötter och allra värst den här smärtan i halsen och ansiktet. Halsen är väl ett resultat av luftvägsbesvären men den smärtan är förfärligt stressande, jag har försökt få hjälp men utan resultat. Jag har också provat massage, zonterapi, kiropraktor, napraprat men det har bara blivit värre. Sömnstörningarna gör det inte lättare. Förut var jag väldigt trött mest hela tiden, men nu är det fullt stresspåslag istället och det gör mig skör. Skör för allt det här jobbiga som varit. Skör för all kritik . Och skör inför livsstressen. För så är det tyvärr, livet stressar mig, jag känner mig misslyckad som inte uppnått allt man "ska" ha gjort, jag har svårt att se bakom de fina bilder som så ofta målas upp. Ska försöka sova igen en stund. Försöka tänka att skörheten inte nödvändigtvis är av egen förskyllan. Och kanske inte nåt som gör en till en sämre människa per definition.

Tänk om natten kunde gestalta sig så här istället? Fast å andra sidan är väl alltid mörkret i faggorna, med tanke på ugglan i bilden. Konstverket hänger på nationalmuseet i Rio och Pedro Américo är en favorit hos mig.

Sömnlöshet och ångest

Sömnlöshet

Bara ordet som sådant väcker obehag hos mig numera.

Det har varit mycket av denna vara de senaste 5 åren av mitt liv och väldigt mycket den senaste tiden.

Så också i natt.

Jag vill inget hellre än att sova som vettiga människor.

Men ofta kan jag inte somna eller så vaknar jag efter nån timme eller ett par och sen går det inte att somna om förrän jag är helt slut och alldeles yr framåt morgonen.

Det förstör mycket av mitt liv.

Ångest

Ofta är det av ångest jag vaknar. Jag kan vakna i panik från en mardröm. Andra gånger vaknar jag och får panik över att jag har svårt att andas då jag ju senaste året dragits med etter värre luftvägsinfektioner. Sömnlösheten i sig är också ångestladdad, liksom de starka smärtor jag dragits med. Senaste två veckorna vet jag inte om det är av ångest eller feber jag vaknar. Har sån frossa och fryser, och går jag upp och klär på mig kallsvettas jag istället. Jag får kanske vara tacksam för att det var länge sen jag drömde om bränder, det var en hemsk jobbig tid kring 2012-2013 där jag ibland vaknade och i panik for ut ur huset helt övertygad om att gården stod i lågor.

Tyvärr är det inte panikångest som är mitt stora bekymmer, panikattacker går att häva med medicin och också till viss del förebyggas, nej det är det är den här andra som sliter. En gnagande oro, nästan alltid i faggorna, ofta ger den sig till känna som ett slags driv, en faktiskt rent fysisk kraft som är svårt att hantera. Jag kallar det prestationsångest i brist på bättre uttryck, ett tvång att göra saker, att hålla sig i rörelse, nåt som aldrig riktigt lämnar en i fred. Värst är väl ändå kanske rädslan som ångesten faktiskt för med sig, den lamslår mig ofta. Också är det rädsla som ger ångest vissa gånger, jag känner en stor skuld över att jag blir rädd för vissa situationer och människor, vilket i sin tur ger oro och ånger.

Det ger mycket skuldkänslor att ha det såhär. Jag har verkligen gjort mitt bästa för att slippa detta. Det har blivit mycket värre senaste året, jag vet inte exakt varför. Sömnlösheten och ångesten är inget val, jag vill inte ha dem hos mig, men ändå är skulden väldigt stor.

Älskade vännen Franz sover bredvid i soffan, det är hans söta nos på fotot <3

Om någon läser detta. Vänligen tänk över innan du kommenterar. Jag skriver dessa inlägg för att det ska bli lättare att förstå för mig själv, när huvudet värker och oron sliter rent fysiskt i kroppen är detta att skriva ett sätt att försöka skapa nåt slags produkt, nåt konstruktivt, tankar på¨papper istället för gnagandes i själen. Detta är mina privata tankar, att jag delar med mig betyder inte att det är okej att missbruka det förtroende jag faktiskt ger, det är inte en ursäkt att ta till onda ord eller komma med missriktad välvilja. Jag hoppas att den som eventuellt läser och känner igen sig kan finna nån slags styrka i att se att man inte är ensam

Tappa taget

Det har inte varit många inlägg här på längre tid och innan dess var det kanske också glest. Har jag tröttnat på att skriva eller publicera? Nej. Men jag har tappat taget. Om mycket, om stort och om smått och kanske allra mest om mig själv. Inte för att det var så perfekt innan heller, men ja själen är i bitar, kroppen likaså -kanske mer än nånsin förut, huvudet vill inte vara med och skrivkrampen slår till i samma andetag som tvivlen gör sig påminda. 

På natthimlen syns inte alla stjärnor samtidigt.
Men det betyder inte att de inte finns där.
Det betyder bara att den som tittar inte kan
eller vill se dem genom molnen.
Alla lyser så starkt de förmår
omständigheterna fördunklar.







(var rädd om orden i kommentarsfältet, känner eventuell läsare ett behov av att ta ut negativitet gå någon annanstans)

Vinden viner, sjön ryter, ångesten stormar

Det är natt och jag borde sova, behöver sova men kan inte.

Vinden viner, får fart längs långsidan och viker sen runt gaveln och åstadkommer det där tjutandet, iskallt ekar det mot tegelfasaden, fönstret i köket skallrar. Visst, det blåser alltid här, så det kommer ju inte som någon överraskning men ändå – sömnen vill sig inte och jag vaknar alltid lätt av ljud.

Igår kunde jag heller inte sova, men av andra orsaker. Tog en promenad ner till slottsparken. Jag, securitasvakten och en man i badrock var de enda filurerna ute. Gick längs med strandpromenaden och kunde konstatera att sjön heller inte var på humör, vågorna slog till och med upp över vågbrytaren. Den är mäktig den där sjön… lever sitt eget liv. I natt hörs hur den ryter ända hit in, trots att det är ganska långt bort. Funderar på om den är ilsken för att den inte trivs med att vara en sjö, kanske vill den klassas som hav?

Den där ångesten som i nästan allt är närvarande numera stormade in här för ett par timmar sen. Den är inte belevad och knackar på först så att säga. Den lurar alltid i skuggorna och “slår sen in dörren” utan förvarning. Egentligen brukar den hålla sig lite lugnare när vädret är dåligt men antar att vindens tjut passar som förträffligt sällskap.

Tankar far och inte är de roliga, snarare lika mörka som himlen utanför, och vassa precis som gatlyktans sken. Jag började formulera något om acceptans, hänsyn, respekt – men läste sen nån kommentar om att sånt bara är ego. Är det så? Ja kanske, ego – jag? Men är det då sån skuld i det? Varför ska jag skämmas för att jag tycker det är ledsamt att inte bli accepterad? Varför är min sorg som är så bottenlös och som fastnat utanpå inte värd att ta hänsyn till? Är det egoistiskt att vilja bli omtyckt, något som man inte kan förvänta sig, inte begära, och som är skamligt att önska?

En tanke/minne kommer åter och åter igen: “DU ÄR INTE VATTEN VÄRD!” Och kanske är det så. Men om jag inte är värd vatten? Vad är då sjön värd, den som består av vatten? Uppenbarligen mer än jag, men till skillnad från mig så är den sig själv nog.

Men jag tror vi skulle behöva en semester vid havet…

Det skulle inte vara såhär!

Den här bloggen startades främst för min egen skull. Men jag har ju märkt att det finns en del läsare. Känner att jag vill skriva något... den som följt med ett tag har kanske märkt att det inte är så mycket trädgårdsbilder eller beskrivningar av min egen trädgård och gård. Det var inte tänkt att det skulle bli så.

Trädgården har förutom djuren varit mitt stora intresse och min passion. I trädgården eller i pysslandet med snittblommor och arrangemang är det som jag mått som bäst - haft ro. Men jag har inte mått bra under lång tid, det såg ut som det skulle bli bättre men jag har inte orkat med. Det är en stor sorg. I vintras och våras kämpade jag med yrsel och därför hängde jag inte med i början av säsongen. Det verkade lätta under senvåren men så kom det här med försäljningen av gården... I juli grejade jag en hel del med gårdens hus när jag orkade och då hann jag inte göra så mycket ute. Och sen kom influensan i början av augusti och i 4 veckors tid hade jag rätt kraftiga symptom, de är ännu inte helt borta. Jag har grejat en del, klippt mycket gräs och rensat lite ogräs när jag orkat med men prioriteringarna har fått hamna på reparation, underhåll och städning av husen och inte på trädgården.

Det är ju också så att trädgården hamnat i något av "förfall" under de senaste åren och jag har liksom inte kommit i fatt riktigt, det blev så när jag under sommaren 2010 försökte hämta mig från en tidigare arbetsgivares milt sagt dåliga behandling samtidigt som jag skulle jobba i pappas företag. Sommaren 2011 gick först pappa bort, sen ägnade jag fem veckor åt att försöka rädda livet på Troja och Pyrramus och efter det kom alla rättstvister och  4 veckor med en kraftig medicinering som såhär i efterhand var väldigt felaktig. Sommaren 2012 gick mycket tid åt trasslet med kvarvarande hästar och renoveringar. Det var finare på baksidan av mitt hus tidigare, med välskötta bärbuskar, ett jordgubbsland, en kryddträdgård med 100 olika sorter och lummighet - det finns inte kvar även om det nu igen är ganska välskött.

Under hösten har det inte lättat utan jag har snarare blivit ännu tröttare, ledsnare, nervös, matt och sliten. Den där resan som skulle hjälpa den gjorde nästan saker värre. Och den där kursen jag var på med Franz den tippade mig så att säga över kanten. Franz och taxarna har varit den stora anledningen till att jag gått upp på morgnarna, de har varit mitt intresse, mitt hjärta och min glädje. Jag skaffade ju lille Andy som valp för att jag ville ha något hoppfullt och när Hjärtegull kom fick jag ett litet projekt samtidigt som det kändes som man gjorde en god gärning.Men nu tvivlar jag på att de verkligen sköts på rätt sätt. Enligt instruktören på kursen gick det inte så bra för att Franz egentligen inte alls vill vara med mig.

Förra veckan kom så ett besked.Inte för att det egentligen var så överraskande, men ändå, det blev väldigt mycket mer konkret. Hälsan kommer vad man kan se inte att bli bättre, jag kommer att få medicinsk behandling, men den ses som bromsande/lindrande inte botande (nu hör det kanske också till att jag är förfärligt medicinkänslig, reagerar häftigt på ett flertal läkemedel och får alla biverkningar som kan tänkas). Jag har fått en diagnos som känns väldigt dräpande, som att alla de kommentarer jag hört genom åren verkligen stämmer in. Jag är misslyckad, avvikande,konstig, mindre intelligent,vek,svag, självisk, lortig,simpel, lat, dömande, intolerant, omotiverad, ovärdig, egocentrisk och jag luktar illa, ser ful ut och borde ha satts på institution för länge sedan med mera. Under tidigare perioder av livet har jag trott att om jag bara försökte lite till, ansträngde mig ytterligare, försökte ändra på mig, brydde mig om andra, inte tog notis om egna önskemål så skulle det ordna sig, jag skulle bli omtyckt och jag skulle få ett bra jobb och kunna ha djur och trädgården nära - har nu förstått att jag var helt fel ute.

Men som sagt trädgården... det känns ledsamt, hjärtat är i ännu mer kras. Ska försöka få några fina dagar till,men det blir nog inte så mycket till bloggen. Tvivlet har byggt bo även i trädgårdsintresset - jag kan ju egentligen inget...

Nu kramar jag om de små och funderar kring hur roligt det hade varit att få åka på fotomässan i november, men det blir nog inte så, ekonomin är också i kras och kroppen eller huvudet orkar nog inte med. Hoppas att hundarna ändå vet att matte är oändligt tacksam för att de finns. Lägger upp några foton på dem nedan.

Ingen rolig text att läsa kanske, men kände att jag ändå ville försöka ge en förklaring. Avsikten var aldrig att sprida missnöje eller jobbiga tankar utan att förhoppningsvis ge en någorlunda vettig bild av varför det blivit såhär. För som sagt, egentligen skulle det här vara en blogg i positiv anda om djur och trädgård med ett gnutta kultur.

Önskar er en fin helg!
Respektfullt /Malin

De råmar om nätterna

Jag har ofta svårt att sova och mår som sämst på kvällarna.

Därför är jag ofta utomhus eller grejar med städning och målning i ekonomibyggnaderna.

Det lättar lite grann när ångesten river som värst. Och värken är "outhärdlig".

Men så ibland är det inte lika tyst eller fridfullt.

Knappt 2 km från oss finns en hage med betande kossor.

Mot Borensberg till finns andra kor,en stor gård har mjölkkor.

Hela sommaren har mjölkkorna råmat då och då på kvällarna.

Men nu i höst har korna på bilderna vid ett par tillfällen råmat vid ett par tillfällen så alldeles hjärtskärande. Då är det inte direkt konstigt att man får ångest ;)

Antar att de om nätterna blir något av "ur-kossor" igen och råmar för att hålla ihop flocken och att de håller sig vakna för att skydda sig mot nattens faror.

Men på förmiddagarna är det en helt annan sak. Då är de trötta, ligger ofta och sover och är förvånansvärt tysta. Idag stannade jag bilen och tog en del foton.

De tyckte nog allt jag var en konstig filur men ställde snällt upp som modeller.

Kalven ovan var lite blyg, men den har en riktigt fin bläs. när den visar ansiktet ^^

När man åker förbi på eftermiddagarna händer det att både kalvar och kor tar sig en rejäl galopprunda. Förvånansvärt graciösa när de väl vill.

Och väldigt kärleksfulla mot varandra.

De är allt bra fina! Även om de inte är fullt så populära när de skräms om nätterna ;)

Liten sa...

 

Liten sa" Men när vi dött

och inte finns och så,

älskar du mej då?

kan kärleken bestå?

Stor höll Liten hårt

och de såg ut genom sitt fönster,

såg på månens sken

och tusen stjärnors mönster.

Liten, se på alla stjärnor

som gnistrar min vän.

Och minns att någon dog

för mycket längesen.

Där gnistrar de i natten

de som en gång var.

Kärlek är som stjärnor,

den finns alltid kvar

När natten är som tyngst och allt bråkar som mest kan jag återigen inte sova. Kom då att tänka på den här texten som jag läst någonstans. Fotografierna har jag dock tagit själv. Nu hoppas jag få lite vila sen och att kärleken är där för både stora och kanske allra mest de små.

Tankar, tid, tystnad, trädgård, trötthet, trafiken

Nu är natten här och med den äntligen en svalare och lättare luft.

Sitter vid öppet fönster och kan äntligen andas någorlunda utan motstånd.

De här förkylningarna som jag råkat på nu så många gånger under så många år. De önskar jag inte åt någon annan. Ja, och definitivt inte åt mig själv heller för den delen. Att inte kunna andas utan att behöva ta i, att alltid ha näsdukar i beredskap, näsblodet, kramperna, hostan, illamåendet, yrseln, paniken, sömnbristen och feberhallucinationerna och kanske allra värst smärtorna, tröttheten och mattheten.

Lyckades sova igenom värmen under dagen både idag och tack och lov även igår (som var den varmaste dagen i år) någorlunda smärtfritt. Vaknade några gånger men orkade inte gå upp. Hade som tur var kommit ihåg att ställa fram vatten och näsdukar och hällt upp extra vatten åt hundarna.

Det är klart att det är tråkigt och säkert också ganska jobbigt för hundarna när deras matte blir sån här. Men de har också sovit, och Hjärtegull har fått vara med på övervåningen också (hon brukar annars sova på nedervåningen för hon buffar runt en massa). Men tyvärr är det så att det helt enkelt inte är fysiskt möjligt att greja med dem mer - benen bär inte. Tusan vet hur jag klarade av det när jag hade hästar att ta hand om. Men å andra sidan klarade jag kanske av det då men får betala priset nu...

Märker också att hundarna går ner i varv rent allmänt, men det tar några dagar. Jag tror det kan vara bra för dem på sikt - vi kan inte ha det såhär längre att det måste hända saker varje dag och att man ska göra allt med berikning och aktivering och allt vad man nu tjatat på oss om. Det går inte - matte är trots allt sjukskriven för en utmattningsdepression. Utmattningen ger inte med sig eftersom det pressas på hela tiden. Och det är ju inte hundarnas fel - det är omgivningens... Mina hundar liksom tidigare mina andra djur har det bra - de sköts bra måste bara försöka få bort tvivlen.

Under sen eftermiddag/tidig kväll var vi ute i trädgården. På baksidan av mitt lilla hus. jag satt ner och kunde då kasta vattenkannan åt Franz en rätt så lång stund. Hjärtegull och Andy var också med. Andy sprang lite och Hjärtegull nosade runt. Emellanåt fick det bli paus i soffan på altanen men det verkade de inte bry sig om. De kröp också upp i soffan, Franz skulle sitta i knät dessutom.

Det var ovanligt lite trafik under de timmar vi var ute. Och det har inte kommit en bil under tiden som jag suttit här. Det är helt underbart! Trafiken utanför oss har blivit allt mer kraftig de senaste åren och nu i sommar har den varit riktigt påfrestande. Det är så tyst att jag inte riktigt vet om det är sant nästan. Det är till och med tyst nere hos grannen, där det i vanliga fall är en massa buller såhär års. Alldeles ljuvligt iaf! Äntligen några timmars respit! En stunds tystnad! Inga ljud som Franz behöver bli skrämd av, inga ljud som Andy tycker att han måste skälla på, inga ljud som triggar mattes ångest.

Jag har en liten bärbar pall ute i trädgården och eftersom jag inte orkade så mycket satt jag och plockade av två av vinbärsbuskarna efter att lekt med hundarna. det blev ungefär 2 liter vita vinbär och 3 liter svarta. Ska fortsätta i morgon om hälsan tillåter. Vinbärsbuskarna är en tillgång i vår trädgård, de ger karaktär och minner om att det från början var en arbetande gård.

När jag satt där, plockade och hade förmånen av tystnad. Omgiven av lagom ljummen men ändå syrerik luft och ett sånt där "luddigt" ljus som bara sensomrar kan ge så kom ju tankarna. kanske är det en sån omgivning som behövs för att man ska stå ut med att tänka på sånt här utan att det nockar en, utan att ångesten slår till?

Tankar kring argumentation, åsikter, krav, förväntningar, prestation, prestige, skuld, tävlan, skam, blygsel, regler, ansträngning, misslyckanden, utseende, stress, tidsbrist, instängdhet. Sådant som det varit så mycket av i mitt liv. Mycket mer än vad jag egentligen tidigare förstått och mycket mer än vad någon annan vill erkänna.

Och så tankar kring kärlek, omtanke, respekt, ömsesidighet, vänskap, acceptans. Sådant som det varit så lite av.Och även om jag inte vet skälen bakom allt så vet jag en sak - jag har försökt, jag har ansträngt mig, jag har brytt mig om, jag har haft ett gott hjärta, men visst tvivlen de finns ändå där...

Tiden... läker den verkligen såren? Nej, jag tror inte det. den sopar kanske igen spåren men inte så mycket mer. Tid? Har jag fått det? Nej, det har jag inte, det är väl just kanske därför jag mår som jag gör och har de skador jag har? Tiden med gården och med trädgården den är snart över... hjärtat går itu vid tanken på det. det har ju inte funnits tid utan skuld, utan krav här förrän nu på senare år. Som sagt tiden utan trädgård, den börjar snart kommer förmodligen aldrig åter...

Men lite tid, lite respit det har jag fått nu ikväll. En tid med mjukt luddigt ljus, med omfamnande luft,  med hundar och med vinbärsbuskarna.

En liten tid, en kort stund men ändå, en liten tid i tystnad med det jag tycker om - tack för det

När man är trygg sover man gott lite hur som

Hade mobilen bredvid sängen härom natten och passade då på att ta några foton på raringarna. Tror de allt har det ganska bra hos mig ;)