Lista för november

November kom med sönderblåsta löv och snö. Oktober blev inte alls som jag väntat mig utan en förfärligt tung månad med en chockartad upplevelse och försämrad hälsa. SÅ november känns som om jag drar igen dörren bakom mig - slickar såren i fred..
Liksom de sista månaderna har jag gjort en lista för denna med saker jag tycker om, ska göra eller inspireras av. Hoppas någon kan få nåt tips och dela gärna med dig av oktober medför för din del. Fotot ovan är taget på ett hus inne i stan i Linköping - i närheten av biblioteket.

Doft: nu tänker jag inte så mycket på naturens dofter. Vill ha en parfym med lite kryddig doft eller med "champange"

Färg: det sista gula/bruna löven. Lila/dova rosa toner.

Blomma: fredskallorna på gravvårdar. Men till hemmet har jag köpt två nya gullrankor samt en succulent - de ser jag fram emot.

Musik: Inte så road av musik just nu.Men jazzen ligger väl där och lurar i hörnen, kommer nog att bli spellistan coffeatable jazz på spotify. Annars gillar jag Duffy mer och mer och så tror jag det får bli lite Dolly Parton och Emmylou Harris

Tidningar och magazine: Nya RUM. Gillar blandningen och lär mig nåt nytt i varje nummer. Gods & gårdar för en stunds drömmande och för mitt kulturhistoriska intresse.

Tv-serier: Har sett om hela Downton Abbey. <3 Helt fantastisk. Nu ser jag Mr Selfridge.

Böcker: My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout för att det känns som om jag behöver det och det blev ej av i oktober. Sen vet jag inte riktigt - har inget direkt sug efter böcker alls just nu. Har dock funderat på Snödrottningen av Michael Cunningham.

Film: Big short kanske. Kanske dokumentären om Don McCullin (en av världens mest betydelsefulla krigsfotografer, bland med bilder inifrån Biafrakriget)

Bloggar: Att vara någons fru tar fina bilder från julmarknader och annat. Svanå Trädgård för trädgårdsentusiaster i norr.

Konst: Ska försöka ta mig mig till att se Thomas Lacke.

Resor/utflykt: Nej det blir nog inte så mycket sånt. Jag är ensam mer nu och kan inte åka iväg själv. Det var fint att få hinna med Hargebaden i helgen.

Instagram: Villa Björktorp är en barndomsvän som gör helt fabulös inredning.

Glad för: det är svårt med glädjen just nu. Väldigt svårt till och med. Men jag är tacksam för nya mattor, bytta gardiner, krukväxterna och den nya kameran och fåtöljen som äntligen kom.

Skulle vilja ha: en ny jacka, en fåtölj,  varma skor och en mössa som passar 

Kämpar med: Maten :( . Bara den som haft svårigheter tror jag riktigt förstår hur svårt det kan vara. Hos mig spelar förstås de jävliga knölarna en stor roll i dramat. Smärtorna förstås - men de går liksom inte att resonera med. Minnen från förr. Chocken från bilkrocken som aldrig tycks vilja lämna kroppen

Ledsen för: det mesta. Att jag inte har familj, att jag inte orkade ta mig tillbaka till jobb, min trasiga kropp, vännerna jag inte riktigt har,livet jag behövde leva under så många år - liv under tvång.

Vill ge cred till: Bror och Simon som skruvade hyllor. De som tyckte om mina inlägg i FB gruppen Övergivna platser.

Drömmer om: jag har nog gett upp de där drömmarna nu. Dörren har stängts. Mörkret har lagt sig.


Hoppas den som läser får en bra November! Med allt vad den önskat sig.

Drömmar om havet

Jag drömmer ofta om havet. Eller kanske mer drömmer om livet intill havet. Dagdrömmar som smyger sig på. Eller en stark längtan som dröjer sig kvar efter en orolig natt. Vad är det just med haven? Vad är det som lockar, som drar som en osynlig kraft? Jag har har varit ett par gånger ute i skärgården under sommaren, en del foton har jag tagit men ej visat här. Känslan den vill inte riktigt fastna på bild. Är det något djupt mänskligt eller är det bara hos mig? Är det för att havet lever ett obändigt våldsamt liv i ständig förändring medan jag själv sitter fast? Är det blåsten och saltstänkta vindar? Är det luften? Är det för att håret blir alldeles ostyrigt? Eller är det kanske främst Franz som skäller på vågorna, som fiskar tång och har hela pälsen full med sandkorn - en glädje som smittar av sig? Don't forget to take some vitamine sea! läste jag på instagram, nog så viktigt börjar jag tro.

Hos själarna i skogen, inlägg nr 2

Mannen mitt i hösten.

Han har rest sig med någons hjälp. Och på nåt vis tycker jag han gör sig bättre där än uppe på fundamentet.

Den här mannen ger ett så inneslutet intryck så att han får vara mer i ett med växterna gjorde det mer harmoniskt. Som jag nog skrivit en annan gång, det känns som han ropar efter något, som att det är något som fattas men, men även om det skulle komma som tror jag kanske inte att det når honom, tiden har stannat men samtidigt rusat honom förbi.

Den massiva mannen i granit. Även han på sitt fundament i all sin dominans kan inte längre stå emot naturens kraft på samma vis.

Hundarna tycker inte om den här skulpturen. Jag antar att de ser saker på ett annat vis.

En som aldrig blev klar, som åldrats innan  livet ens börjat, som sprack innan den ens var hel.

Tiden går, färgen flagnar, faller även våra lager faller av?

Lista för oktober

Oktober och hösten kom med ens så fort. Jag blev nog lite bortskämd av värmen under september.
Liksom de sista månaderna har jag gjort en lista för denna med saker jag tycker om, ska göra eller inspireras av. Hoppas någon kan få nåt tips och dela gärna med dig av oktober medför för din del. Fotot ovan är taget från en liten sjö norr om Ljungsbro, en fin kväll. Det är något visst med ljuset såhär.

 

Doft: På morgonen när nattfrosten precis släppt eller på kvällen strax innan den lagt sig doftar skogen nåt alldeles speciellt. Friskt men ändå mustigt. Eller äpplen som mognar det sista. 

Färg: det röda som kommer i lönnens löv till exempel. Inomhus försöker jag ta in lite orange.

Blomma: Cyklamen och krysantemum

Musik: Too Many Zooz och Lucky Chops. Otroligt begåvad på tenorsaxofon bland annat. En video här och spotify här och här 

Tidningar och magazine: Älsk på Trädgårdsliv. Har läst varje nummer sen det började komma Fina texter om trädgård där det varken blir nördigt eller bonnigt, milda foton och mjuk papperskvalitet.  Harper's Baazar för de riktigt glossiga fotografierna, för att se en värld som ligger långt ifrån mig men också för kultur, resor och intressanta personer, blir en "verklighetsflykt".

Tv-serier: Ser ju som tidigare skrivits på Halt and catch fire och den tycker jag fortfarande är riktigt bra. Har utvecklats för varje säsong och med starka karaktärer. Night manager ser jag fram emot fler säsonger av. Flesh and bone också, kul med ballet. Mozart in the jungle är ett tips för den som tycker om intriger och klassisk musik. Och eftersom jag nu har det musiktips jag har så måste jag nästan nämna en gammal favorit Treme om New Orleans efter Katrina, galet bra jazz och blåsmusiker i den serien.

Böcker: Köpte denna ovan av Jojo Moyes idag. Toner i natten. Har ej läst något av henne förut men tänkte ge denna en chans. Den verkar lovande. Ska även läsa boken nedan En sång för Issy Bradley.  Annars läser jag faktaböcker inom konstvetenskap och  så tänkte jag läsa om My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout för att det känns som om jag behöver det.

Film: Time out of mind, The Drop, Vit Oleander (jag tänker mest på doften), The Judge, Words & pictures, Dark places och så ser jag fram emot Miss Pelegrines hem för begåvade barn.

Bloggar: Tycker mycket om finstämdheten hos Nanna van Berlekom, foton och lantlig glamour hos Fru Sederblad och för den som tycker om mat, foto och små barn är Localmilk ett hett tips.

Konst: Ska försöka ta mig förbi Galleri Melefors och kika på Mauritz Karström och så tycker jag om de som hänger inne på Brasserie Bouqet i Linköping.

Resor/utflykt: Vi började oktober med en utflykt till Ljungs slott där de hade en lite höstmarknad. Mycket trevligt! Slottet har en fantastisk källarvåning. Annars blir det inte något annat än promenad i närområdet. En tur till havet vore förstås välkommet.

Instagram: Alltid Crusoe the celebrity dachshound! :) värmer hjärtat, Old gal Doris tar fina finurliga foton med GoPro, Sighthound Sister är så fina med speciella citat, Villa Björktorp är en barndomsvän som visat sig ha ett alldeles speciellt öga för inredning - supersnyggt, Diehardcowboy - makalösa miljöer och actionfoton.

Glad för: den lilla trädgården på baksidan, den nya mattan (som syns i foton med böckerna) och att äntligen ha hittat selar som passar vovvarna, snygga var de också. :)

Skulle vilja ha: en ny jacka, en fåtölj,  varma skor och en mössa som passar (och så har kameran gått sönder :(

Kämpar med: Maten :( . Bara den som haft svårigheter tror jag riktigt förstår hur svårt det kan vara. Hos mig spelar förstås de jävliga knölarna en stor roll i dramat. Smärtorna förstås - men de går liksom inte att resonera med.

Ledsen för: En vän orkade inte med livet längre och gick bort i slutet av förra månaden. De väcker också minnen av de som gick bort förra året och året innan försvann min vän med samma namn.

Vill ge cred till: Min vän Neil som bidrar massor med tid och engagemang för de som har psykisk ohälsa eller är hsp, Cornelia som tagit en plats i roller-derby laget här i stan (vilken cool sport!), min pojkvän, min brorsa och så klart mina tappra vovvar

Drömmer om: Egentligen är det lite fånigt men jag drömmer om en flytt till USA, LA närmare bestämt. Det är vädret som lockar. Och jazzen så klart, west coast jazz är en favorit. Sen gammalt vill jag ju ha en saxofon, eng ammal dröm som väckts sista året. Nåja, drömmar är gratis ;)

Välkommen oktober! Jag hoppas det blir en fin månad!

Mål

Det pågår visst i dagarna en "bloggutmaning" om att skriva en lista på 100 mål man vill uppnå i livet. Jag tänkte försöka mig på det jag också. Nedan finns min lista. Andra bloggar att läsa listor på finns t.ex. hos blondinbella

1 Att försöka hålla fast vid livet

2 Att känna att det är okej att det är tungt, att det inte är med vilja

3 Att försöka hitta ett sätt att klara av stressen och oron

4 Att försöka hitta bättre sätt att klara av panikattacker

5 Att inte “fly” från smärtorna

6 Att inte skämmas över sömnbesvären

7 Att försöka få bättre sömn (lavendelkudden har jag redan hittat :) )

8 Att försöka förlåta mig själv för att jag blev sjuk
9 Att försöka se att man inte alltid väljer omständigheterna runt en

10 Att lägga ansvaret på andra, de får själva ta ansvar för sina handlingar och ord

11 Att inte döma mig själv så hårt

12 Att försöka avsluta alla mediciner (jag är på god väg)

13 Att acceptera att det ibland kan behövas medicin, men att man alltid har rätt att bestämma själv

14 Att fortsätta vara omtänksam, men inom mindre gränser, inte alltid alla andra i första hand

15 Att försöka hitta sätt att slappna av allmänt

16 Att förlåta mig själv om jag inte kan slappna av, att rationellt försöka tänka att spänningarna inte är viljestyrda

17 Att försöka få bukt med prestationsångesten

18 Att få försöka få “tyst” på tankarna en liten stund, inte bara under sömn

19 Att förlåta mig själv för det som varit

20 Att försöka lita mer på min pojkvän men mindre till andra

21 Att inte känna skuld över att jag inte har barn
22 Att inte känna skuld över att jag inte har gjort karriär eller har jobbat inom det område jag har master inom

23 Att ha modet att gå ifrån energitjuvar
24 Att aldrig glömma förtroendet och kärleken mina djur visade mig (att de går med mig även om de inte längre finns kvar i livet)

25 Att försöka få balans i självkritiken, att inte konstant känna sig som ett misslyckande
26 Att inse att alla de hårda ord som varit, den ständiga kritik som förekommit, alla förebråelser och skuldbelägganden i det förflutna INTE är sanningen
27 Att lita mer till mig själv
28 Att försöka tänka att bara jag själv har rätten att definiera mig som person

29 Att inte känna skuld över att man tar hand om sig själv, att det inte är bortkastad tid

30 Att känna att det är okej att vara riktigt arg på dem som så hårt ansatt mig om barn

31 Att känna att det är okej att inte vilja dela med sig av sitt privatliv och att också ha mod att säga nej när andra fiskar efter information

32 Att stå fast vid att inte vilja delta i skvaller
33 Att inse att tårarna som ibland kommer inte är ett tecken på svaghet utan på att det varit för tufft för länge. Och att det inte är hela världen om det råkar bli i offentlig miljö, att det då är smärtan som kommer fram och inte personen

34 Att tala om för mina vovvar varje dag hur omtyckta de är

35 Att fortsatt försöka vara noggrann med vovvars pälsvård, motion,stimulans och foder men inte ha så höga krav på mig själv

36 Att inte tänka att man är löjlig för att man blir glad av att vovvar är glada

37 Att bära mitt “Aldrig ensam-armband” med stolthet

38 Att försöka få en bättre ekonomi, där första målet är att vovvar ska ha ett eget sparkonto med minst 10 000 ifall något händer

39 Att betala av lån, inklusive csn

40 Att minska mitt beroende av saker, att inte bli “förälskad” i ting (är på god väg, yay!)

41 Att sälja av kläder, parfym och lite annat

42 Att låna böcker på biblioteket istället för att köpa

43 Att försöka äta bättre
44 Att försöka komma ihåg vitaminer och andra kosttillskott och att hitta sätt att få i sig dem lättare

45 Att vara mer utomhus

46 Att resa till Skåne och på lång sikt kanske ha ett boende där

47 Att inte skämmas för intresset för konst, kultur och litteratur

48 Att se mer film

49 Att fortsätta läsa böcker

50 Att fortsätta fotografera och på sikt bli en mer tekniskt kunnig fotograf utan att tappa känsla

51 Att försöka få fler vänner

52 Att vårda de få vänskaper som finns

53 Att göra mitt bästa i kärlek fast jag tycker det är tungt med långvarigt distansförhållande

54 Att baka mer

55 Att sluta skämmas över mitt trädgårdsintresse men inse att det för lång tid framöver inte är något jag kan/måste ägna mig åt

56 Att bli bättre på det här med hudvård, makeup och kläder

57 Att förhoppningsvis kunna få ett jobb igen. Ett jobb där jag trivs och inte förlorar hälsan

58 Att kanske få en familj

59 Att lära mig åka longboard, paddla kajak och kanske surfa

60 Att besöka Stockholm (se museum, teater, balett)

61 Att besöka Paris

62 Att besöka New York
63 Att besöka London (musikaler)
64 Att åka tillbaka till Cornwall (vill gärna se Lost Gardens of Heligan igen)
65 Att besöka Skagen (drömmer om ljuset)
66 Att  skriva ett brev till de författare vars böcker jag tycker mycket om

67 Att skapa en blogg eller ett webmagazine där lite äldre personer kan få känna att de blir inspirerade, får tips, kan dela med sig av nåt (t.ex. recept, bok, konst) men framför allt kan få känna att de inte är ensamma i vardagen. Fokuset ska inte ligga på psykisk ohälsa och det ska inte vara ett debattforum utan det jag vill förmedla är någon slags tillhörighet, livsmod, en känsla av att aldrig behöva känna den bottenlösa ensamheten rent känslomässigt. “näring för själen”.

68 Att försöka sluta känna mig så vilsen

69 Att försöka sluta tycka illa om mitt utseende (min sjukdomstid har gått illa åt mig)

70 Och i morgon ska jag försöka börja uppfylla listan genom att försöka att inte vara rädd när jag går ut.

Att ha väldigt ont i halsen

Det var ett längre uppehåll i skrivandet för ett tag sedan. Ett uppehåll som hade med min hälsa att göra. Sedan en kraftig och långvarig period av virusinfektioner hösten 2014 - vinter 2015 har jag haft ont i halsen. En stark intensiv smärta som tagit över allting annat. Rejält svullen runt hela halsen , nacken och i ansiktet har jag också varit. I oktober 2015 var det ej längre hållbart att försöka på egen hand, så jag tog ånyo kontakt med vården. En  5 veckor behandling med kortison medförde att svullnaden gick ned något samt att den smärta jag haft i magen mildras något. Senare följde datortomografi, specialistkonsultation och slutligen i maj i år undersökning med fiberoptik. Man har tittat efter cancer, reumatologiska förändringar och lymfknutor - utan resultat. men dessa undersökningar och 1½ år med ovisshet samt denna omvridande smärta har varit stressande och tung på fler än ett vis - inte minst på grund av ihållande sömnproblem och huvudvärk. Det som är tråkigt är att ingen inom vården ville förstå att smärtan "vred om själen" trots att jag tydligt förklarade hur det påverkade mig. Även om man rent rationellt vet att något inte är farligt så betyder det inte att inte smärtan kan vara så intensiv att det är den som för kommandot. Jag har varit djupt ledsen, smått förvirrad och helt oförmögen att slappna av trots att jag inte försökt annat - kort och gott sagt så har "betongkragen" runt halsen jagat mig. Jag har nu gått några gånger hos en sjukgymnast som verkligen gjort skillnad. Det är långt kvar men ack så lättande att bli trodd och inte avfärdad med ord som "Du får åka till nån klinik i Tyskland", vilket kontakten hos psykiatrin sagt.

Rädsla

Jag har ju tyvärr varit sjukskriven ganska länge. Och ja, det har inte varit en lätt resa. Senaste tre veckorna har det varit så förfärligt tungt. Det är inget gnäll. Det har varit en så stark smärta att ja, förtvivlan är nog det allra närmast man kan komma.
Den här smärtan jag haft är fysisk till sitt ursprung men det har påverkat mig så själsligt senaste året. En typ av rädsla jag aldrig har upplevt förut har krupit över mig. Tyvärr gör denna rädsla att jag tappar humöret rätt rejält emellanåt. Men det är ingen obefogad rädsla, jag har nog omedvetet tagit väldigt illa vid mig av det inbrotts försök som skedde i somras (mina vovvar satte stopp för det) samt av den misshandel som skedde när jag besökte en massageterapeut (armar låsta i handfängselposition medan hon hände sig på min axel med full tyngd, grepp under mina trosor, i armhålor avtagning av min bh m.m.  jag skrek rakt ut i ångest men hon slutade inte och jag var så chockad att jag blev helt tyst, naturligtvis skulle jag ha gått raka vägen till polisen men ja måste ha varit helt i chock). Vid jul blev jag också hotad med misshandel av en kvinna jag sa ifrån till att jag inte längre ville ha någon kontakt med då hon varit våldsam mot mina hundar samt otillåtet grejade med de hästar jag hjälpte till att passa. Det skedde inte heller direkt mot mig utan gjordes i grupp på facebook jag inte har tillgång till, en grupp som dessutom har ungdomar som medlemmar, det blev ingen rolig upplevelse. Inte så att jag tänker att hon kommer att göra något men att se de där hoten i skrift igen har släppt löst demoner från förr.
Jag jobbade under två år på ett företag där två sociopater fick härja fritt, jag hade inte varit anställd länge förrän hoten via mail började komma. Hot om allt möjligt, till att börja med förtäckt, men sedan allt mer öppet. Tyvärr sparade jag inte kopior på mailen, jag var helt förtvivlat rädd till att sluta av med då personerna även kom förbi vår gård osv. Samtidigt var jag hårt ansatt av föräldrar, min farmor, farbror, moster och min pojkväns släkt. Jag kämpade på i allt detta - men jag förstod inte då att jag var så rädd att rädslan styrde i princip allt jag gjorde. Jag sökte hjälp hos vården redan i början av hoten, för jag blev så trött av allt också och fysiskt sjuk. Jag önskade få någon form av KBT eller liknande så att jag skulle kunna bryta mönstren. Men så blev det inte. För KBT måste utgå ifrån att det som personen säger är sant, och den socionom/kurator jag träffade trodde inte på mig. Istället fick jag tidigt en stämpel på mig som deprimerad och oförmögen att känna glädje (så var det inte, jag var till exempel jätteglad över min lilla hund, min pojkvän och mina bröder och en av deras flickvänner, mina hästar). Tyvärr var jag så pressad att ja - jag trodde på det som sades, och en tabletthärva startade. Så här i efterhand skulle jag aldrig behövt ta de där tabletterna. För det var inte hos mig felen låg. Jag hotade aldrig någon och jag försökte alltid vara vänlig och inte efterhängsen på de jag träffade. Folk såg mig nog som en konstig person, gnällig, låst och anklagande. Men det var aldrig så, jag har alltid varit en snäll person, omtänksam och egentligen inte osäker. Men min självkänsla den fanns aldrig.
När man lever så utsatt som jag ändå gjorde blir det inte bra. Jag förstod det inte då för jag trodde i min "enfald" att det var hos mig allt låg, att jag hade fel attityd, att om jag bara försökte ännu mer skulle det lösa sig. Jag har heller aldrig varit förtjust i att dela med mig av mitt privatliv, iaf inte det allra innersta men jag blev ständigt pressad till att avslöja saker jag egentligen inte ville av släkt och vårdpersonal. De som borde ha sett att rädsla var orsaken, de gjorde aldrig det. Det var aldrig någon som sa att det jag drabbades av inte var okej. Det var alltid jag som var jobbig för att jag ibland grät, för att jag inte hade ork, för att jag blev sjuk, för att jag försökte freda mig ifrån allas krav nån enstaka gång, för att jag inte hade allt man "ska ha". Jag blev nog till slut så låst i rädsla att jag gav upp och bara tystnade - det får jag tyvärr betala priset av nu när mardrömmarna härjar fritt, när jag blir fysiskt påverkad av smällar, och ja, ibland blir jag så rädd att jag inte riktigt vet vad jag gör förrän efteråt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna text. Kanske inte något alls egentligen. Det är bara ett litet försök till att berätta något som är svårt att beskriva överhuvudtaget. Ett resonerande med mig själv, för jag har faktiskt svårt att tro på det jag själv skriver ofta. Jag önskar att man var mer varsam med de som är undflyende i sitt beteende. Att man tog sig fem minuter att säga hej och prata om vädret utan att göra nån stor affär av det. Förhoppningsvis ger det någon som kanske har någon liknande upplevelse ett stöd i att känna att man inte är så ensam. Rädslan det är inte alltid något vi väljer, och ibland är man inte annat än fast i omständigheter man inte själv rår över.

Trollvinter

Jag sover ju inte så mycket nuförtiden - eller om jag inte gör annat än sover? Det är nog något av en tolkningsfråga. Jag tycker det är tungt. Vintern. Sömnlösheten. Kylan. Smärtan.
Och av någon anledning har tankar om personligt varumärke nässlats sig in och skapar motstånd. Varumärke? Som enskild person? Personligt varumärke?
Kanske är det något jag ständigt brottats med? Eller så är jag kanske född med fel typ av varumärke? Sömnlösheten maler sin väg likt Isfrun genom nätterna och lämnar spår i tanken. En fråga känns dock som om den alltid hänger kvar... får man verkligen skriva sånt här? Skulle folk tycka bättre om dig om du lät bli? Skulle livet ha varit lättare? Vad ska folk egentligen tro?

För mig har vintern än så länge varit som Trollvinter när den är som allra värst.
Jag funderar då och då kring Mumintrollen och texterna om dem. Tycker de har nått visst. En storhet i det lilla som man kanske inte riktigt förstår som barn? (Därmed inte sagt att böckerna inte skulle vara lämplig läsning för barn - nej tvärtom) Det är mest en allmän fundering som kommer upp då och då, en tankeassociation, något jag tror på sitt vis är sprunget ur just vintern självt. För visst har de hållit sig bra över tiden de här historierna? Boken Trollvinter kom ändå ut 1957. Eller hade de kanske ett starkt varumärke redan från början...

(bild och text så klart tillhörande Tove Jansson. Egna texter ovan är  endast fria associationer)

The Night

Usch, vaknade igen i natt. runt halv tre och full panik. Det är så kämpigt. Att somna om går inte. Och går jag inte upp så blir paniken bara större. Det har varit kämpigt lite mer frekvent i ett år nu. Har haft så många förkylningar, ögoninflammationer, lunginflammation, kramp i magen, huvudvärk, svampinfektion, muskelsammandragningar i händer och fötter och allra värst den här smärtan i halsen och ansiktet. Halsen är väl ett resultat av luftvägsbesvären men den smärtan är förfärligt stressande, jag har försökt få hjälp men utan resultat. Jag har också provat massage, zonterapi, kiropraktor, napraprat men det har bara blivit värre. Sömnstörningarna gör det inte lättare. Förut var jag väldigt trött mest hela tiden, men nu är det fullt stresspåslag istället och det gör mig skör. Skör för allt det här jobbiga som varit. Skör för all kritik . Och skör inför livsstressen. För så är det tyvärr, livet stressar mig, jag känner mig misslyckad som inte uppnått allt man "ska" ha gjort, jag har svårt att se bakom de fina bilder som så ofta målas upp. Ska försöka sova igen en stund. Försöka tänka att skörheten inte nödvändigtvis är av egen förskyllan. Och kanske inte nåt som gör en till en sämre människa per definition.

Tänk om natten kunde gestalta sig så här istället? Fast å andra sidan är väl alltid mörkret i faggorna, med tanke på ugglan i bilden. Konstverket hänger på nationalmuseet i Rio och Pedro Américo är en favorit hos mig.

Sömnlöshet och ångest

Sömnlöshet

Bara ordet som sådant väcker obehag hos mig numera.

Det har varit mycket av denna vara de senaste 5 åren av mitt liv och väldigt mycket den senaste tiden.

Så också i natt.

Jag vill inget hellre än att sova som vettiga människor.

Men ofta kan jag inte somna eller så vaknar jag efter nån timme eller ett par och sen går det inte att somna om förrän jag är helt slut och alldeles yr framåt morgonen.

Det förstör mycket av mitt liv.

Ångest

Ofta är det av ångest jag vaknar. Jag kan vakna i panik från en mardröm. Andra gånger vaknar jag och får panik över att jag har svårt att andas då jag ju senaste året dragits med etter värre luftvägsinfektioner. Sömnlösheten i sig är också ångestladdad, liksom de starka smärtor jag dragits med. Senaste två veckorna vet jag inte om det är av ångest eller feber jag vaknar. Har sån frossa och fryser, och går jag upp och klär på mig kallsvettas jag istället. Jag får kanske vara tacksam för att det var länge sen jag drömde om bränder, det var en hemsk jobbig tid kring 2012-2013 där jag ibland vaknade och i panik for ut ur huset helt övertygad om att gården stod i lågor.

Tyvärr är det inte panikångest som är mitt stora bekymmer, panikattacker går att häva med medicin och också till viss del förebyggas, nej det är det är den här andra som sliter. En gnagande oro, nästan alltid i faggorna, ofta ger den sig till känna som ett slags driv, en faktiskt rent fysisk kraft som är svårt att hantera. Jag kallar det prestationsångest i brist på bättre uttryck, ett tvång att göra saker, att hålla sig i rörelse, nåt som aldrig riktigt lämnar en i fred. Värst är väl ändå kanske rädslan som ångesten faktiskt för med sig, den lamslår mig ofta. Också är det rädsla som ger ångest vissa gånger, jag känner en stor skuld över att jag blir rädd för vissa situationer och människor, vilket i sin tur ger oro och ånger.

Det ger mycket skuldkänslor att ha det såhär. Jag har verkligen gjort mitt bästa för att slippa detta. Det har blivit mycket värre senaste året, jag vet inte exakt varför. Sömnlösheten och ångesten är inget val, jag vill inte ha dem hos mig, men ändå är skulden väldigt stor.

Älskade vännen Franz sover bredvid i soffan, det är hans söta nos på fotot <3

Om någon läser detta. Vänligen tänk över innan du kommenterar. Jag skriver dessa inlägg för att det ska bli lättare att förstå för mig själv, när huvudet värker och oron sliter rent fysiskt i kroppen är detta att skriva ett sätt att försöka skapa nåt slags produkt, nåt konstruktivt, tankar på¨papper istället för gnagandes i själen. Detta är mina privata tankar, att jag delar med mig betyder inte att det är okej att missbruka det förtroende jag faktiskt ger, det är inte en ursäkt att ta till onda ord eller komma med missriktad välvilja. Jag hoppas att den som eventuellt läser och känner igen sig kan finna nån slags styrka i att se att man inte är ensam

Tragedin i Trollhättan

En ung människa, knappt i början av sitt vuxna liv tappar besinningen och glider över gränsen in i galenskap. Ingen vet med säkerhet ännu vad som var hans motiv, om det ens finns ett motiv. Ingen vet vad han varit med om innan. Ingen vet varför han gjorde som han gjorde. En ung människa dödar och skadar andra unga människor. Samhället har misslyckats med att fånga upp en person innan gränsen överskridits - och det är i mitt tycke också en tragedi! Det är inget monster det är en människa som gjort detta, när vi avhumaniserar gärningsmän och reducerar dem till deras etnicitet och eventuella ideologiska bakgrund - då är vi redan på väg utför. Idag har det skett en tragedi, idag har unga människor mist livet, idag visas samhället stå polariserat, idag öser många ur sig hat, idag kallar vi människor för monster medan andra görs till hjältar... imorgon hoppas jag vi inte låter någon oavsett politisk eller religiös tillhörighet glida över i vansinne... imorgon hoppas jag på ett mänskligare samhälle...

Tappa taget

Det har inte varit många inlägg här på längre tid och innan dess var det kanske också glest. Har jag tröttnat på att skriva eller publicera? Nej. Men jag har tappat taget. Om mycket, om stort och om smått och kanske allra mest om mig själv. Inte för att det var så perfekt innan heller, men ja själen är i bitar, kroppen likaså -kanske mer än nånsin förut, huvudet vill inte vara med och skrivkrampen slår till i samma andetag som tvivlen gör sig påminda. 

På natthimlen syns inte alla stjärnor samtidigt.
Men det betyder inte att de inte finns där.
Det betyder bara att den som tittar inte kan
eller vill se dem genom molnen.
Alla lyser så starkt de förmår
omständigheterna fördunklar.







(var rädd om orden i kommentarsfältet, känner eventuell läsare ett behov av att ta ut negativitet gå någon annanstans)

Stolthet, Blommig fredag

Bland rosor och bladlöss har sin temafredag och den här gången var temat stolthet. (jo, jag vet om att det är sen lördag nu)

Stolthet... ett tvetydigt ord för mig. Inte odelat positivt men heller inte enbart med negativ klang. En sak kan nog i alla fall konstaterats med säkerhet... jag har inte varit tillräckligt stolt över mina egna prestationer, och det har inte fört nåt gott med sig. (orsaken till att det är/varit så och dess konsekvenser kan vi ta någon annan gång).

Så vad är jag stolt över då? Med tvivlet hängandes om halsen så ska jag ändå försöka sträcka på mig och säga att jag är stolt över följande:

- att jag tycker mycket om träd, de stora, gamla, vildvuxna såväl som prydligt välordnade. Att jag är tillräckligt flummig för att gå och prata med dem ibland.

- att jag tagit hand om och efter bästa förmåga försökt läka, göda och vårda de gamla "äppel-damerna" i den före detta trädgården.

- att jag roddat en gård, en stor trädgård, djur, heltidsjobb och krävande omgivning under lång tid.

- att jag tagit fram mycket av det som doldes under förvildat och eftersatt istället för att bara "kapa allt och köpa nytt"

- att jag sett till de smådjur och fåglar som fanns i trädgården. Hängt ut mat om vintern, satt upp holkar, köpt igelkottsbon och gjort insektshotell

- att jag är generös mot växter, människor och djur

- att jag inte helt  tappat bort magin

- att jag inte gav upp allt vad växter heter när jag blev sjuk

- att jag aldrig letar fel i andras trädgårdar, eller bland andras inomhusväxter

- att jag läser mängder med trädgårdsböcker, trädgårdstidningar och magasin för florister

- att jag tycker om att klippa gräs 

- att jag kan se det vackra hos ogräsen, tusenskönorna och prästkragarna som tas över gräsmattan, kirskålen man kan bli galen på, mossan i gräset eller ja gräset i mossmattan om man ser det så, åkerfräken överallt, mållor, kardborrar som sätter sig i hästarnas man och svans - något tilltalande brukar jag ändå kunna se hos dem i deras struktur, blommning eller smak.

Vad är du stolt över?

Gå in till Pilgrims blogg och se hennes och andras tolkningar här

Tänk om de låtit bli, inlägg 2

(det här är den andra delen av texten kallad Tänk om de låtit bli. Första delen finns publicerad i ett eget inlägg)

2003... det är länge sen. Borde jag inte ha släppt det där och gått vidare vid det här laget? Jo, kanske. Men grejen är väl den att jag faktiskt hade gått vidare. Men det som hänt det hade jag aldrig fått bearbeta utan det hade stängts in och kom med full kraft tillbaka när jag sen blev sjuk. Och tankarna om att vara oduglig och ovärdig, de har väl egentligen legat där i bakgrunden och malt. Ty när en person får höra hela tiden att den är dålig, inget att ha o.s.v. och det inte finns en stark kärleksfull omgivning som kan fånga upp så blir det en "självuppfyllande profetia", man blir "dålig" för att man får höra så ofta att man är det. Jag kan därför inte låta bli att undra hur det hade tett sig om de hade låtit bli? Hur hade min studietid varit om jag sluppit undan alla hårda ord och ifrågasättandet? Tänk om de låtit bli? Tänk om man istället sett att det kanske var en rätt okej tjej som fanns där? Tänk om det kanske är så att en riktigt bra HR-arbetare gått till spillo? Tänk om de låtit bli...

Hade jag inget eget ansvar? Jo. Och det var väl precis det jag tog genom att studera ordentligt? Ställa frågor? Fundera kring ämnen och verkligen reflektera? Det var väl ansvaret jag tog när jag kom förbered till gruppmöten, lämnade in hemtentor och uppgifter i tid? Tog jag inte mitt ansvar när jag bemötte andra okej? Jag höll inte på med skvaller, intriger eller ständigt ifrågasättande. Jag kan såhär i efterhand helt ödmjukt säga att jag faktiskt gjorde mitt allra bästa utifrån de förutsättningar som fanns. Och är inte det att ta ansvar? Kanske skulle jag ha kollat upp det här med nolle-aktiviteter (för jag hade inte tänkt avstå från alla) ännu mer i förväg, kanske skulle jag ha försökt fixa ett tillfälligt boende under nolle-perioden, kanske skulle jag ha gjort än det ena och än det andra... men jag hade inte möjligheterna. Det fanns ingen ekonomi att ta ifrån, det fanns ingen vettig dator och internet hemma hos mig, det fanns ingen som kunde eller ville ge mig ett handtag med hästar eller annat. Jag hade ett eget ansvar och det tog jag också och än mer därtill, tyvärr var det ingen som såg det. Hade jag inget ansvar att välja att sluta på programmet om det nu var så förfärligt? Jo, såhär i efterhand borde jag ha insett det, men i min omgivning fanns ingen förståelse för att jag ville sluta, det fanns inte ens på kartan att se till sig själv, det var alltid mig det var fel på och hade jag slutat hade jag setts som ett än större misslyckande.

Jag har inga vänner kvar från den här tiden. Inte för att jag lyckades skaffa några nya direkt heller men även de som jag redan umgicks med har valt att vända sig åt andra håll. Det finns ingen skuld hos andra att det blivit så, det största problemet  låg då och ligger väl fortfarande hos mig. Men tänk om det kunnat bli annorlunda? Tänk om man låtit bli att säga allt som sades? Tänk om det då inneburit att jag hade fått med mig ett socialt nätverk? Tänk om jag hade sluppit att höra alla orden, kanske hade jag då inte trott att jag var värdelös? Tänk om det är så att någon kanske missat en rätt okej vän, tänk om jag kanske hade något att bidra med?

Många nätter har de senaste åren ägnats åt tankar om varför människor väljer att uttrycka sig nedsättande om och gentemot andra. Varför det är så utbrett att utan eftertänksamhet spy ur sig galla mot någon? Varför det är okej att ständigt ifrågasätta och anmärka för ifrågasättandets och anmärkandets egen skull? Varför ska det ens behöva finnas en "hackordning"? Varför är det så lätt för vissa att ta sin egen frustration, ilska och negativitet och låta den gå ut över andra? Jag har inga svar. Men däremot vet jag att ansvaret ligger hos den som vräker ur sig allt, ansvaret ligger inte hos den som blir utsatt. Det är aldrig den som blir mobbad som är fel, gör fel eller ser ut fel. Felet ligger hos de som medvetet väljer att göra någon annan illa! Det går att framföra konstruktiv kritik om det nu är något som behöver kritiseras. Det går att hålla igen på orden. Det går att försöka se saker ur mottagarens synvinkel. Det går att låta bli skvaller och skitsnack. Det går att låta bli att skuldbelägga. Däremot går det inte till slut att värja sig för den som drabbas, ens mentala regnrock nöts bort vare sig man vill eller inte. Och att stå hudlös, är en hemsk känsla som nog bara de som råkat ut för det kan riktigt förstå vidden av. Men det går för alla människor att åtminstone försöka förstå vad onda ord egentligen kan göra med en individ!

Mobbningen under tiden vid universitetet är inte ensam orsak till att jag formats till den individ jag är. Den är inte ensam orsak till att jag upplevt stor stress. Den är inte orsaken till att jag levde kvar i en omgivning som var otroligt pressande. Men det är den som fick det hela att rinna över. Det var den som puttade mig över kanten. Det var den som slutligen tog bort självförtroendet. Och jag kan inte låta bli att undra om de som utsatte mig för det här skulle ha låtit bli om de vetat hur jag hade det utanför studierna? Tänk om de låtit bli? Tänk om jag hade lyckats ta mig ur de omständigheter jag levde under om jag bara sluppit de onda orden?

Utöver studierna sysslade jag med ridning. Det fanns två stora ridhästar och en liten ponny hemma på gården jag kommer ifrån. Och de var min passion. Jag hade ridit in dem själv och var på god väg att tävla upp båda de stora på nationell nivå inom hoppning, en av dem gick bland annat Svenskt Avelschampionat med riktigt bra placeringar. Det kanske kan tyckas att jag hade för stora ambitioner med hästarna. Men varför skulle jag inte ha haft det? Jag var en bra ryttare och jag tränade riktigt ambitiöst. Pratade jag för mycket om dem? Ja, möjligen men vem pratar inte om sitt stora intresse? Vem pratar inte om de som står ens hjärta närmast? De övriga studenterna på programmet gjorde då sannerligen det. Var hästarna verkligen en ursäkt för att mobba mig? Sägas bör kanske också att jag hade tränare som kunde ägna timmar åt att stå och skrika på mig och som ytterst sällan sa något positivt. Tränare som aldrig tycktes vara nöjda hur mycket tid och kraft jag än lade på deras övningar.

Förutom hästarna fanns andra djur på gården. Som jag tog hand om eftersom mina föräldrar inte gjorde det fullt ut.  Som tidigare sagts så har jag två yngre bröder, tvillingar, som jag skjutsade till skolan nästan varje dag. Hade jag inte skjutsat dem hade de fått gå 6 km enkel väg och det är väl lite tufft om man går i lågstadiet. Ofta hämtade jag dem på fritids och det var även saker som att skjutsa till idrottsträningar och kompisar, hjälpa dem med läxor. En del av mitt studiebidrag gick också till att köpa kläder och annat till bröderna. Ofta hörde skola och deras kompisars föräldrar av sig till mig istället för våra föräldrar. Gården vi bodde på var i nästan obeboligt skick när vi flyttade dit och jag hjäpte hela tiden till med renoveringar och underhåll. Året innan jag började på PA-programmet fick min far reda på att han hade en allvarlig blodsjukdom, tyvärr fick han reda på det genom att han fick en stor stroke. Stroken medförde att han tappade nästan hela sin empatiska förmåga, vilket vi inte fick någon information om förrän långt senare. Sjukdomen och stroken påverkade hans hälsa mycket och det medförde att ännu mer ansvar lades på mig. Min mor började under denna tid att utveckla ett alkoholberoende, hon var också stressad över sin livssituation, därför var det väl enklast att inte se vad jag faktiskt tvingades gå miste om i form av eget umgänge, studier etc. Båda mina föräldrar använde sig tidigt av ett skuldbeläggande och om jag någon gång sa ifrån så uttrycktes hot om att hästarna skulle tas ifrån mig. Utöver krävande föräldrar fanns ett stort tryck från annan släkt. Jag skulle alltid finnas till hands för min farmor och farbror. Jag hade en moster som redan när jag var 14 börjat tjata om att jag skulle skaffa barn. Det fanns även många som riktade en väldig missriktad välvilja mot mig, ett ständigt påpekande om vad jag skulle göra, hur jag skulle se ut, vad jag skulle tänka. Jag jobbade extra som brevbärare och tidningsbud under somrarna och även under pågående terminer, det jag tjänade gick dock inte till mig utan användes för att kunna behålla hästarna, få mina bröders tillvaro drägligare och så betalade jag hyra, mat och annat till hushållet. Det fanns en pojkvän också. En pojkvän som efter en tid visade sig vara allt annat än vad han utgav sig för att vara. En pojkvän som rent ut kunde säga att jag var ful, manhaftig, okunnig, besvärlig osv. Som kunde utnyttja mig ekonomiskt och slå mig till viss del, eftersom hela omgivningen sa att han var precis vad jag förtjänade. Gjorde jag slut? Jo, flera gånger. Men alla som nån gång råkat på en destruktiv partner vet hur svårt det är att bryta sig loss. Man är dessutom rädd för att det ska bli värre om man lämnar. I mitt fall följde ett och halvt år av telefonterror efter att jag lämnat honom. För att hinna med så sprang jag jämt, hela tiden for jag runt, alltid småspringande, det var så naturligt att jag aldrig märkte att jag inte gick utan sprang. Såhär hade jag det utanför universitetets begränsade värld, undrar om någon nånsin såg det? Förstod jag själv hur illa det var? Nej, för jag hade aldrig upplevt något annat. Och som sagt, får man bara höra att man är dålig, är det lätt att man till slut tror på det. Ville jag bryta mig loss? Ja, men inte utan hästarna, de betydde allt för mig. Gjorde jag några försökt, tog jag eget ansvar? Ja, flera gånger men jag antingen hindrades eller fick höra att jag aldrig skulle klara av det. Andra studenter har inget ansvar eller skuld till att jag hade det tufft på andra håll. Men hur hade det sett ut om de låtit bli att göra som de gjorde? Tänk om de låtit bli?

Det här är en viktig text. Viktig för att det talas för lite om mobbning bland vuxna. Viktig för att mobbning förekommer på såväl universitetsutbildningar som på arbetsplatser. Men kanske allra viktigast för att den är viktig för mig. Texten har inte skrivits för att lägga skuld på någon annan. Texten har skrivits för att lätta bördan från mina axlar en smula. För jag är viktig. Precis lika viktig som någon annan, jag är inte värdelös, jag är inte konstig. Och till den som säger elaka saker titt som tätt till sina medmänniskor, studenter eller kollegor, tänk dig för! Låt bli att vräka ur dig det där obetänksamma negativa gnället som mottagaren med stor sannolikhet inte förtjänar. Mobbning har aldrig nånsin varit okej och det säger egentligen ingenting om den som blir utsatt men en himla massa om den som utför. Till den student som kämpar, som blir utsatt, som fryses ut, som gråter när den kommer hem vill jag avsluta med det jag önskat att någon sagt till mig: Du är viktig! Du är inte det negativa som andra säger att du är. Du är du och det är tillräckligt.