Att ha väldigt ont i halsen

Det var ett längre uppehåll i skrivandet för ett tag sedan. Ett uppehåll som hade med min hälsa att göra. Sedan en kraftig och långvarig period av virusinfektioner hösten 2014 - vinter 2015 har jag haft ont i halsen. En stark intensiv smärta som tagit över allting annat. Rejält svullen runt hela halsen , nacken och i ansiktet har jag också varit. I oktober 2015 var det ej längre hållbart att försöka på egen hand, så jag tog ånyo kontakt med vården. En  5 veckor behandling med kortison medförde att svullnaden gick ned något samt att den smärta jag haft i magen mildras något. Senare följde datortomografi, specialistkonsultation och slutligen i maj i år undersökning med fiberoptik. Man har tittat efter cancer, reumatologiska förändringar och lymfknutor - utan resultat. men dessa undersökningar och 1½ år med ovisshet samt denna omvridande smärta har varit stressande och tung på fler än ett vis - inte minst på grund av ihållande sömnproblem och huvudvärk. Det som är tråkigt är att ingen inom vården ville förstå att smärtan "vred om själen" trots att jag tydligt förklarade hur det påverkade mig. Även om man rent rationellt vet att något inte är farligt så betyder det inte att inte smärtan kan vara så intensiv att det är den som för kommandot. Jag har varit djupt ledsen, smått förvirrad och helt oförmögen att slappna av trots att jag inte försökt annat - kort och gott sagt så har "betongkragen" runt halsen jagat mig. Jag har nu gått några gånger hos en sjukgymnast som verkligen gjort skillnad. Det är långt kvar men ack så lättande att bli trodd och inte avfärdad med ord som "Du får åka till nån klinik i Tyskland", vilket kontakten hos psykiatrin sagt.

Tre år sedan...

Igår var det tre år sedan lilla fölet och Troja togs bort. En fantastiskt varm och solig vår och försommar fick en mycket abrupt och omvälvande fortsättning. Jag var totalsjuk till och med augusti. Ingenting i trädgårdsväg blev gjort. Mådde aningen bättre i början av september. Och fick sedan lunginflammationer ända in på nästkommande år. De fattas mig ännu.

Underbara onsdag: Eldigt

Temat för Lindas fotoutmaning Underbara Onsdag denna vecka är "Eldigt".

Och eldat, det är något som jag sysslat med en avsevärd del av de senaste tre åren. Och ja, även innan dess också men då inte fullt så frekvent.

Ovan bilder på den sista stora brasan från gården. För eldigt skulle i mitt fall även kunna översättas med "den som spar han har, den som kommer efter fyller på och den som ärver får elda upp".

Men höskullen blev riktigt fin till slut!

Fler bidrag till temat finns hos Växthusliv

Pyrramus

Vaknar av tågens tutande (en bit härifrån finns flera obevakade järnvägsövergångar och tydligen måste alla tåg signalera innan) och av blåsten. Tutandet som emellanåt mer låter som ett utdraget ylande. Eller så var det kanske något jag drömde - oavsett är förfärligt lättväckt. Så nu sitter jag uppe en stund när det inte går att somna om.

Nu är det jul. Och förr betydde det mer tid ute i stallet. Tänker på hästarna som varit - igår drömde jag om Ferdinan. Och idag tänker jag på Pyrramus.

Lille vän. Så liten och så efterlängtad. Så glad och så vacker. Så svart och så långbent. Med så fina föräldrar. Så omtyckt redan från början. Så många förhoppningar och så mycket kärlek från båda håll. Och så gick det så illa, så illa som det bara kan gå. Och  glädjen när det hade vänt och jag fick hämta dig på hästsjukuset i Strömsholm. Och den stora tröttheten och hoppet när det några dagar senare gick åt fel håll igen. 5 veckor är inte så lång tid kanske. Men 5 veckor är ändå tid nog för en liten sammetslen mule, stora bocksprång, lite galopp och försök till att äta gräs. I din himmel hoppas jag det finns snälla trygga mammor, vida ängar, lagom höga hinder, busiga kompisar och nån snäll människa som klappar mular och stryker ögonlock.

Min pojkvän har vänner. Hans bästa vän rent utav och dennes fru. De fick barn för ett par månader sen. Nu till jul lämnade de som vanligt ett skrytsamt julkort (foto av dem själva på framsidan, på babyn inuti). På baksidan står bland annat att de ser fram emot att få tillbringa julen med baby i huset. Jag hade sett fram emot att få tillbringa julen 2011 med föl i stallet... När Pyrramus ännu inte fanns mer än i sin mammas mage så berättade jag vid ett middagsbesök hos detta par att vi skulle få föl och hur roligt jag tyckte det skulle bli, varpå kvinnan blir uppenbart sur och väser att varför skulle detta vara bra, var det inte dags att flytta till Norge nu?!?! Senare var det besvärligt för att min pojkvän valde att inte gå på vännens svensexa utan stannade i Sverige för att hjälpa till med fölet och pappas dödsbo. Och ytterligare lite senare ringer vännen och säger att jag borde komma på deras bröllop även fast jag tackat nej (min pojkvän gick). Hur kan ett bröllop vara viktigare än att försöka rädda livet på någon? För det var precis det jag försökte med just då och i princip dygnet runt i de där 5 veckorna. Dagen efter att de gift sig pratade jag med veterinären eftersom kramperna hos Pyrramus inte gav med sig, två dagar senare bokade jag grävmaskin och tre dagar efteråt kom inspektören från kommunen... Det där paret har inte en endaste gång uttryckt att det är sorgligt att fölet gick bort, varför ska jag då ens överväga att tycka om deras unge? När jag tagit upp detta förut har jag fått skäll, massor med skäll... men tyvärr ett föl är en levande individ det också.

Nåväl, det finns egentligen bara en mening som sammanfattar detta:

Han fattas mig!

Fotot här ovan är på Pyrramus pappa De la Gardie. Det kommer från www.språngrulla.se

Tankar, tid, tystnad, trädgård, trötthet, trafiken

Nu är natten här och med den äntligen en svalare och lättare luft.

Sitter vid öppet fönster och kan äntligen andas någorlunda utan motstånd.

De här förkylningarna som jag råkat på nu så många gånger under så många år. De önskar jag inte åt någon annan. Ja, och definitivt inte åt mig själv heller för den delen. Att inte kunna andas utan att behöva ta i, att alltid ha näsdukar i beredskap, näsblodet, kramperna, hostan, illamåendet, yrseln, paniken, sömnbristen och feberhallucinationerna och kanske allra värst smärtorna, tröttheten och mattheten.

Lyckades sova igenom värmen under dagen både idag och tack och lov även igår (som var den varmaste dagen i år) någorlunda smärtfritt. Vaknade några gånger men orkade inte gå upp. Hade som tur var kommit ihåg att ställa fram vatten och näsdukar och hällt upp extra vatten åt hundarna.

Det är klart att det är tråkigt och säkert också ganska jobbigt för hundarna när deras matte blir sån här. Men de har också sovit, och Hjärtegull har fått vara med på övervåningen också (hon brukar annars sova på nedervåningen för hon buffar runt en massa). Men tyvärr är det så att det helt enkelt inte är fysiskt möjligt att greja med dem mer - benen bär inte. Tusan vet hur jag klarade av det när jag hade hästar att ta hand om. Men å andra sidan klarade jag kanske av det då men får betala priset nu...

Märker också att hundarna går ner i varv rent allmänt, men det tar några dagar. Jag tror det kan vara bra för dem på sikt - vi kan inte ha det såhär längre att det måste hända saker varje dag och att man ska göra allt med berikning och aktivering och allt vad man nu tjatat på oss om. Det går inte - matte är trots allt sjukskriven för en utmattningsdepression. Utmattningen ger inte med sig eftersom det pressas på hela tiden. Och det är ju inte hundarnas fel - det är omgivningens... Mina hundar liksom tidigare mina andra djur har det bra - de sköts bra måste bara försöka få bort tvivlen.

Under sen eftermiddag/tidig kväll var vi ute i trädgården. På baksidan av mitt lilla hus. jag satt ner och kunde då kasta vattenkannan åt Franz en rätt så lång stund. Hjärtegull och Andy var också med. Andy sprang lite och Hjärtegull nosade runt. Emellanåt fick det bli paus i soffan på altanen men det verkade de inte bry sig om. De kröp också upp i soffan, Franz skulle sitta i knät dessutom.

Det var ovanligt lite trafik under de timmar vi var ute. Och det har inte kommit en bil under tiden som jag suttit här. Det är helt underbart! Trafiken utanför oss har blivit allt mer kraftig de senaste åren och nu i sommar har den varit riktigt påfrestande. Det är så tyst att jag inte riktigt vet om det är sant nästan. Det är till och med tyst nere hos grannen, där det i vanliga fall är en massa buller såhär års. Alldeles ljuvligt iaf! Äntligen några timmars respit! En stunds tystnad! Inga ljud som Franz behöver bli skrämd av, inga ljud som Andy tycker att han måste skälla på, inga ljud som triggar mattes ångest.

Jag har en liten bärbar pall ute i trädgården och eftersom jag inte orkade så mycket satt jag och plockade av två av vinbärsbuskarna efter att lekt med hundarna. det blev ungefär 2 liter vita vinbär och 3 liter svarta. Ska fortsätta i morgon om hälsan tillåter. Vinbärsbuskarna är en tillgång i vår trädgård, de ger karaktär och minner om att det från början var en arbetande gård.

När jag satt där, plockade och hade förmånen av tystnad. Omgiven av lagom ljummen men ändå syrerik luft och ett sånt där "luddigt" ljus som bara sensomrar kan ge så kom ju tankarna. kanske är det en sån omgivning som behövs för att man ska stå ut med att tänka på sånt här utan att det nockar en, utan att ångesten slår till?

Tankar kring argumentation, åsikter, krav, förväntningar, prestation, prestige, skuld, tävlan, skam, blygsel, regler, ansträngning, misslyckanden, utseende, stress, tidsbrist, instängdhet. Sådant som det varit så mycket av i mitt liv. Mycket mer än vad jag egentligen tidigare förstått och mycket mer än vad någon annan vill erkänna.

Och så tankar kring kärlek, omtanke, respekt, ömsesidighet, vänskap, acceptans. Sådant som det varit så lite av.Och även om jag inte vet skälen bakom allt så vet jag en sak - jag har försökt, jag har ansträngt mig, jag har brytt mig om, jag har haft ett gott hjärta, men visst tvivlen de finns ändå där...

Tiden... läker den verkligen såren? Nej, jag tror inte det. den sopar kanske igen spåren men inte så mycket mer. Tid? Har jag fått det? Nej, det har jag inte, det är väl just kanske därför jag mår som jag gör och har de skador jag har? Tiden med gården och med trädgården den är snart över... hjärtat går itu vid tanken på det. det har ju inte funnits tid utan skuld, utan krav här förrän nu på senare år. Som sagt tiden utan trädgård, den börjar snart kommer förmodligen aldrig åter...

Men lite tid, lite respit det har jag fått nu ikväll. En tid med mjukt luddigt ljus, med omfamnande luft,  med hundar och med vinbärsbuskarna.

En liten tid, en kort stund men ändå, en liten tid i tystnad med det jag tycker om - tack för det

Kaninerna har fått flytta

Jag har inte längre kvar kaninerna. Astrid gick ju bort för en tid sedan. Goliat bor numera hos en familj i Sjögestad och har där en liten kanindam som heter Lillemor till sällskap, det går fint har jag fått rapporter om. Molly och Teo har efter en hel del om och men fått ett nytt hem en bit här ifrån i närheten av Fornåsa. Teo lämnade jag där i söndags och då togs också fotot. Han var rätt så medtagen då efter en lång resa och miljöombyten (han var hos en familj i Hällefors först) men ska nu ha piggnat till. Molly gillade att få sällskap igen. Jag kände mig tvungen att omplacera kaninerna eftersom jag måste flytta ifrån gården och det är osäkert om vart jag ska bo framöver. Att få tillgång till trädgård ser också dystert ut och då hade de ju heller inte kunnat få komma ut. Känns som ett bra beslut men ack så tråkigt. Det är tomt här.

Pioner till Troja och Pyrramus

Idag är det 2 år sedan min häst Troja och lilla fölet Pyrramus fick lämna oss för Trapalanda. Gick till deras plats i hagen och lämna en pionbukett. Tror Troja tyckte om dem, hon var en sån tjej - starka färger och ljuvliga dofter. 2 år sen sist jag fick klappa om dem men det känns som igår. Så mycket har hänt de här åren så det är nog först nu jag hunnit med att känna efter (eller kanske tillåtit mig rättare sagt). 17 år tillsammans fick vi Troja och jag, och nog hade jag tänkt mig att det skulle bli 17 till.  Det var en fantastisk häst, stort hjärta, alltid glad och med en enorm livsenergi som smittade av sig. Men ingen häst har gjort sig förtjänt av en sån smärta, hur mycket jag än ville ha henne kvar fanns inget etiskt försvarbart skäl att fortsätta. Och lille fina Pyrramus, han fick bara några veckor här- så var det inte alls meningen, vi som sett fram mot hans ankomst så mycket - alla förhoppningarna och glädjen över långa fölben och liten mule. 

Matte saknar dem, stallet ekar tomt och hjärtat värker.

Minnesplatsen under det stora sov-trädet i hagen

Sista tävlingen, som hon faktiskt gick och vann!

Pyrramus

Min gård är till salu

Gården jag bor på är till salu. Visst det är inte bara min gård men det är min gård till en tredjedel och det är bara jag som bor här stadigvarande. Nu ligger gården ute på annons på hemnet och hos mäklarfirma. Det är min ena bror som gick till mäklare utan att tala om det för mig. Datum för fotografering och visningar bestämdes utan att jag tillfrågades. I helgen och igår var det visningar, något som brodern inte förberett något alls inför utan det är jag och min andra bror som fått städa och göra allt. Den bror som vill sälja gården har heller inte på nåt sätt hjälpt till efter vår pappas bortgång, inte haft någon kontakt med myndigheter, inte röjt ut kvarlåtenskap, inte tagit hand om reklamationer som felaktigt riktats mot pappas företag. Däremot hotar han med kronofogden fast jag ensam betalat huslånet och löpande kostnader, skriver minst sagt otrevliga e-post och pratar med min bank bakom min rygg. Livet är inte roligt nu! Det är ju inte bara gården som jag måste lämna utan även trädgården. Och kaninerna måste jag hitta nya hem till. Här är iaf en länk till mäklarens annons med foton http://liljegren.se/fasad/visa_objekt.php?object_id=171858&page=beskrivning.html

Tappra Astrid orkade inte längre

 Min lilla dvärgvädur Astrid har ju varit sjuk en tid. Jag har tvättat, baddat och gett medicin, bytt filtar, och lindat liggsår (har även varit hos veterinären) och så i måndags verkade det som om det nästan var helt borta. men i eftermiddags när jag kom hem från sjukhuset så hade hon tyvärr skuttat vidare till de sälla grönsakslanden. Ledsamt även om det förstås är en lättnad att hon slipper smärta. Tomt tycker både jag och Goliat (kaninen hon delat box med de senaste tre åren). Vi hoppas att hennes "bröder" Stampe, Loppan och Molle möter upp henne och visar de bästa morotsställena, de saftigaste bladen och de mjukaste sängarna.

Astrid och Goliat myser under värmelampan förra vintern

Skogen försvinner...

Gick upp till skogen ovanför oss. Det finns dock inte så mycket skog kvar :( Trist att det ska sluta med skogsmaskin och breda ledningsgator när skogens ägare i generationer brukat den så försiktigt. Charmen och rofylldheten fanns inte längre kvar. I somras gick vi där en stund varje dag, och det gjorde gott för mattes hälsa, känns vemodigt.

Gloomy tuesday

Jobbig natt igen. Och huvudvärk och yrsel under dagen. Försökte vila. Känner mig typ genomskinlig.

Mäklare ringde när huvudvärken var som värst, men svarade inte. Det är ju en av bröderna som vill sälja gården så de kan väl prata med honom? Eller är det meningen att jag ska stå om kontaktperson, sköta allt med besiktning och fotografering osv samt städa och så allt själv? För att bara i slutänden få höra att allt jag gjort är dåligt och att jag ska köra ut av kronofogdemyndigheten? Jag har visst bara ärvt allt skräp, alla bekymmer och allt arbete. Och eventuella tillgångar de ska tillfalla min ena bror utan att han ska behöva lyfta ett finger? Jo, för att Malin endast är till för att tjäna andra det har ju framgått sen lång tid tillbaka :'(.

Ska ta och duscha och typ göra en kroppslig storrengöring sen. Därefter byta lakan och torka av i sovrummet. Det är nog vad jag orkar med idag. Försöka laga lite mat också kanske.

Hundarna har det bra, de är lite piggare idag. Franz verkar okej. Var och köpte mat till honom idag.

Vålberga

Själva gården Vålberga som gett namn åt sommarstugeområdet. Sett från sjösidan

I helgen var jag och hundarna och promenerade ner vid sjön (Boren) och det sommarstugeområde som ligger där. Det var fint och lagom lugnt nu så här års. Lite kallt kanske, men bra med lite motion emellanåt. Det är så svårt att promenera där vi bor, för trafiken är ganska intensiv och såhär års går det inte att gå ut på kanten av vägen p.g.a. snön/isen. Ibland går vi visserligen upp till skogen, men där är det istället svårt att gå för att det blir mycket snö alternativt vatten så då tar jag bilen hellre och kör en liten bit (i trädgården är vi ju dock en hel del). Under promenaden mötte vi ett par personer som tyvärr fick tråkiga minnen att blomma upp. alltså det är nog inte så konstigt att jag är sönderstressad och har lågt självförtroende. De jag mötte bor en bit härifrån och de umgicks lite med mina föräldrar. men det var mig de tjatade på. Jag tappade till slut räkningen på alla de gånger de tjatade om att jag skulle ha barn, kunde inte ens gå ut till postlådan utan att mannen kom farande och sa att jag såg gravid ut (hur nån som väger 52kg, är pinnsmal och inte har nån mage kan se gravid ut kan man ju fråga sig...). Likaså så tog de för givet att jag skulle hjälpa dem med deras hästar, men lyssna på när jag sa något... nähä självklart inte. Behövde de råd gick de alltid in till mina föräldrar trots att det är jag som faktiskt var den som aktivt tränade och var påläst. Visst jag låter bitter, men hur mycket ska man egentligen behöva stå ut med? När jag sa ifrån om att de skulle sluta tjata så fick jag ju veta att jag var dum i huvudet och minsann inte alls visste vad som var bäst för mig, ty barn det ska man ha oavsett om man vill/kan. Eftersom ingen nånsin sa något annat tog jag på mig det här ensam och verkligen trodde på att jag var så dålig, okunnig och onormal. Även om jag nu såhär långt i efterhand rent förnuftsmässigt kan se att de gjorde fel hänger skammen kvar.

Nere där området/udden slutar

På väg upp från den lilla hamnen

Tosenhamn. Det ursprungliga fisketorpet. Ända in på 70-talet var det här huset ensamt ute på udden, helt omgivet av skog och med endast en stig som ledde dit. 

Ovanstående tre foton är från den sida där sommarstugegästerna har sina bryggor

Vy bort mot Österskog, taget från baksidan av det stora huset

Franz tyckte det var kallt

de här två skruttarna busade så matte blev alldeles trött

Vy bort mot Kristberg