Trollvinter

Jag sover ju inte så mycket nuförtiden - eller om jag inte gör annat än sover? Det är nog något av en tolkningsfråga. Jag tycker det är tungt. Vintern. Sömnlösheten. Kylan. Smärtan.
Och av någon anledning har tankar om personligt varumärke nässlats sig in och skapar motstånd. Varumärke? Som enskild person? Personligt varumärke?
Kanske är det något jag ständigt brottats med? Eller så är jag kanske född med fel typ av varumärke? Sömnlösheten maler sin väg likt Isfrun genom nätterna och lämnar spår i tanken. En fråga känns dock som om den alltid hänger kvar... får man verkligen skriva sånt här? Skulle folk tycka bättre om dig om du lät bli? Skulle livet ha varit lättare? Vad ska folk egentligen tro?

För mig har vintern än så länge varit som Trollvinter när den är som allra värst.
Jag funderar då och då kring Mumintrollen och texterna om dem. Tycker de har nått visst. En storhet i det lilla som man kanske inte riktigt förstår som barn? (Därmed inte sagt att böckerna inte skulle vara lämplig läsning för barn - nej tvärtom) Det är mest en allmän fundering som kommer upp då och då, en tankeassociation, något jag tror på sitt vis är sprunget ur just vintern självt. För visst har de hållit sig bra över tiden de här historierna? Boken Trollvinter kom ändå ut 1957. Eller hade de kanske ett starkt varumärke redan från början...

(bild och text så klart tillhörande Tove Jansson. Egna texter ovan är  endast fria associationer)