Har känt av det ett tag nu. Tröttheten har ökat i intensitet. Den biter i hasorna samtidigt som den där väggen framför inte tycks rucka sig en millimeter trots att jag hamrat så länge. Kan inte förklara det på annat sätt än att det är krigströtthet, för ett krig det är det varje dag. Krig är väl kanske inte rätt ord heller egentligen, en kamp kanske. Det finns ett engelsk ord som kanske kan förklara det bättre, battle weary.
De senaste veckornas influensa,hosta, blåskatarrerna och sommarens långa tid med ögoninflammation har väl förmodligen också bidragit. Jag hade en hel del skador sen tidigare och de gör sig förstås extra påminda när annat bråkar. Det blir tungt för själen när kroppen inte heller är okej. Och fysisk smärta den bryter ner, den är alltid där oavsett om man försöker tänka bort den. Och hur ska man ens kunna tänka bort den när revbenen verkligen "skriker" varje gång en hostattack kommer, benen inte bär mer än några tiotal meter och maten som ska göra det bättre inte får stanna kvar?
Förra veckan var jag på ett möte som Försäkringskassan kallat till, en person för Arbetsförmedlingen var också där. Gudskelov min vårdkontakt också. Handläggaren på Försäkringskassan har hitintills varit vettig, men nu är det visst slut på dagar snart. Jag förstår att de har ett system att hålla sig till och att det måste gå till enligt regelboken. Men faktum är att medan de haft sin utredning under nästan ett års tid så har jag blivit sjukare och tröttare och ledsnare. Det är verkligen tråkigt att de inte kan se det, och inte heller tro på det vårdpersonalen säger. En överläkare med många års erfarenhet väger tydligen väldigt lätt i dagens "arbetslinje". För det är ju så att varje gång det har skrivits ett intyg så har det stått där... Malin kommer inte må bättre av ett jobb, hon har jobbat alldeles för mycket redan innan... Det var också vårdens förslag att jag skulle ansöka om en mer permanent ersättning, vilket jag gjorde i oktober 2013. Utredningen tog till i juni 2014 och all den tiden med ovisshet var frätande bara det. Jag har varit hos en Försäkringsläkare som körde upp vassa saker i min nacke, trots att jag sa till innan om att jag inte tål sånt pga pålagringarna, fick höra att jag inte bryr mig om mitt utseende, att mina hundar (som verkligen varit det som hållit mig flytande) är ett tecken på att jag egentligen orkar göra en massa. Att hundarna gått på dagis samt att jag kört dem dit var något som ifrågasattes och i slutänden gjordes till min nackdel. Att jag överhuvudtaget inte levt utan hundarna, att deras dagis varit en stor källa till glädje och att det inte går att åka kollektivt därifrån jag bodde - det var inget som sågs. Att jag länge varit inskriven som patient på infektionskliniken på US och att läkaren där tyckt att det varit bra att mitt immunförsvar "fått vila" sig från mycket kontakter togs heller inte upp. Visserligen är det "bara" cmv- virus och förkylningsvirus, men hos mig får de ju så stora konsekvenser. Innan ansökan om permanent ersättning gjordes var jag lite tveksam, tyckte det kändes ledsamt för egentligen vill jag ju ha ett liv som alla andra och att få en officiell stämpel som sjuk det kändes tungt. För det är tyvärr så att jag tidigare i livet fått höra saker som "du borde läggas in på institution", " du är ju alltid sjuk", "du är så konstig" och så vidare, det kändes som om mobbarna skulle få rätt i slutänden, efter ett samtal med läkaren såg jag det på ett annat sätt och då var ansökan längre inte ett problem. Men åter till mötet i onsdags... det gick inte bra. Jag kände att det nog var bättre att stå framför tåget än åka med det när jag skulle ta mig därifrån. Nu åkte jag ju med ändå uppenbarligen, men känslan den sitter kvar. Som sagt battle weary...
Jag har inte valt att ha det så här. Tvärtom så har jag hela livet kämpat för att det inte skulle bli såhär. Aldrig velat ligg någon till last. Alltid hjälpt andra och hoppats på att själv få lite tillbaka. Alltid försökt lite till, alltid gjort som förväntats, alltid lyssnat till "bättre vetande" personer, alltid jobbat, alltid presterat. Men nu är det såhär, jag är 35 år, vilsen, utbränd och tragiskt nog på flera sätt utsliten. Kunde jag valt annorlunda? Kunde jag sett saker på annat vis? Kunde jag agerat annorlunda? Kunde jag tänkte på mig själv i första hand? Svaret på frågorna borde vara ett rungande ja, men det är inte så. För jag kunde inte gjort annorlunda, jag visste inte att valmöjligheterna fanns. Det var ett liv från dag till dag där näsan knappt kom över ytan, där pressen från omgivningen i kombination med egna ambitioner och en medfödd strävsamhet gjorde att jag aldrig höjde blicken, jag såg inte "expresståget" förrän krocken var ett faktum.
Usch vad tråkigt att det känns så tungt för dig, Malin :( Hoppas det lättar snart! Kram!
SvaraRaderaVarför gnäller man ibland. Jag känner mig oändligt glad att jag är frisk, som jag tror att jag är. Jag har aldrig varit i din situation, även om jag arbetat för mycket ibland och kört till jobbet när jag skulle till affären och sådant. Men inte alls som du. Lycka till i framtiden!
SvaraRaderaKära du! Det är så oändligt tragiskt att du ska behöva må som du gör, ingen ska behöva ha det så, även om jag vet att det sker varje dag för allt för många. Fysisk smärta är tung att bära, en oförstående omgivning och segdragna myndighetsutredningar gör det i stort sett outhärdligt. Förtvivlan man känner när man inte kan leva upp till förväntningarna, sorgen över förmågor man mist, förödmjukelsen att bli stämplad som oduglig av främmande individer och det ständiga behovet att behöva rättfärdiga sin egen existens varje stund, ibland även inför sig själv vilket är det mest sorgsna av allt...Jag känner igen det alltför väl, för även jag har haft funderingar på att stå framför tåget. Känslan av att drunkna i sin egen oförmåga, smärta och frustration. Känslan av att bara vilja lägga sig ner att sova och aldrig vakna mer. Längtan efter frid. Det är lätt att komma med hurtiga tillrop, men även om de är aldrig så välmenande är de svåra att ta till sig och ännu svårare att följa. Jag kan inte ta bort din smärta och inte heller min egen. Den måste jag leva med antingen jag vill eller ej. Jag kan inte heller läka gamla sår eller göra något ogjort eller ändra det som skett. Men på något vis hamnade jag i en mental korsväg med två vägar. Där gjorde jag ett personligt val. Jag valde att stå upp för mig själv, att slåss för mina rättigheter att existera trots att jag inte är ett praktexemplar, att unna mig den glädje jag kan finna i det liv jag har kvar, att försöka plåstra om mig själv mentalt för att läka det som går att läka. För i slutänden jag har bara mig själv, och om jag inte kan älska mig själv, och stå upp för mig, vem ska då göra det? Så jag ställde mig aldrig framför tåget även om jag var frestad. För jag tänker inte ge myndigheter och andra den glädjen att tyst försvinna och ge upp. Och jag tänker inte lyssna på någon som anser att jag inte är något värd. För att ge upp och svika mig själv DET skulle vara att ge dem rätt. Så jag vann mot myndigheterna till slut (efter flera år, och nej, det var inte vare sig lätt eller roligt, tvärtom), och negativa människor i min närhet städade jag bort. Jag plåstrade om min själ efter bästa förmåga, och trots att jag fortfarande blir illamående om jag ser FKs logga på ett brev, och trots att jag fortfarande har ständiga smärtor och aldrig mer kommer att bli som förr, så är jag äntligen fri. Fri från skuldkänslor (nåja, nästan iaf) och fri att njuta av det livet ändå har att erbjuda mig och att stå upp för mig själv. Jag har "förlåtit" mig själv och accepterat vem och vad jag är och jag har slutat att be om ursäkt. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig, men i många strider i livet är vi tyvärr ensamma även om vi har både vänner och familj omkring oss. Men jag vill ändå säga: Snälla, ställ dig inte framför tåget. Ta hand om Malin och slåss för henne, för det är hon värd. Jag brukar när det känns som tyngst tänka på den sk sinnesrobönen: "ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"
SvaraRaderaAll styrka, mod och glädje önskar jag dig!
/Enea