Rädsla

Jag har ju tyvärr varit sjukskriven ganska länge. Och ja, det har inte varit en lätt resa. Senaste tre veckorna har det varit så förfärligt tungt. Det är inget gnäll. Det har varit en så stark smärta att ja, förtvivlan är nog det allra närmast man kan komma.
Den här smärtan jag haft är fysisk till sitt ursprung men det har påverkat mig så själsligt senaste året. En typ av rädsla jag aldrig har upplevt förut har krupit över mig. Tyvärr gör denna rädsla att jag tappar humöret rätt rejält emellanåt. Men det är ingen obefogad rädsla, jag har nog omedvetet tagit väldigt illa vid mig av det inbrotts försök som skedde i somras (mina vovvar satte stopp för det) samt av den misshandel som skedde när jag besökte en massageterapeut (armar låsta i handfängselposition medan hon hände sig på min axel med full tyngd, grepp under mina trosor, i armhålor avtagning av min bh m.m.  jag skrek rakt ut i ångest men hon slutade inte och jag var så chockad att jag blev helt tyst, naturligtvis skulle jag ha gått raka vägen till polisen men ja måste ha varit helt i chock). Vid jul blev jag också hotad med misshandel av en kvinna jag sa ifrån till att jag inte längre ville ha någon kontakt med då hon varit våldsam mot mina hundar samt otillåtet grejade med de hästar jag hjälpte till att passa. Det skedde inte heller direkt mot mig utan gjordes i grupp på facebook jag inte har tillgång till, en grupp som dessutom har ungdomar som medlemmar, det blev ingen rolig upplevelse. Inte så att jag tänker att hon kommer att göra något men att se de där hoten i skrift igen har släppt löst demoner från förr.
Jag jobbade under två år på ett företag där två sociopater fick härja fritt, jag hade inte varit anställd länge förrän hoten via mail började komma. Hot om allt möjligt, till att börja med förtäckt, men sedan allt mer öppet. Tyvärr sparade jag inte kopior på mailen, jag var helt förtvivlat rädd till att sluta av med då personerna även kom förbi vår gård osv. Samtidigt var jag hårt ansatt av föräldrar, min farmor, farbror, moster och min pojkväns släkt. Jag kämpade på i allt detta - men jag förstod inte då att jag var så rädd att rädslan styrde i princip allt jag gjorde. Jag sökte hjälp hos vården redan i början av hoten, för jag blev så trött av allt också och fysiskt sjuk. Jag önskade få någon form av KBT eller liknande så att jag skulle kunna bryta mönstren. Men så blev det inte. För KBT måste utgå ifrån att det som personen säger är sant, och den socionom/kurator jag träffade trodde inte på mig. Istället fick jag tidigt en stämpel på mig som deprimerad och oförmögen att känna glädje (så var det inte, jag var till exempel jätteglad över min lilla hund, min pojkvän och mina bröder och en av deras flickvänner, mina hästar). Tyvärr var jag så pressad att ja - jag trodde på det som sades, och en tabletthärva startade. Så här i efterhand skulle jag aldrig behövt ta de där tabletterna. För det var inte hos mig felen låg. Jag hotade aldrig någon och jag försökte alltid vara vänlig och inte efterhängsen på de jag träffade. Folk såg mig nog som en konstig person, gnällig, låst och anklagande. Men det var aldrig så, jag har alltid varit en snäll person, omtänksam och egentligen inte osäker. Men min självkänsla den fanns aldrig.
När man lever så utsatt som jag ändå gjorde blir det inte bra. Jag förstod det inte då för jag trodde i min "enfald" att det var hos mig allt låg, att jag hade fel attityd, att om jag bara försökte ännu mer skulle det lösa sig. Jag har heller aldrig varit förtjust i att dela med mig av mitt privatliv, iaf inte det allra innersta men jag blev ständigt pressad till att avslöja saker jag egentligen inte ville av släkt och vårdpersonal. De som borde ha sett att rädsla var orsaken, de gjorde aldrig det. Det var aldrig någon som sa att det jag drabbades av inte var okej. Det var alltid jag som var jobbig för att jag ibland grät, för att jag inte hade ork, för att jag blev sjuk, för att jag försökte freda mig ifrån allas krav nån enstaka gång, för att jag inte hade allt man "ska ha". Jag blev nog till slut så låst i rädsla att jag gav upp och bara tystnade - det får jag tyvärr betala priset av nu när mardrömmarna härjar fritt, när jag blir fysiskt påverkad av smällar, och ja, ibland blir jag så rädd att jag inte riktigt vet vad jag gör förrän efteråt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna text. Kanske inte något alls egentligen. Det är bara ett litet försök till att berätta något som är svårt att beskriva överhuvudtaget. Ett resonerande med mig själv, för jag har faktiskt svårt att tro på det jag själv skriver ofta. Jag önskar att man var mer varsam med de som är undflyende i sitt beteende. Att man tog sig fem minuter att säga hej och prata om vädret utan att göra nån stor affär av det. Förhoppningsvis ger det någon som kanske har någon liknande upplevelse ett stöd i att känna att man inte är så ensam. Rädslan det är inte alltid något vi väljer, och ibland är man inte annat än fast i omständigheter man inte själv rår över.

Underbara onsdag: Påsk

Temat för denna veckas Underbara onsdag är Påsk.

Jag bidrar med en Easterbunny

Gå in till Växthusliv för andras tolkningar

Underbara onsdag: Lyckliga stunder

Alla foton tagna av mig förutom det sista på Sleeping Goddes i Lost Gardens of Heligan för originalbild se länk

Temat för Växthusliv fotoutmaning Underbara onsdag är denna vecka "lyckliga stunder". Gå in till Linda för fler fina bidrag och tolkningar.

Julkort från Teo och Molly

Eftersom vi inte kunde bo kvar på gården så blev jag tvungen att omplacera kaninerna i somras. Men eftersom de ingalunda är bortglömda så skickade jag julklappar till dem med posten; fröstänger, torkade frukter, johannesbröd, morotsknappar, solfrosfrön och en matskål. Igår så fick jag tillbaka julkort från Teos och Mollys matte Mia. :)

På fotot ovan är Molly och nedan Teo. 

Kaninerna har fått flytta

Jag har inte längre kvar kaninerna. Astrid gick ju bort för en tid sedan. Goliat bor numera hos en familj i Sjögestad och har där en liten kanindam som heter Lillemor till sällskap, det går fint har jag fått rapporter om. Molly och Teo har efter en hel del om och men fått ett nytt hem en bit här ifrån i närheten av Fornåsa. Teo lämnade jag där i söndags och då togs också fotot. Han var rätt så medtagen då efter en lång resa och miljöombyten (han var hos en familj i Hällefors först) men ska nu ha piggnat till. Molly gillade att få sällskap igen. Jag kände mig tvungen att omplacera kaninerna eftersom jag måste flytta ifrån gården och det är osäkert om vart jag ska bo framöver. Att få tillgång till trädgård ser också dystert ut och då hade de ju heller inte kunnat få komma ut. Känns som ett bra beslut men ack så tråkigt. Det är tomt här.

Tappra Astrid orkade inte längre

 Min lilla dvärgvädur Astrid har ju varit sjuk en tid. Jag har tvättat, baddat och gett medicin, bytt filtar, och lindat liggsår (har även varit hos veterinären) och så i måndags verkade det som om det nästan var helt borta. men i eftermiddags när jag kom hem från sjukhuset så hade hon tyvärr skuttat vidare till de sälla grönsakslanden. Ledsamt även om det förstås är en lättnad att hon slipper smärta. Tomt tycker både jag och Goliat (kaninen hon delat box med de senaste tre åren). Vi hoppas att hennes "bröder" Stampe, Loppan och Molle möter upp henne och visar de bästa morotsställena, de saftigaste bladen och de mjukaste sängarna.

Astrid och Goliat myser under värmelampan förra vintern

Lilla fina Astrid

Det är en förmån att få ha husdjur omkring sig. Och mycket glädje ger de. Men tyvärr innebär det ju också att man skaffar sig en rad sorger och bekymmer. Ledsen matte idag ty fina lilla Astrid med den lenaste pälsen och mjukaste hakan är inte fräsch. (bilden är från förra sommaren)

Kaninerna

De ville ju inte vara med på kort under tisdagen men på onsdagen gick det bra ;). Här är Astrid.

Goliat vilar sig lite ^^

Teo och Molly

Bilder från i tisdags

Här följer foton som jag tog i tisdags men inte fått upp på datorn förrän nu.

Nystädat hos Astrid och Goliat. De ville dock inte vara med på kort.

På promenad i Vålberga med hundarna.

Isen pressas upp i märkliga formationer längs en av stränderna.

Promenadstigen nedanför stora huset.

Fler isformationer

Pumphuset för brandsprutan

Längst ner mot vattnet växer denna, nu något stelfrusna , ljuvliga rhododendron.

Ett av den tidigare ägarens konstverk

Tycker huset är vackert

Hemma har snödropparna kommit upp en bit, men frusit fast halvvägs

Lite bättre onsdag

Idag var det lite lättare. Inte fullt så mycket huvudvärk även om "genomskinligheten" var värre. Vilade på förmiddagen och grejade med inpackning och balsam för håret. Sen hade jag en vårstädning hos Astrid och Goliat. Efter att ha hämtat hundarna åkte jag ner till Brickstad utanför Klockrike och köpte ekologiska ägg. Kvällen började med en promenad nere vid sjön, det var rätt kallt men hundarna skötte sig lite bättre idag. Nu chillar vi i soffan framför engelska Antikrundan. Jag tog en del foton men kameran ville inte passa ihop med den här gamla laptopen jag har nu.

Pawprints, tassavtryck

Såg den här texten på facebook och tyckte den var så fin. Många som lämnat tass- och hovavtryck här hos mig. Det är väldigt tomt efter de som gått i förväg alldeles för tidigt. Bilden har jag lånat från For the love of the dogs https://www.facebook.com/FortheLoveoftheDog