Drömmar om havet

Jag drömmer ofta om havet. Eller kanske mer drömmer om livet intill havet. Dagdrömmar som smyger sig på. Eller en stark längtan som dröjer sig kvar efter en orolig natt. Vad är det just med haven? Vad är det som lockar, som drar som en osynlig kraft? Jag har har varit ett par gånger ute i skärgården under sommaren, en del foton har jag tagit men ej visat här. Känslan den vill inte riktigt fastna på bild. Är det något djupt mänskligt eller är det bara hos mig? Är det för att havet lever ett obändigt våldsamt liv i ständig förändring medan jag själv sitter fast? Är det blåsten och saltstänkta vindar? Är det luften? Är det för att håret blir alldeles ostyrigt? Eller är det kanske främst Franz som skäller på vågorna, som fiskar tång och har hela pälsen full med sandkorn - en glädje som smittar av sig? Don't forget to take some vitamine sea! läste jag på instagram, nog så viktigt börjar jag tro.

Lista för oktober

Oktober och hösten kom med ens så fort. Jag blev nog lite bortskämd av värmen under september.
Liksom de sista månaderna har jag gjort en lista för denna med saker jag tycker om, ska göra eller inspireras av. Hoppas någon kan få nåt tips och dela gärna med dig av oktober medför för din del. Fotot ovan är taget från en liten sjö norr om Ljungsbro, en fin kväll. Det är något visst med ljuset såhär.

 

Doft: På morgonen när nattfrosten precis släppt eller på kvällen strax innan den lagt sig doftar skogen nåt alldeles speciellt. Friskt men ändå mustigt. Eller äpplen som mognar det sista. 

Färg: det röda som kommer i lönnens löv till exempel. Inomhus försöker jag ta in lite orange.

Blomma: Cyklamen och krysantemum

Musik: Too Many Zooz och Lucky Chops. Otroligt begåvad på tenorsaxofon bland annat. En video här och spotify här och här 

Tidningar och magazine: Älsk på Trädgårdsliv. Har läst varje nummer sen det började komma Fina texter om trädgård där det varken blir nördigt eller bonnigt, milda foton och mjuk papperskvalitet.  Harper's Baazar för de riktigt glossiga fotografierna, för att se en värld som ligger långt ifrån mig men också för kultur, resor och intressanta personer, blir en "verklighetsflykt".

Tv-serier: Ser ju som tidigare skrivits på Halt and catch fire och den tycker jag fortfarande är riktigt bra. Har utvecklats för varje säsong och med starka karaktärer. Night manager ser jag fram emot fler säsonger av. Flesh and bone också, kul med ballet. Mozart in the jungle är ett tips för den som tycker om intriger och klassisk musik. Och eftersom jag nu har det musiktips jag har så måste jag nästan nämna en gammal favorit Treme om New Orleans efter Katrina, galet bra jazz och blåsmusiker i den serien.

Böcker: Köpte denna ovan av Jojo Moyes idag. Toner i natten. Har ej läst något av henne förut men tänkte ge denna en chans. Den verkar lovande. Ska även läsa boken nedan En sång för Issy Bradley.  Annars läser jag faktaböcker inom konstvetenskap och  så tänkte jag läsa om My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout för att det känns som om jag behöver det.

Film: Time out of mind, The Drop, Vit Oleander (jag tänker mest på doften), The Judge, Words & pictures, Dark places och så ser jag fram emot Miss Pelegrines hem för begåvade barn.

Bloggar: Tycker mycket om finstämdheten hos Nanna van Berlekom, foton och lantlig glamour hos Fru Sederblad och för den som tycker om mat, foto och små barn är Localmilk ett hett tips.

Konst: Ska försöka ta mig förbi Galleri Melefors och kika på Mauritz Karström och så tycker jag om de som hänger inne på Brasserie Bouqet i Linköping.

Resor/utflykt: Vi började oktober med en utflykt till Ljungs slott där de hade en lite höstmarknad. Mycket trevligt! Slottet har en fantastisk källarvåning. Annars blir det inte något annat än promenad i närområdet. En tur till havet vore förstås välkommet.

Instagram: Alltid Crusoe the celebrity dachshound! :) värmer hjärtat, Old gal Doris tar fina finurliga foton med GoPro, Sighthound Sister är så fina med speciella citat, Villa Björktorp är en barndomsvän som visat sig ha ett alldeles speciellt öga för inredning - supersnyggt, Diehardcowboy - makalösa miljöer och actionfoton.

Glad för: den lilla trädgården på baksidan, den nya mattan (som syns i foton med böckerna) och att äntligen ha hittat selar som passar vovvarna, snygga var de också. :)

Skulle vilja ha: en ny jacka, en fåtölj,  varma skor och en mössa som passar (och så har kameran gått sönder :(

Kämpar med: Maten :( . Bara den som haft svårigheter tror jag riktigt förstår hur svårt det kan vara. Hos mig spelar förstås de jävliga knölarna en stor roll i dramat. Smärtorna förstås - men de går liksom inte att resonera med.

Ledsen för: En vän orkade inte med livet längre och gick bort i slutet av förra månaden. De väcker också minnen av de som gick bort förra året och året innan försvann min vän med samma namn.

Vill ge cred till: Min vän Neil som bidrar massor med tid och engagemang för de som har psykisk ohälsa eller är hsp, Cornelia som tagit en plats i roller-derby laget här i stan (vilken cool sport!), min pojkvän, min brorsa och så klart mina tappra vovvar

Drömmer om: Egentligen är det lite fånigt men jag drömmer om en flytt till USA, LA närmare bestämt. Det är vädret som lockar. Och jazzen så klart, west coast jazz är en favorit. Sen gammalt vill jag ju ha en saxofon, eng ammal dröm som väckts sista året. Nåja, drömmar är gratis ;)

Välkommen oktober! Jag hoppas det blir en fin månad!

Att ha väldigt ont i halsen

Det var ett längre uppehåll i skrivandet för ett tag sedan. Ett uppehåll som hade med min hälsa att göra. Sedan en kraftig och långvarig period av virusinfektioner hösten 2014 - vinter 2015 har jag haft ont i halsen. En stark intensiv smärta som tagit över allting annat. Rejält svullen runt hela halsen , nacken och i ansiktet har jag också varit. I oktober 2015 var det ej längre hållbart att försöka på egen hand, så jag tog ånyo kontakt med vården. En  5 veckor behandling med kortison medförde att svullnaden gick ned något samt att den smärta jag haft i magen mildras något. Senare följde datortomografi, specialistkonsultation och slutligen i maj i år undersökning med fiberoptik. Man har tittat efter cancer, reumatologiska förändringar och lymfknutor - utan resultat. men dessa undersökningar och 1½ år med ovisshet samt denna omvridande smärta har varit stressande och tung på fler än ett vis - inte minst på grund av ihållande sömnproblem och huvudvärk. Det som är tråkigt är att ingen inom vården ville förstå att smärtan "vred om själen" trots att jag tydligt förklarade hur det påverkade mig. Även om man rent rationellt vet att något inte är farligt så betyder det inte att inte smärtan kan vara så intensiv att det är den som för kommandot. Jag har varit djupt ledsen, smått förvirrad och helt oförmögen att slappna av trots att jag inte försökt annat - kort och gott sagt så har "betongkragen" runt halsen jagat mig. Jag har nu gått några gånger hos en sjukgymnast som verkligen gjort skillnad. Det är långt kvar men ack så lättande att bli trodd och inte avfärdad med ord som "Du får åka till nån klinik i Tyskland", vilket kontakten hos psykiatrin sagt.

The Night

Usch, vaknade igen i natt. runt halv tre och full panik. Det är så kämpigt. Att somna om går inte. Och går jag inte upp så blir paniken bara större. Det har varit kämpigt lite mer frekvent i ett år nu. Har haft så många förkylningar, ögoninflammationer, lunginflammation, kramp i magen, huvudvärk, svampinfektion, muskelsammandragningar i händer och fötter och allra värst den här smärtan i halsen och ansiktet. Halsen är väl ett resultat av luftvägsbesvären men den smärtan är förfärligt stressande, jag har försökt få hjälp men utan resultat. Jag har också provat massage, zonterapi, kiropraktor, napraprat men det har bara blivit värre. Sömnstörningarna gör det inte lättare. Förut var jag väldigt trött mest hela tiden, men nu är det fullt stresspåslag istället och det gör mig skör. Skör för allt det här jobbiga som varit. Skör för all kritik . Och skör inför livsstressen. För så är det tyvärr, livet stressar mig, jag känner mig misslyckad som inte uppnått allt man "ska" ha gjort, jag har svårt att se bakom de fina bilder som så ofta målas upp. Ska försöka sova igen en stund. Försöka tänka att skörheten inte nödvändigtvis är av egen förskyllan. Och kanske inte nåt som gör en till en sämre människa per definition.

Tänk om natten kunde gestalta sig så här istället? Fast å andra sidan är väl alltid mörkret i faggorna, med tanke på ugglan i bilden. Konstverket hänger på nationalmuseet i Rio och Pedro Américo är en favorit hos mig.

Sömnlöshet och ångest

Sömnlöshet

Bara ordet som sådant väcker obehag hos mig numera.

Det har varit mycket av denna vara de senaste 5 åren av mitt liv och väldigt mycket den senaste tiden.

Så också i natt.

Jag vill inget hellre än att sova som vettiga människor.

Men ofta kan jag inte somna eller så vaknar jag efter nån timme eller ett par och sen går det inte att somna om förrän jag är helt slut och alldeles yr framåt morgonen.

Det förstör mycket av mitt liv.

Ångest

Ofta är det av ångest jag vaknar. Jag kan vakna i panik från en mardröm. Andra gånger vaknar jag och får panik över att jag har svårt att andas då jag ju senaste året dragits med etter värre luftvägsinfektioner. Sömnlösheten i sig är också ångestladdad, liksom de starka smärtor jag dragits med. Senaste två veckorna vet jag inte om det är av ångest eller feber jag vaknar. Har sån frossa och fryser, och går jag upp och klär på mig kallsvettas jag istället. Jag får kanske vara tacksam för att det var länge sen jag drömde om bränder, det var en hemsk jobbig tid kring 2012-2013 där jag ibland vaknade och i panik for ut ur huset helt övertygad om att gården stod i lågor.

Tyvärr är det inte panikångest som är mitt stora bekymmer, panikattacker går att häva med medicin och också till viss del förebyggas, nej det är det är den här andra som sliter. En gnagande oro, nästan alltid i faggorna, ofta ger den sig till känna som ett slags driv, en faktiskt rent fysisk kraft som är svårt att hantera. Jag kallar det prestationsångest i brist på bättre uttryck, ett tvång att göra saker, att hålla sig i rörelse, nåt som aldrig riktigt lämnar en i fred. Värst är väl ändå kanske rädslan som ångesten faktiskt för med sig, den lamslår mig ofta. Också är det rädsla som ger ångest vissa gånger, jag känner en stor skuld över att jag blir rädd för vissa situationer och människor, vilket i sin tur ger oro och ånger.

Det ger mycket skuldkänslor att ha det såhär. Jag har verkligen gjort mitt bästa för att slippa detta. Det har blivit mycket värre senaste året, jag vet inte exakt varför. Sömnlösheten och ångesten är inget val, jag vill inte ha dem hos mig, men ändå är skulden väldigt stor.

Älskade vännen Franz sover bredvid i soffan, det är hans söta nos på fotot <3

Om någon läser detta. Vänligen tänk över innan du kommenterar. Jag skriver dessa inlägg för att det ska bli lättare att förstå för mig själv, när huvudet värker och oron sliter rent fysiskt i kroppen är detta att skriva ett sätt att försöka skapa nåt slags produkt, nåt konstruktivt, tankar på¨papper istället för gnagandes i själen. Detta är mina privata tankar, att jag delar med mig betyder inte att det är okej att missbruka det förtroende jag faktiskt ger, det är inte en ursäkt att ta till onda ord eller komma med missriktad välvilja. Jag hoppas att den som eventuellt läser och känner igen sig kan finna nån slags styrka i att se att man inte är ensam

Vinäger i håret?

Senaste året har jag haft alla tänkbara bekymmer med mitt hår och hårbotten. Allt från torrt och skört till fett och blåsor. Hårbotten har varit ett katastrofområde det också. Schampo, balsam, hårolja, ekologiskt, traditionellt, utan sulfater, med sulfater... inget har riktigt funkat mer än temporärt.

Men nu tänkte jag med inspiration från Elin Unnes bok The Secret Gardener prova det här med vinäger. Jag börjar nämligen misstänka att det är vattnet som är boven i det hela, eller i alla fall något som bidrar. Såg också att märket John Master Organics har en hårvinäger i sitt sortiment. Vi får väl se hur det blir med allt ihop. ;)

Eventuell läsare kanske har något tips att dela med sig av?

Här är en länk till info om boken: http://thesecretgardener.norrlage.se/the-secret-gardener-en-bok-av-mig/
Och till Elins blogg:ttp://thesecretgardener.norrlage.se

Tappa taget

Det har inte varit många inlägg här på längre tid och innan dess var det kanske också glest. Har jag tröttnat på att skriva eller publicera? Nej. Men jag har tappat taget. Om mycket, om stort och om smått och kanske allra mest om mig själv. Inte för att det var så perfekt innan heller, men ja själen är i bitar, kroppen likaså -kanske mer än nånsin förut, huvudet vill inte vara med och skrivkrampen slår till i samma andetag som tvivlen gör sig påminda. 

På natthimlen syns inte alla stjärnor samtidigt.
Men det betyder inte att de inte finns där.
Det betyder bara att den som tittar inte kan
eller vill se dem genom molnen.
Alla lyser så starkt de förmår
omständigheterna fördunklar.







(var rädd om orden i kommentarsfältet, känner eventuell läsare ett behov av att ta ut negativitet gå någon annanstans)

Tänk om de låtit bli, inlägg 2

(det här är den andra delen av texten kallad Tänk om de låtit bli. Första delen finns publicerad i ett eget inlägg)

2003... det är länge sen. Borde jag inte ha släppt det där och gått vidare vid det här laget? Jo, kanske. Men grejen är väl den att jag faktiskt hade gått vidare. Men det som hänt det hade jag aldrig fått bearbeta utan det hade stängts in och kom med full kraft tillbaka när jag sen blev sjuk. Och tankarna om att vara oduglig och ovärdig, de har väl egentligen legat där i bakgrunden och malt. Ty när en person får höra hela tiden att den är dålig, inget att ha o.s.v. och det inte finns en stark kärleksfull omgivning som kan fånga upp så blir det en "självuppfyllande profetia", man blir "dålig" för att man får höra så ofta att man är det. Jag kan därför inte låta bli att undra hur det hade tett sig om de hade låtit bli? Hur hade min studietid varit om jag sluppit undan alla hårda ord och ifrågasättandet? Tänk om de låtit bli? Tänk om man istället sett att det kanske var en rätt okej tjej som fanns där? Tänk om det kanske är så att en riktigt bra HR-arbetare gått till spillo? Tänk om de låtit bli...

Hade jag inget eget ansvar? Jo. Och det var väl precis det jag tog genom att studera ordentligt? Ställa frågor? Fundera kring ämnen och verkligen reflektera? Det var väl ansvaret jag tog när jag kom förbered till gruppmöten, lämnade in hemtentor och uppgifter i tid? Tog jag inte mitt ansvar när jag bemötte andra okej? Jag höll inte på med skvaller, intriger eller ständigt ifrågasättande. Jag kan såhär i efterhand helt ödmjukt säga att jag faktiskt gjorde mitt allra bästa utifrån de förutsättningar som fanns. Och är inte det att ta ansvar? Kanske skulle jag ha kollat upp det här med nolle-aktiviteter (för jag hade inte tänkt avstå från alla) ännu mer i förväg, kanske skulle jag ha försökt fixa ett tillfälligt boende under nolle-perioden, kanske skulle jag ha gjort än det ena och än det andra... men jag hade inte möjligheterna. Det fanns ingen ekonomi att ta ifrån, det fanns ingen vettig dator och internet hemma hos mig, det fanns ingen som kunde eller ville ge mig ett handtag med hästar eller annat. Jag hade ett eget ansvar och det tog jag också och än mer därtill, tyvärr var det ingen som såg det. Hade jag inget ansvar att välja att sluta på programmet om det nu var så förfärligt? Jo, såhär i efterhand borde jag ha insett det, men i min omgivning fanns ingen förståelse för att jag ville sluta, det fanns inte ens på kartan att se till sig själv, det var alltid mig det var fel på och hade jag slutat hade jag setts som ett än större misslyckande.

Jag har inga vänner kvar från den här tiden. Inte för att jag lyckades skaffa några nya direkt heller men även de som jag redan umgicks med har valt att vända sig åt andra håll. Det finns ingen skuld hos andra att det blivit så, det största problemet  låg då och ligger väl fortfarande hos mig. Men tänk om det kunnat bli annorlunda? Tänk om man låtit bli att säga allt som sades? Tänk om det då inneburit att jag hade fått med mig ett socialt nätverk? Tänk om jag hade sluppit att höra alla orden, kanske hade jag då inte trott att jag var värdelös? Tänk om det är så att någon kanske missat en rätt okej vän, tänk om jag kanske hade något att bidra med?

Många nätter har de senaste åren ägnats åt tankar om varför människor väljer att uttrycka sig nedsättande om och gentemot andra. Varför det är så utbrett att utan eftertänksamhet spy ur sig galla mot någon? Varför det är okej att ständigt ifrågasätta och anmärka för ifrågasättandets och anmärkandets egen skull? Varför ska det ens behöva finnas en "hackordning"? Varför är det så lätt för vissa att ta sin egen frustration, ilska och negativitet och låta den gå ut över andra? Jag har inga svar. Men däremot vet jag att ansvaret ligger hos den som vräker ur sig allt, ansvaret ligger inte hos den som blir utsatt. Det är aldrig den som blir mobbad som är fel, gör fel eller ser ut fel. Felet ligger hos de som medvetet väljer att göra någon annan illa! Det går att framföra konstruktiv kritik om det nu är något som behöver kritiseras. Det går att hålla igen på orden. Det går att försöka se saker ur mottagarens synvinkel. Det går att låta bli skvaller och skitsnack. Det går att låta bli att skuldbelägga. Däremot går det inte till slut att värja sig för den som drabbas, ens mentala regnrock nöts bort vare sig man vill eller inte. Och att stå hudlös, är en hemsk känsla som nog bara de som råkat ut för det kan riktigt förstå vidden av. Men det går för alla människor att åtminstone försöka förstå vad onda ord egentligen kan göra med en individ!

Mobbningen under tiden vid universitetet är inte ensam orsak till att jag formats till den individ jag är. Den är inte ensam orsak till att jag upplevt stor stress. Den är inte orsaken till att jag levde kvar i en omgivning som var otroligt pressande. Men det är den som fick det hela att rinna över. Det var den som puttade mig över kanten. Det var den som slutligen tog bort självförtroendet. Och jag kan inte låta bli att undra om de som utsatte mig för det här skulle ha låtit bli om de vetat hur jag hade det utanför studierna? Tänk om de låtit bli? Tänk om jag hade lyckats ta mig ur de omständigheter jag levde under om jag bara sluppit de onda orden?

Utöver studierna sysslade jag med ridning. Det fanns två stora ridhästar och en liten ponny hemma på gården jag kommer ifrån. Och de var min passion. Jag hade ridit in dem själv och var på god väg att tävla upp båda de stora på nationell nivå inom hoppning, en av dem gick bland annat Svenskt Avelschampionat med riktigt bra placeringar. Det kanske kan tyckas att jag hade för stora ambitioner med hästarna. Men varför skulle jag inte ha haft det? Jag var en bra ryttare och jag tränade riktigt ambitiöst. Pratade jag för mycket om dem? Ja, möjligen men vem pratar inte om sitt stora intresse? Vem pratar inte om de som står ens hjärta närmast? De övriga studenterna på programmet gjorde då sannerligen det. Var hästarna verkligen en ursäkt för att mobba mig? Sägas bör kanske också att jag hade tränare som kunde ägna timmar åt att stå och skrika på mig och som ytterst sällan sa något positivt. Tränare som aldrig tycktes vara nöjda hur mycket tid och kraft jag än lade på deras övningar.

Förutom hästarna fanns andra djur på gården. Som jag tog hand om eftersom mina föräldrar inte gjorde det fullt ut.  Som tidigare sagts så har jag två yngre bröder, tvillingar, som jag skjutsade till skolan nästan varje dag. Hade jag inte skjutsat dem hade de fått gå 6 km enkel väg och det är väl lite tufft om man går i lågstadiet. Ofta hämtade jag dem på fritids och det var även saker som att skjutsa till idrottsträningar och kompisar, hjälpa dem med läxor. En del av mitt studiebidrag gick också till att köpa kläder och annat till bröderna. Ofta hörde skola och deras kompisars föräldrar av sig till mig istället för våra föräldrar. Gården vi bodde på var i nästan obeboligt skick när vi flyttade dit och jag hjäpte hela tiden till med renoveringar och underhåll. Året innan jag började på PA-programmet fick min far reda på att han hade en allvarlig blodsjukdom, tyvärr fick han reda på det genom att han fick en stor stroke. Stroken medförde att han tappade nästan hela sin empatiska förmåga, vilket vi inte fick någon information om förrän långt senare. Sjukdomen och stroken påverkade hans hälsa mycket och det medförde att ännu mer ansvar lades på mig. Min mor började under denna tid att utveckla ett alkoholberoende, hon var också stressad över sin livssituation, därför var det väl enklast att inte se vad jag faktiskt tvingades gå miste om i form av eget umgänge, studier etc. Båda mina föräldrar använde sig tidigt av ett skuldbeläggande och om jag någon gång sa ifrån så uttrycktes hot om att hästarna skulle tas ifrån mig. Utöver krävande föräldrar fanns ett stort tryck från annan släkt. Jag skulle alltid finnas till hands för min farmor och farbror. Jag hade en moster som redan när jag var 14 börjat tjata om att jag skulle skaffa barn. Det fanns även många som riktade en väldig missriktad välvilja mot mig, ett ständigt påpekande om vad jag skulle göra, hur jag skulle se ut, vad jag skulle tänka. Jag jobbade extra som brevbärare och tidningsbud under somrarna och även under pågående terminer, det jag tjänade gick dock inte till mig utan användes för att kunna behålla hästarna, få mina bröders tillvaro drägligare och så betalade jag hyra, mat och annat till hushållet. Det fanns en pojkvän också. En pojkvän som efter en tid visade sig vara allt annat än vad han utgav sig för att vara. En pojkvän som rent ut kunde säga att jag var ful, manhaftig, okunnig, besvärlig osv. Som kunde utnyttja mig ekonomiskt och slå mig till viss del, eftersom hela omgivningen sa att han var precis vad jag förtjänade. Gjorde jag slut? Jo, flera gånger. Men alla som nån gång råkat på en destruktiv partner vet hur svårt det är att bryta sig loss. Man är dessutom rädd för att det ska bli värre om man lämnar. I mitt fall följde ett och halvt år av telefonterror efter att jag lämnat honom. För att hinna med så sprang jag jämt, hela tiden for jag runt, alltid småspringande, det var så naturligt att jag aldrig märkte att jag inte gick utan sprang. Såhär hade jag det utanför universitetets begränsade värld, undrar om någon nånsin såg det? Förstod jag själv hur illa det var? Nej, för jag hade aldrig upplevt något annat. Och som sagt, får man bara höra att man är dålig, är det lätt att man till slut tror på det. Ville jag bryta mig loss? Ja, men inte utan hästarna, de betydde allt för mig. Gjorde jag några försökt, tog jag eget ansvar? Ja, flera gånger men jag antingen hindrades eller fick höra att jag aldrig skulle klara av det. Andra studenter har inget ansvar eller skuld till att jag hade det tufft på andra håll. Men hur hade det sett ut om de låtit bli att göra som de gjorde? Tänk om de låtit bli?

Det här är en viktig text. Viktig för att det talas för lite om mobbning bland vuxna. Viktig för att mobbning förekommer på såväl universitetsutbildningar som på arbetsplatser. Men kanske allra viktigast för att den är viktig för mig. Texten har inte skrivits för att lägga skuld på någon annan. Texten har skrivits för att lätta bördan från mina axlar en smula. För jag är viktig. Precis lika viktig som någon annan, jag är inte värdelös, jag är inte konstig. Och till den som säger elaka saker titt som tätt till sina medmänniskor, studenter eller kollegor, tänk dig för! Låt bli att vräka ur dig det där obetänksamma negativa gnället som mottagaren med stor sannolikhet inte förtjänar. Mobbning har aldrig nånsin varit okej och det säger egentligen ingenting om den som blir utsatt men en himla massa om den som utför. Till den student som kämpar, som blir utsatt, som fryses ut, som gråter när den kommer hem vill jag avsluta med det jag önskat att någon sagt till mig: Du är viktig! Du är inte det negativa som andra säger att du är. Du är du och det är tillräckligt.

Tänk om de låtit bli, inlägg 1

Tänk om de låtit bli

Har länge tänkt skriva ner något om min tid vid universitetet. Tanken väcktes för några år sedan när alumninätverket hade gästbloggare. Och då hade jag tänkt skriva om mitt jobb som administratör inom fastighetsbranschen, hur intressant det var med människors boendemiljö och glädjen i att kunna vara behjälplig vid kanske de största affärerna som människor gör som privatpersoner. Samt att det på något sätt ändå kan lösa sig även om man inte får jobb inom det område man utbildat sig som. Säkerligen hade jag även velat nämna min häst som höll mig uppe under studietiden och som senare var motivationen till att jobba hårt (så här i efterhand så går det att se att det var alltför hårt), hon var den stora glädjen i mitt liv och en trogen vän. Vid tiden då jag börjat skissa på en text var min häst även dräktig och ett litet högt efterlängtat föl väntades i juli 2011.

Under våren 2011 blev jag sjuk i kraftig influensa precis efter att jag anmält intresse som gästbloggare så jag fick tacka nej, men hade för avsikt att skriva en text så fort jag repat mig lite. Men sedan följde en kort tid med den ena tunga händelsen efter den andra; min hund höll på att stryka med av ett ormbett, mitt arbete försvann, min far dog oväntat och efterlämnade ett väldigt trassligt dödsbo, jag lämnades ensam att sköta allt med begravning, bouppteckning, företagsavslut m.m. Två dagar innan min fars begravning föddes fölet, men tyvärr flera veckor för tidigt så han var svag vid födseln. Vid fölningen drabbades min häst av en psykos och tog aldrig till sig fölet samtidigt som hon själv var väldigt sjuk. Fölet repade sig men kom att kräva flaskmatning dygnet runt, veterinärvård och mycket omvårdnad. Efter en dryg månad tvingades jag tyvärr till avlivning av såväl föl som hans mor eftersom deras tillstånd kraftigt försämrades och det inte fanns hopp om bättring. I slutet av sommaren 2011 började min hund må dåligt vilket senare visade sig vara diabetes. Någonstans här började jag gå sönder såväl fysiskt som psykiskt. Vid kontakt med vården skrevs tabletter ut, vilka gjorde mig jättesjuk. Under hösten hade jag börjat  repat mig och även börjat skissa på en text. Men då jag fick två lunginflammationer i tät följd, juridiska tvister jag "ärvt" från fars dödsbo samt andra djurs bortgång följde så var utbrändheten ganska raskt ett faktum. Och med utbrändheten kom en svårighet att kommunicera, "orden fanns inte längre" och fingrarna knöt sig när jag försökte skriva. Orden har börjat komma åter till mig nu även om det går långsamt att skriva och är smärtsamt, men på något vis är det också förlösande.

I och med att jag drabbades av utbrändhet fick jag en ny kontakt inom vården. När vi först träffades hade jag i princip inga minnen kvar annat än av de senaste månaderna. Långsamt har vi genom samtal lättat på dörrar som jag tydligen hade stängt och bommat igen väldigt kraftigt, för att försöka förstå varför jag blev så sjuk. Visserligen var jag utsatt för en nästan övermänsklig stress under våren och sommaren men gissningsvis fanns det annat bakom också. Jag mådde själv väldigt dåligt av att inte ha några minnen, kände mig rotlös och undrade om de där glimtarna som kom i mardrömmar endast var allt. En del samtal har ägnats åt den tidsperiod då jag studerade och jag har också funderat mycket själv. En del av resultatet av funderingarna och samtalen är den här texten.
Jag började på Personal- & Arbetsvetenskapsprogrammet (PA-programmet) vid Linköpings universitet hösten 1999. Jag såg mycket fram emot att börja vid universitetet, träffa nya människor, kanske få nya vänner, vidga vyerna lite, se en del av studentlivet, lära mig nya saker. Och inte minst, jag hade valt ett program jag verkligen tyckte verkade intressant!

När började det gå fel? Ja, kanske redan första dagen? Jag var som sagt riktigt motiverad. Men jag var inte beredd på att man förväntades bo i Linköping, kunna gå direkt till festande och nolleaktiviteter efter föreläsningar och träffar på universitetet, det fanns ingen information om att man skulle vara beredd på sånt. Inte heller hade man sagt till i förväg om att nollorna förväntades dricka mycket alkohol. Jag kunde inte följa med på kvällen och jag kunde inte dricka sprit. Det fanns en mycket enkel förklaring till det, jag var tvungen att åka hem och ge mina hästar mat och jag var tvungen att vara nykter eftersom jag hade ansvar för att skjutsa mina tio år yngre bröder till skolan morgonen därpå. Detta togs inte väl emot av de andra medlemmarna i den grupp jag var indelad i eller av faddrar och sedan var det väl liksom fritt fram efter det...

"Malin du är SÅ konstig", det händer fortfarande att jag vaknar ur en dröm och hör de där orden. De förekom liksom inte bara en gång, utan nästan varje dag jag var på universitetet och i flera olika sammanhang.  Det var bara den där meningen, det fanns aldrig en förklaring eller motivering till varför den sas. Utan den kom alltid med ett nedlåtande tonfall och väldigt ofta utan att jag gjort eller sagt något. Än idag efter väldigt mycket funderade har jag fortfarande inte förstått vad det var som var så konstigt med mig eller hur jag skulle ha kunnat få det att sluta. Jag gjorde allt i min makt för att ändra på mig och anpassa mig efter vad det nu än var som efterfrågades, men det räckte visst aldrig till efter som det fortsatte under hela studietiden.

Några veckor in på höstterminen blev jag sjuk. En influensa som gick hårt åt mig. Jag var borta i ungefär två veckor. Men så är det ju tyvärr. Människor blir sjuka. Ingen väljer att få ett virus och det kan drabba alla. Jag var inte borta mer än andra och jag var inte mindre engagerad än andra studenter på programmet. Jag läste all kurslitteratur och även annat inom området, kom förberedd till grupparbeten, rättade mig helt efter de regler som gruppen satt upp, lyssnade och antecknade på föreläsningar, delade med mig av material om nån frågade. Men ändå... så kom en tjej fram till mig då jag en dag var tvungen att gå lite tidigare från ett grupparbete (vilket jag meddelat i god tid) och sa rent ut att "Malin du ska inte gå kvar på programmet för du är inte tillräckligt motiverad!!!". Jag grät hela vägen hem. Och det var inte den enda gången. Om det är någon som ska ha rätt att tala om för en student att den inte ska gå kvar så borde det väl vara programmets rektor eller annan ansvarig personal? Men enskilda andra studenter? Jag blev rätt chockad av det där påhoppet och tyvärr drog jag mig därför undan i diskussioner, vilket kanske var precis vad de andra ville. Men låt mig dock påpeka att i den grupp jag gick i så var tre av de andra på besök hos studievägledaren eftersom de tvivlade på om de valt rätt utbildning liksom flera andra studenter på programmet, jag var inte dit för jag var som sagt nöjd med mitt val och jag var intresserad. Jag ville studera och sedan jobba med de här frågorna, och inte minst jag ville jobba tillsammans med människor inte enbart bestämma över dem. Kanske är det det som är så konstigt med mig? Jag är inte ute efter makt eller att trycka ner andra, vilket såhär i efterhand var tydligt att många andra studenter på PA-programmet var.

Var det då bara dessa två ovanstående saker som skedde? Nej. Det var saker som att en tjej sa åt mig att flytta på mig eftersom hon inte kunde sitta bredvid mig då jag hade häst och hon var allergisk (jag hade helt rena, nytvättade kläder och hade duschat precis innan jag åkte hemifrån). Att jag satt på platsen först och att det inte fanns någon annan ledig stol i hela salen var visst inte vidkommande. En annan tjej var riktigt sur över att ha blivit lottad i samma grupp som mig och sa åt mig att jag skulle byta för hon ville inte vara i samma grupp som mig och dessutom hade hon ju varit det en gång förut. Varför var det jag som skulle byta och inte hon om det nu var så att hon var så irriterad? Jag fick låna ut min mobiltelefon för samtal som behövde ringas i samband med grupparbeten, jag skjutsade folk i min bil m.m. jag fick aldrig tillbaka rätt mängd pengar. Det förekom rena lögner om att jag skulle vara skyldig andra pengar trots att jag aldrig frågat dem om lån. Det förekom lögner om att jag var ute efter att stjäla andras pojkvänner. Jag undanhölls information. Trots att jag betalat medlemskap i sektionen för hela studietiden sades att jag inte var medlem. Personer kunde inför en hel grupp stå och ifrågasätta mitt privatliv. De kunde säga att jag var tvungen att sälja mina hästar, ta sabbatsår och åka utomlands för det var så otroligt viktigt att man jobbat på kibbutz, varit aupair och sånt och eftersom jag inte hade det så var jag en dålig och omogen person. Ingen frågade om det egentligen var något jag ville... När en tumör av en slump hittades då jag besökte vården för annat ifrågasattes även det. Jag genomgick totalt åtta operationer/kontroller på två år och vid varje behövde jag få ledigt ett par dagar, då sades att jag nog egentligen inte var sjuk utan hittade på. Och när det inte var glåpord, kritik eller ifrågasättande så fanns ju alltid möjligheten att frysa ut mig fysiskt.  Enda gången jag slapp glåporden var under de veckor jag valde att läsa valfria kurser på en annan institution (EKI), det var en sån oerhörd lättnad! Jag kom tillbaka från EKI med förnyad energi och faktiskt lite framtidstro, men inget hade förändrats. Tyvärr var det hela inte isolerat till studenter.  När jag presenterade min idé inför magisteruppsats stod de två kursansvariga och i princip skrek i 10 minuter om att arbetsrätt inte alls var någon del av HR och att man på programmet minsann sysslade med mjuka frågor och inte nåt så vidrigt hårt som juridik. Ingen gav något förslag på vad jag skulle skriva om istället. Ingen förde en dialog med mig. Ingen ställde några fördjupande frågor om hur jag tänkt lägga upp det hela eller om jag hade någon annan fundering kring ämnesområde. Det var ren och skär kritik i ett hetsigt tonfall och jag uppfattade det som om att det inte enbart var riktat mot ämnesområdet arbetsrätt utan även mot mig som person ty det fanns inget resonerande överhuvudtaget. Gjorde jag något för att reta upp kursansvariga? NEJ! Jag var så paff att jag satt tyst och handlingsförlamad under deras utläggning, sedan gick jag vid rast ut till toaletten och kräktes av chock. Den sista tiden på programmet försökte jag undvika de värsta plågoandarna men de tycktes hitta mig ändå, det förekom även sådant som att man med flit lät bli att läsa mina rapporter inför seminarium, påstod att jag ej betalat in pengar till avslutningsmiddagen osv. Ett år efter att vi slutat anordnades en återträff. Jag fick på omvägar veta att de inte kunnat skicka inbjudan till mig, detta trots att jag redan långt tidigare anmält intresse. Min e-post adress fanns tillgänglig, jag stod i telefonkatalogen, bodde på samma adress som tidigare och var dessutom fortfarande inskriven som student men ändå så påstods att jag inte gick att få tag på. Då blev jag faktiskt riktigt besviken, ledsen och faktiskt en smula arg, att man till och med skulle fortsätta med allt efter att programmet slutat...

Jag började PA-programmet hösten 1999, full av motivation och med ett djupt intresse för personalfrågor. I juni 2003 tog jag examen med totalt söndersmulat hjärta. Fullt övertygad om att jag var en dålig, okunnig, korkad, ful, konstig, udda, felaktig, intolerant, ovärdig, självisk och på alla sätt dålig person hade jag inte längre någon passion för HR-frågor. Jag hade ett intresse, men jag trodde att allt som sagts faktiskt var sant och att jag aldrig skulle kunna göra något av min långa utbildning. Jag har gjort några ansökningar om HR/personaljobb men ja, jag hade tappat hjärtat. Och jag hade också fått tvivel, tvivel om att det kanske inte var rätt ämne för mig ändå trots att jag hade all den där instuderade kunskapen, en förmåga och en examen. Kanske värst av allt, de där åren har sått ett tvivel om mig själv som person och fått mig att ha en djupt sittande undermedvetande tro om att andra vill mig illa.

(Texten är lång och har därför delats upp i två delar.)

Underbara onsdag i efterskott

Igår så var det ju onsdag och Linda hade sin fotoutmaning Underbara onsdag. Temat denna gång var drastiskt. Jag hade klurat ut en grej och tänkt vara med men både de himlans bacillerna och medicinen bråkar med mig och rätt dramatiskt med för den delen så det blev ännu en dag i sängen istället. Men i alla fall så tänkte jag tipsa om en grej som nog allt kan passa både på temat som inom trädgårdsvärlden...

Händerna... hos den som grejar mycket i trädgården får de ju mer än sin beskärda del av slit, jord och väder och vind. Mina händer har ju dessutom i flera år slitits av granris, enris och allt annat som hör julen till inom blomsterhandeln plus alla timmar i stallet.

Det är också så lätt att glömma bort de där händerna... för det är så mycket man vill göra och så mycket som ska hinnas med.

I höstas så gick flera av mina naglar av, de var väl inte direkt i bästa skick sen innan men när det började blöda och inte fanns något alls ovanför fingertoppen så kändes det som en drastisk åtgärd krävdes. Så jag som inte alls är van vid skönhetsbehandlingar bokade helt sonika in mig för nagelförstärkning! Och vilken skillnad det är nu! Mina egna naglar får växa fram ifred där under gelélagren och så har jag fått ett fint lack dessutom. :) Visst det kostar en rejäl slant men det kan det kanske få vara värt när händerna mår bättre.

Dessutom kör jag nu med en handskrubb från Crabtree & Evelyn (finns andra märken också) en-två gånger i veckan, en bättre handcreme, nagelbandskräm och en speciell nagelborste. Värt den lilla extra tid det tar och så håller ju förhoppningsvis händerna för mer trädgårderande.

Titta in till Väzthusliv för fler tolkningar

(mina naglar är gjorda av Therese på Mias lilla salong i Borensberg)

Blommig fredag: inför advent

Blommig fredag hos Rosor och Bladlöss med temat  "Inför 1:a advent". Jag har tagit hem en enbuske de kapat vid röjning, får se vad det kan bli av den.

Men inför advent har jag även lyckats få både en brist, en bacill och ett virus och en inflammation i näsan. Och vid behandling av det ena fick jag ytterligare en åkomma... så idag fick det inte bli något fejande eller fixande utan en tur till apotek och ett helt batteri av medikamenter fick följa med hem.

Så... vi får se. Det borde inte bli så mycket fixande iaf. Jag borde kanske ta det lugnt. Dricka te, äta pepparkakor och blåbär utöver de där tabletterna och annat jox ;). Men det brukar inte gå så bra, jag är inte den som får höga temperaturer när jag har feber utan istället blir det "ruscher", hörsel-hallucinationer och en prestationsångest utan dess like. Jag gör väl oftast alldeles för mycket och blir mer sliten så den här gången ska jag verkligen försöka. Får gå ut till de där "vålnaderna" i frost jag såg igår om febern blir för jobbigt, vi gör oss nog rätt bra ihop utseendemässigt sätt ;)

Önskar en fin advent!

Gå in hit för andras tolkningar.

Krigstrött

Har känt av det ett tag nu. Tröttheten har ökat i intensitet. Den biter i hasorna samtidigt som den där väggen framför inte tycks rucka sig en millimeter trots att jag hamrat så länge. Kan inte förklara det på annat sätt än att det är krigströtthet, för ett krig det är det varje dag. Krig är väl kanske inte rätt ord heller egentligen, en kamp kanske. Det finns ett engelsk ord som kanske kan förklara det bättre, battle weary.

De senaste veckornas influensa,hosta, blåskatarrerna och sommarens långa tid med ögoninflammation har väl förmodligen också bidragit. Jag hade en hel del skador sen tidigare och de gör sig förstås extra påminda när annat bråkar. Det blir tungt för själen när kroppen inte heller är okej. Och fysisk smärta den bryter ner, den är alltid där oavsett om man försöker tänka bort den. Och hur ska man ens kunna tänka bort den när revbenen verkligen "skriker" varje gång en hostattack kommer, benen inte bär mer än några tiotal meter och maten som ska göra det bättre inte får stanna kvar?

Förra veckan var jag på ett möte som Försäkringskassan kallat till, en person för Arbetsförmedlingen var också där. Gudskelov min vårdkontakt också. Handläggaren på Försäkringskassan har hitintills varit vettig, men nu är det visst slut på dagar snart. Jag förstår att de har ett system att hålla sig till och att det måste gå till enligt regelboken. Men faktum är att medan de haft sin utredning under nästan ett års tid så har jag blivit sjukare och tröttare och ledsnare. Det är verkligen tråkigt att de inte kan se det, och inte heller tro på det vårdpersonalen säger. En överläkare med många års erfarenhet väger tydligen väldigt lätt i dagens "arbetslinje". För det är ju så att varje gång det har skrivits ett intyg så har det stått där... Malin kommer inte må bättre av ett jobb, hon har jobbat alldeles för mycket redan innan... Det var också vårdens förslag att jag skulle ansöka om en mer permanent ersättning, vilket jag gjorde i oktober 2013. Utredningen tog till i juni 2014 och all den tiden med ovisshet var frätande bara det. Jag har varit hos en Försäkringsläkare som körde upp vassa saker i min nacke, trots att jag sa till innan om att jag inte tål sånt pga pålagringarna, fick höra att jag inte bryr mig om mitt utseende, att mina hundar (som verkligen varit det som hållit mig flytande) är ett tecken på att jag egentligen orkar göra en massa. Att hundarna gått på dagis samt att jag kört dem dit var något som ifrågasattes och i slutänden gjordes till min nackdel. Att jag överhuvudtaget inte levt utan hundarna, att deras dagis varit en stor källa till glädje och att det inte går att åka kollektivt därifrån jag bodde - det var inget som sågs. Att jag länge varit inskriven som patient på infektionskliniken på US och att läkaren där tyckt att det varit bra att mitt immunförsvar "fått vila" sig från mycket kontakter togs heller inte upp. Visserligen är det "bara" cmv- virus och förkylningsvirus, men hos mig får de ju så stora konsekvenser. Innan ansökan om permanent ersättning gjordes var jag lite tveksam, tyckte det kändes ledsamt för egentligen vill jag ju ha ett liv som alla andra och att få en officiell stämpel som sjuk det kändes tungt. För det är tyvärr så att jag tidigare i livet fått höra saker som "du borde läggas in på institution", " du är ju alltid sjuk", "du är så konstig" och så vidare, det kändes som om mobbarna skulle få rätt i slutänden, efter ett samtal med läkaren såg jag det på ett annat sätt och då var ansökan längre inte ett problem. Men åter till mötet i onsdags... det gick inte bra. Jag kände att det nog var bättre att stå framför tåget än åka med det när jag skulle ta mig därifrån. Nu åkte jag ju med ändå uppenbarligen, men känslan den sitter kvar. Som sagt battle weary...

Jag har inte valt att ha det så här. Tvärtom så har jag hela livet kämpat för att det inte skulle bli såhär. Aldrig velat ligg någon till last. Alltid hjälpt andra och hoppats på att själv få lite tillbaka. Alltid försökt lite till, alltid gjort som förväntats, alltid lyssnat till "bättre vetande" personer, alltid jobbat, alltid presterat. Men nu är det såhär, jag är 35 år, vilsen, utbränd och tragiskt nog på flera sätt utsliten. Kunde jag valt annorlunda? Kunde jag sett saker på annat vis? Kunde jag agerat annorlunda? Kunde jag tänkte på mig själv i första hand? Svaret på frågorna borde vara ett rungande ja, men det är inte så. För jag kunde inte gjort annorlunda, jag visste inte att valmöjligheterna fanns. Det var ett liv från dag till dag där näsan knappt kom över ytan, där pressen från omgivningen i kombination med egna ambitioner och en medfödd strävsamhet gjorde att jag aldrig höjde blicken, jag såg inte "expresståget" förrän krocken var ett faktum.

Några tankar kring män, bloggen och tröttheten

Jag har genom livet råkat ut för en hel del otrevligheter. Trots att jag inte är lastgammal och dessutom har haft ett fast förhållande med min nuvarande pojkvän i 11 år så har jag fått mer än min beskärda del av män med i mitt tycke väldigt märklig människosyn såväl som kvinnosyn. Det är möjligt att jag är överkänslig och överreagerar men just nu känner jag att det är läge att säga ifrån. För vissa saker är inte okej.

Den här bloggen är i främsta hand en slags trädgårds-, blomster- och naturblogg där jag skriver om sådant som gör mitt liv aningens lättare. Sådant jag gillar och sådant jag vill dela med mig av för att andra ska kunna få se det, inte nödvändigtvis på egen hand då jag tycker att bilder och texter utmärkt kan fungera som en slags resa fast man egentligen sitter hemma i soffan. Den är mitt andningshål och ett sätt att få ett mål och syfte med mitt fotograferande. Det blir en hållpunkt i en tillvaro som stundtals är rätt tuff och den är min minnesbank eftersom jag sliter med försämrade minnes-och kognitionsförmågor. Att ha läsare är jättekul, men mina inlägg de skrivs utifrån mitt hjärta och den som läser måste förstå att det är "min värld" man kliver in i, inget skrivs för syns skull.

Efter inlägget om vår lilla resa i Tiveden fick jag en kommentar som i sig var rätt oskyldig. Men jag fick också ett mail. Och i det mailet stod följande: "Hej hej Jag har det bara bra värmen är ju bättre än kylan men jag mår som jag gör. Har en fråga hur orkar du vara utan din pojkvän så mycket blir du inte sugen på sex? Jag brukar få panik om jag inte får regelbundet , lite privat men tror du fixar det"

Sånt här är inte okej att skicka till någon! Jag har fått tre mail tidigare ifrån denna man, vilka handlat om foto och vädret i allmänhet. Jag må vara naiv men jag begriper då mycket väl vad det fiskas efter. Förutom att jag tycker det är oförskämt att skriva såhär närgångna frågor till någon man inte känner så blir jag illa till mods för att det är beräknande. Bara tanken på att någon vill utnyttja mig får mig att må illa. Sammanfattningsvis: ni män som skriver raggmail till okända kvinnor, sluta genast upp! Och fundera även på er kvinnosyn i allmänhet, kvinnor är inte till för att tillfredsställa era panikkänslor eller följa era minsta vinkar! Dessutom borde ni välja era forum bättre om ni nu är ute efter ragg, en trädgårdsblogg är inte ett sådant forum...

Som sagt så har jag under lång tid varit trött. En trötthet som alltid är närvarande och som inte går över hur mycket jag en försöker eller vill. Varje dag de senaste 3 åren har varit en kamp. Och i den kampen har jag förlorat mycket; alla mina hästar och kaniner, trädgården, vänner, syskon, hälsan i stort. Sådana här mail som det ovan gör inte tröttheten lättare att bära...

Tiveden, underbart bad, trött tjej och rara vovvar

Min pojkvän har haft semester. Och förra veckan gjorde vi en liten resa i Tiveden. Det är så speciellt där, ett sagolandskap på sätt och vis.

vi började vid Djäknasundet. En vik av Vättern som går in i landskapet. Sandstrand, en liten ankringsplats för båtar, stigar, klippor och grillplats.

Vattnet var turkost! :) Och när barnen gått för att fiska fick Franz bada litegrann.

Efter en stunds snurrande och lunch i Karlsborg  styrde vi kosan mot Tivedens katedral. Kyrkan i Undenäs har verkligen en speciell karaktär och bryter av landskapet. En vacker trakt i kontrast till de väldiga skogarna runt om.

Efter Undenäs åkte vi vägen mot Laxå men svängde av mot Sävsjöfallet och stannade vid ett litet hus kallat Bakstugan. Där fikade vi och gick en liten promenad. Nu är jag inte pigg på att vara med på bild men på fotot ovan är det jag. Och som kanske synes är jag en rätt trött varelse... och med ögoninflammation också. Att ta sig ut på sånt här är skoj, men kraften finns inte riktigt egentligen.

Bilder på det lilla caféet som även serverade raggmunk och pyttipanna vid lunch. Bergslagsleden går förbi i närheten.

Ovan älskade Franz i blåbärsriset. Nedan en av flera kolarkojor att övernatta i som fanns i närheten av caféet.

Sammantaget en fin dag. Och en resa som kan rekommenderas.

Vad är väl en bal på slottet?!? När det finns en park utanför?

Blev så trött på min hälsa och att jag så sällan kommer iväg på grejer eller träffar folk. Tog en bunt piller och massa vitaminjuice. Sen hängde jag utanför konserterna på slottet. Rock n' roll-taxar hängde med! Det gick utmärkt, tror de tyckte det var lite spännande  . Får väl sota för det i morgon, men yay för mig! Och yay för rock'n'roll-taxar! Träden i hamnparken är så himla maffiga, det ger en speciell inramning. Många hade picknick i gräset under dem. Igelkottarna var också ute och hade party ;)

Nässja

Det var varmt och kvavt igår. På eftermiddagen tog jag med vovvarna ut till byn Nässja utanför Vadstena för att de skulle få gå på promenad i mer lugn miljö. På bilden ovan ena gaveln av den lilla kyrkan.

Det finns en plats med en stor domarring här och det var där vi gick lite grann.

Domarringen är så stor att det var svårt att få med hela på foto. Tänker att det måste gått åt enormt mycket muskelkraft för att få dessa bumlingar på plats

Franz mådde dock inte bra som kanske syns ovan. Tror att han dels kände av värmen och så är han så rädd för åska, tyvärr misstar han även andra ljud för åska. Det har varit kämpigt för vovvarna igen, de är nervösa och blir skygga. Det är ju dock inte så konstigt när vi vid några tillfällen blivit hotade när vi bara varit ute och gått, Andy är också rädd för män sedan han var liten, vet inte riktigt varför men nu har det blivit värre igen, har tränat men det går bort när han blir trängd, är jättesvårt när folk inte respekterar att man säger till att han ska få vara ifred. Hjärtegull är skendräktig och har därför en del idéer vilket också påverkar grabbarna. sen är jag medveten om att de blir påverkade av sin matte, och matte blev tyvärr också nervös och ledsen pga lapparna.

Andy uppskattade iaf att få komma ut i lite högre gräs. Det blev bättre med dem senare på kvällen när värmen lagt sig. Franz fick vila hela kvällen och var glad igen i morse.

Den stora eken i mitten av domarringen gör det hela än mer speciellt.

Nässja kyrka ligger på en höjd så man ser staden därifrån. Slottet är i mitten.

Ovan vyer av kyrkan från andra håll. Speciell, något av en borg nästan.

Vy ut över Vättern.En vacker trakt. En ganska liten men lagom utflykt. 

Är trött och ledsen fortfarande men det känns aningens bättre. Det är svårt att komma bort från det här med skammen, har alltid fått inpräntat att det är fel att vara ledsen så det blir lite av dubbla bördor. Värmen gav med sig under kvällen och inatt har det regnat så vädret känns fräschare.

Önskan om ett bra liv

Det har varit lite tyst här igen ett tag.

Kameran är full av somriga bilder på vresrosor, buketter och de ljuvaste aklejor. Men de är kvar där. Just i de stunder då de tas, när vi är ute och går då är livet okej. Men sen när det är dags att föra över dem hit eller till arkiv då tar det stopp. Ett tag trodde jag att det skulle bli roligare om jag hade en ny kamera, nu tvivlar jag på om det verkligen är där skon klämmer.

Orden finns inte heller. Det knyter sig i magen och fingrar kroknar. Själen har fått nog och hjärtat vill inte vara med längre. Såhär har det visserligen varit förut, men det har gått över. Nu är det svårare.

För den som inte vet så är utbrändhet och posttraumatisk stress ett smärre helvete. Tröttheten är alltid där och ofta förlamande tung, märkligt nog är det trots detta ofta svårt att sova. Och även om man sover så vaknar man med tröttheten kvar ändå. De minsta saker tar lång tid och mycket kraft. Jag har båda två av dessa "diagnoser". En långvarig pressad livssituation, lite eller obefintligt stöd, en arbetsgivare av värsta sorten och ovanpå det en kraftig virusinfektion så var tröttheten ett faktum. Bara infektionen i sig sägs medföra en stor trötthet i upp till ett år. Efter att jag blev sjukskriven för tre år sedan så gick min far bort vilket medförde att jag ärvde ett väldigt trassligt dödsbo inkluderat ett företag, flertalet rättstvister/reklamationer har förekommit och därtill blev jag anklagad för förskingring av en bror. Jag blev också arbetslös då jag arbetat i fars företag. Sedan dog mitt högt efterlängtande föl efter fem veckors kamp för att få honom att klara sig. Fölets mor som jag haft i sexton år fick också tas bort, en fölningspsykos som inte släppte. därefter följde flera kaniners och katters bortgång, avlivning av en liten ponny jag tyckte mycket om, infektioner, trassel med hus och ekonomibyggnader, påhopp från gamla arbetsgivaren, olaga intrång på gården, en förföljelse av en man som jag till slut fick be om hjälp av advokat för att få stopp på, sjuka hundar m.m. Det hela avslutades med att mina ena bror gick till mäklare och la ut gården till försäljning utan att tala om det innan. Sedan gjorde han dock inget alls inför visningar eller för att få klart renoveringar och städning till försäljningsdatum. I november då jag skulle flytta ifrån gården gjorde jag illa en fot kraftigt så jag har fram till april haft svårigheter att gå. Så utbrändheten har så att säga inte haft tid att ens försöka läka ut. Min samtalskontakt ville ha en sammanfattning av händelser som skett efter att jag insjuknat, det blev 65 sidor i kortfattad form...
Därtill har jag posttraumatisk stress som medför långvariga och ångestfyllda mardrömmar där jag återupplever fragment gång på gång. Det gör en inte mindre trött. Vissa sociala situationer är jobbiga eftersom jag tenderar att gå i baklås, även fast jag är så van vid kritik så gör det jäkligt ont och jag tenderar att tystna istället.

Ovanstående stycke skrivs för att försöka förklara varför jag valde att flytta dit där jag bor idag. Jag hade en önskan om ett bättre liv. En lättare tillvaro där jag kunde få vila mig men ändå ha närhet till service och kultur, sjön och fina promenadvägar. Jag har sörjt frånvaron av trädgård mycket men det har underlättat lite grann att det finns parker i närheten och att jag har en liten balkong. Lägenheten har jag tyckt mycket om, den har en trevlig planlösning och en ljus färgsättning. Visserligen är den lite daterad i sin 40-tals utformning men som sagt jag har gillat den. Jag blev också lovad att det skulle vara ett lugnt hus med vettiga grannar. Det blev en stor omställning för mina hundar men de verkar ha funnit sig mer till rätta nu.

Och så kommer vi fram till idag då... jag kan inte bo kvar här. Det bara inte går. För även om jag som sagt hade en önskan och förhoppning om ett enklare och bättre liv så går det inte längre att stå ut här. De senaste sex månaderna har jag flera gånger fått arga anonyma lappar, min besökande pojkvän har också fått lapp på bilen. Det sista jag vill är att bråka och jag har verkligen ansträngt mig för att visa hänsyn till grannar. Men i fredags när kom hem efter att bara ha varit borta drygt en timme så satt en lapp igen på dörren. Och den här gången handlade det om hundarna. Den minste som var helt lugn när jag gick hade tydligen blivit skrämd och skällde. Men det som stod på lappen saknar helt grund, hundarna är ju inte ens hemma större delen av dygnet eftersom de går på dagis. Vi har också varit bortresta en hel del. Jag klarar inte längre av den stress som dessa lappar medför. Jag törs knappt inte gå ut längre. Nu är lägenheten uppsagd. Jag har sagt ifrån om de anonyma lapparna men det känns inte värt att leva med stressen att aldrig vara säker på att det inte kommer något nytt. Det var hundarna den här gången, vad blir det nästa... någon här i huset mår inte bra verkar det som, speciellt inte eftersom det även har luktat urin i trappuppgången, mycket ljud förekommer också nattetid.

Nu lever jag igen med en stor osäkerhet, det var det sista jag hoppats på. Jag hoppas på att hitta ett litet hus på landet iaf över sommaren men det ser verkligen mörkt ut på den fronten också.

Jag är väl medveten om att det finns många människor i världen som har det ännu värre. Men tyvärr kan jag inte komma bort från den här längtan om ett bättre liv, en enklare tillvaro, en trädgård, ett litet hus på landet...




Om nu någon skulle vara intresserad så finns en bok kallad Trädgårdsterapi skriven av forskare på SLU i Alnarp. Jag håller väl kanske inte med om allt de skriver men boken innehåller en bra beskrivning av utbrändhet och dess orsaker.

Moodboard Februari

Moodboard February

Nursing the garden within

With injured feet, aching knees, a concussion and a worried mind there is not that much time spent outside here other than the doggies walks (I have a labradormix and two dachshounds). Instead I nurse the garden within:

Reading books (I have a little library of about 250 gardening books) and magazines. Time and time again looking trough the most adorable seedcatalouge from Runåbergs Fröer.

Using a floral scented perfume. Ligthning candle with scent of sweet peas or hyacint. Making tea with my little set from Kew Gardens and then dreaming of the time when we visited it. The sugarbowl, milk jug and teacup brings back memories of a time when life seemed so much brighter. 

Pictured above are my little "snuggle-corner" in the kitchen. This is where I sit and dream of days to come(how about that little house and garden by the sea?) and remember all those flowers now long gone.

To me gardening is not just digging in the soil, cutting grass, cultivating crops and making flowerarrangements.

Gardening is a state of mind.

FOR OTHER LOVELY MOODBOARDS PLEASE VISIT TRÄDGÅRDEN PÅ HÖJDEN

"I mind me in the days departed,
How often underneath the sun
With childish bounds I used to run
    To a garden long deserted.

The beds and walks were vanish’d quite;
And wheresoe’er had struck the spade,
The greenest grasses Nature laid,
    To sanctify her right.

I call’d the place my wilderness,
For no one enter’d there but I.
The sheep look’d in, the grass to espy,
    And pass’d it ne’ertheless.

The trees were interwoven wild,
And spread their boughs enough about
To keep both sheep and shepherd out,
    But not a happy child.

Adventurous joy it was for me!
I crept beneath the boughs, and found
A circle smooth of mossy ground
    Beneath a poplar-tree.

Old garden rose-trees hedged it in,
Bedropt with roses waxen-white,
Well satisfied with dew and light,
    And careless to be seen."

- Lines from The Deserted Garden by Elisabeth Barret Browning