Sömnlöshet
Bara ordet som sådant väcker obehag hos mig numera.
Det har varit mycket av denna vara de senaste 5 åren av mitt liv och väldigt mycket den senaste tiden.
Så också i natt.
Jag vill inget hellre än att sova som vettiga människor.
Men ofta kan jag inte somna eller så vaknar jag efter nån timme eller ett par och sen går det inte att somna om förrän jag är helt slut och alldeles yr framåt morgonen.
Det förstör mycket av mitt liv.
Ångest
Ofta är det av ångest jag vaknar. Jag kan vakna i panik från en mardröm. Andra gånger vaknar jag och får panik över att jag har svårt att andas då jag ju senaste året dragits med etter värre luftvägsinfektioner. Sömnlösheten i sig är också ångestladdad, liksom de starka smärtor jag dragits med. Senaste två veckorna vet jag inte om det är av ångest eller feber jag vaknar. Har sån frossa och fryser, och går jag upp och klär på mig kallsvettas jag istället. Jag får kanske vara tacksam för att det var länge sen jag drömde om bränder, det var en hemsk jobbig tid kring 2012-2013 där jag ibland vaknade och i panik for ut ur huset helt övertygad om att gården stod i lågor.
Tyvärr är det inte panikångest som är mitt stora bekymmer, panikattacker går att häva med medicin och också till viss del förebyggas, nej det är det är den här andra som sliter. En gnagande oro, nästan alltid i faggorna, ofta ger den sig till känna som ett slags driv, en faktiskt rent fysisk kraft som är svårt att hantera. Jag kallar det prestationsångest i brist på bättre uttryck, ett tvång att göra saker, att hålla sig i rörelse, nåt som aldrig riktigt lämnar en i fred. Värst är väl ändå kanske rädslan som ångesten faktiskt för med sig, den lamslår mig ofta. Också är det rädsla som ger ångest vissa gånger, jag känner en stor skuld över att jag blir rädd för vissa situationer och människor, vilket i sin tur ger oro och ånger.
Det ger mycket skuldkänslor att ha det såhär. Jag har verkligen gjort mitt bästa för att slippa detta. Det har blivit mycket värre senaste året, jag vet inte exakt varför. Sömnlösheten och ångesten är inget val, jag vill inte ha dem hos mig, men ändå är skulden väldigt stor.
Älskade vännen Franz sover bredvid i soffan, det är hans söta nos på fotot <3
Om någon läser detta. Vänligen tänk över innan du kommenterar. Jag skriver dessa inlägg för att det ska bli lättare att förstå för mig själv, när huvudet värker och oron sliter rent fysiskt i kroppen är detta att skriva ett sätt att försöka skapa nåt slags produkt, nåt konstruktivt, tankar på¨papper istället för gnagandes i själen. Detta är mina privata tankar, att jag delar med mig betyder inte att det är okej att missbruka det förtroende jag faktiskt ger, det är inte en ursäkt att ta till onda ord eller komma med missriktad välvilja. Jag hoppas att den som eventuellt läser och känner igen sig kan finna nån slags styrka i att se att man inte är ensam
Kan bara känna empati med dig. Jag har aldrig själv haft det så. Svårt med sömnen, då jag jobbade hade jag, men det hade med jobbet att göra. Men vad jag förstår är det inte så hos dig.
SvaraRaderaHoppas du inte får några kommentarer som stjälper istället för att hjälpa. Hoppas du mår bättre snart. / Britt
Tack Britt!
RaderaHar nog alltid haft vissa sömnstörningar, har lite för god hörsel och vaknar lätt av ljud. Det började bli värre då jag jobbade som vikarie för tidningsbud, de ringde och väckte mig mitt i nätterna. Sen så har det ju definivt en stressrelaterad förklaring,de jobb jag haft därefter har inte varit lätta sådana. Varför det fortsätter vet jag inte men stress är väl en förklaring. Att man vaknar av bränder är om jag förstått rätt ett typiskt tecken på en utmattad hjärna.
Jag har alltid levt med mycket kritik, anmärkningar och fått mycket missriktad välvilja emot mig. Det har gett oro. När man dessutom har höga krav på sig själv och ambitioner blir det kanske helt enkelt för mycket? Panikattackerna är tyvärr ett resultat av mediciner, jag övertalades till att ta ett preparat mot en påstådd depression, vad ingen talade om var att panikattacker och ångest är en vanlig biverkning. Under de veckor jag tog tabletterna hade jag panikattacker 5 gånger i timmen dygnet runt, nu är det inte så men det händer att de kommer i pressade lägen eller på nätterna. Det här med oron som gnager är väl ett resultat av tvivel, ånger och skuld. Att det blivit så mycket är väl delvis på grund av all kritik jag levt och lever med. Tyvärr får jag lätt "flashbacks" och hamnar i ångesten, nån slags posttraumatisk stress.
Jag skrev det sista stycket eftersom jag tyvärr vet av erfarenhet att folk ofta blir som rovdjur när nån visar sin sårbarhet. Människor är inte alltid så trevliga...