Pyrramus

Vaknar av tågens tutande (en bit härifrån finns flera obevakade järnvägsövergångar och tydligen måste alla tåg signalera innan) och av blåsten. Tutandet som emellanåt mer låter som ett utdraget ylande. Eller så var det kanske något jag drömde - oavsett är förfärligt lättväckt. Så nu sitter jag uppe en stund när det inte går att somna om.

Nu är det jul. Och förr betydde det mer tid ute i stallet. Tänker på hästarna som varit - igår drömde jag om Ferdinan. Och idag tänker jag på Pyrramus.

Lille vän. Så liten och så efterlängtad. Så glad och så vacker. Så svart och så långbent. Med så fina föräldrar. Så omtyckt redan från början. Så många förhoppningar och så mycket kärlek från båda håll. Och så gick det så illa, så illa som det bara kan gå. Och  glädjen när det hade vänt och jag fick hämta dig på hästsjukuset i Strömsholm. Och den stora tröttheten och hoppet när det några dagar senare gick åt fel håll igen. 5 veckor är inte så lång tid kanske. Men 5 veckor är ändå tid nog för en liten sammetslen mule, stora bocksprång, lite galopp och försök till att äta gräs. I din himmel hoppas jag det finns snälla trygga mammor, vida ängar, lagom höga hinder, busiga kompisar och nån snäll människa som klappar mular och stryker ögonlock.

Min pojkvän har vänner. Hans bästa vän rent utav och dennes fru. De fick barn för ett par månader sen. Nu till jul lämnade de som vanligt ett skrytsamt julkort (foto av dem själva på framsidan, på babyn inuti). På baksidan står bland annat att de ser fram emot att få tillbringa julen med baby i huset. Jag hade sett fram emot att få tillbringa julen 2011 med föl i stallet... När Pyrramus ännu inte fanns mer än i sin mammas mage så berättade jag vid ett middagsbesök hos detta par att vi skulle få föl och hur roligt jag tyckte det skulle bli, varpå kvinnan blir uppenbart sur och väser att varför skulle detta vara bra, var det inte dags att flytta till Norge nu?!?! Senare var det besvärligt för att min pojkvän valde att inte gå på vännens svensexa utan stannade i Sverige för att hjälpa till med fölet och pappas dödsbo. Och ytterligare lite senare ringer vännen och säger att jag borde komma på deras bröllop även fast jag tackat nej (min pojkvän gick). Hur kan ett bröllop vara viktigare än att försöka rädda livet på någon? För det var precis det jag försökte med just då och i princip dygnet runt i de där 5 veckorna. Dagen efter att de gift sig pratade jag med veterinären eftersom kramperna hos Pyrramus inte gav med sig, två dagar senare bokade jag grävmaskin och tre dagar efteråt kom inspektören från kommunen... Det där paret har inte en endaste gång uttryckt att det är sorgligt att fölet gick bort, varför ska jag då ens överväga att tycka om deras unge? När jag tagit upp detta förut har jag fått skäll, massor med skäll... men tyvärr ett föl är en levande individ det också.

Nåväl, det finns egentligen bara en mening som sammanfattar detta:

Han fattas mig!

Fotot här ovan är på Pyrramus pappa De la Gardie. Det kommer från www.språngrulla.se